lördag 28 maj 2005

Den stackars medelklassen

Dagens Nyheter skriver idag om att sextio tusen akademiker går arbetslösa och trots att de är civilingenjörer så måste de köra tunnelbanetåg och städa toaletter.

Medelklassen illustreras av en vit 28-årig man. Och då måste det vara angeläget.

Det hade varit skillnad om det varit en svarthårig person med ett namn som är omöjligt att uttala. Då är det självklart att de ska städa och göra rätt för sig i Sveriges bästa land.

onsdag 18 maj 2005

En saga som kan vara sann...

Det var en gång en pojke, som var politiker i ett parti som sades ledas av en kommunist. Pojken, vi kan kalla honom Samot (för att det klingar så fint baklänges), var ensam representant för sitt parti i kommunens ansvariga nämnd för barnen och väsendet för utbildning.

Eftersom pojken var ensam från sitt parti, kände han ett extra stort ansvar gentemot de 386 personer som röstat in hans parti i det kommunala styret.

Därför vittrade han fara då han förstod av statistik från Skolverket att eleverna i hans kommun hade svårt att nå upp till de kunskapsmål som myndigheten satt upp. Som den ansvarfulle politiker han var så skrev han till sin egen nämnd och redovisade statistiken. Han skrev också en insändare till ortens tidningar för att lyfta frågan och visa på att det var dags att ta itu med problemet.

Nöjd med sitt verk deltog han vid nämndens möte då han skulle få svar på sina frågor. Men nämndens ordförande, som företrädde ett parti i mittfåran, som en gång i svunnen tid hyst bruna tankar, men nu endast blandade blått och rött till en grön sörja, var inte nöjd. Denne började med att höja ett varningens finger och uppmana nämndens ledamöter att vara återhållsamma med information, till press och allmänhet, som lade nämnden i dålig dager!

Det blev tyst bland de närvarande politikerna, då nämndens ordförande allt mer plågat försökte nå punkt på sitt anförande. För säkerhets skull klargjorde han att anförandet inte skulle protokollföras och att han naturligtvis inte kunde tvinga någon till tystnad, även om han så önskade (det sista sade han inte, utan tänkte bara)…

En och annan politiker runt bordet funderade för sig själv. Pojken som hette Samot rannsakade sitt samvete och vem han egentligen företrädde. En socialdemokrat begärde ordet och undrade vad ordföranden egentligen menat. En moderat begärde ordet och förkunnade att politikerna ändå sitter som representanter för sina väljare och inte för nämnden. Och nämndens ordförande sjönk allt längre ner på stolen och räddades först i sista stund av en tjänsteman som diskret knackade på dörren varpå ordföranden fann det lägligt att ajournera mötet för kaffe.

Och nu ska du naturligtvis inte tro allt som du läser. Det här är en saga återberättad i en för medborgarna avsedd kanal för demokratins och yttrandefriheten goda syfte. För inte kan det väl vara möjligt att en ordförande i en politisk nämnd vill tysta sina politiker. Och ingen tror väl heller att politikerna är så tillmötesgående att de låter sig tystas.

Skulle någon ändå tro på sagan så må ni göra det. Det finns de som hävdar att demokrati bara är en floskel som makten hänvisar till när de förklarar sina tokiga beslut. För det är enkelt att skylla besluten på medborgarnas val vart fjärde år.

Bäst är nog att inte tro på sagan. Då kan allt vara som det alltid varit och det är nog bäst om man sätter egen profit före folkets väl.

söndag 8 maj 2005

Dålig trend för skolan i Mönsterås

Statistik från Skolverket berättar att av de 216 elever som slutade nionde klass i Mönsterås kommun vårterminen 2004 var 18,1 procent inte behöriga att söka till gymnasieskolan. Orsaken var att de saknade betyg i ett eller flera ämnen.

År 2003 var siffran 15,0 procent och går man tillbaka till år 2000 så var siffran 6,1 procent. I hela riket har i genomsnitt ungefär 10 procent av eleverna varje år saknat behörighet.

Andelen elever som inte har rätt att börja på gymnasieprogram ökar alltså i kommunen. Trots att eleverna inte når skolans mål så har styrande politiker genomfört kraftiga besparingar. Det kan inte tolkas på annat sätt än att kommunen sedan många år medvetet monterar ner skolan genom att försämra kvalitén.

Det här håller inte och får inte fortsätta. 2004 handlade det om 74 ungdomar som saknar något betyg. Ca 40 av dem var inte godkända i något eller några av kärnämnena svenska, engelska och matematik. I dessa ämnen krävs betyg för att få börja på ett nationellt gymnasieprogram.

Jag har frågat Barn- och utbildningsnämnden hur man tänker vända den här olyckliga trenden. Genom skolchefen fick jag svaret att nämnden kommer att begära 5 miljoner kronor extra för att öka andelen lärare så vi hamnar på riksgenomsnittet.

Men om man studerar statistiken som vi lämnat till Skolverket kan man konstatera att vi legat på riksgenomsnittet, eller över, i andel lärare per elev samtidigt som andelen elever behöriga till gymnasieskolan sjunkit allt lägre.

Riksgenomsnittet är 8,0 lärare/hundra elever. Mönsterås kommun har legat klart över det. Senaste året har vi dock halkat ner från 8,7 till 7,8 lärare/hundra elever. Vad det betytt för elevernas betyg kommer vi att se först efter examen i juni. För varje enskild elev som inte får betyg kommer det att kännas som ett stort misslyckande! Medvetenheten om att politikerna sparat på skolan upplevs som ett svek från vuxenvärlden.

Fem miljoner kronor räcker till femton lärare. Det är möjligt att vi hamnar på riksgenomsnittet då. Men det är uppenbart inte tillräckligt. Så jag ställer om min fråga: Vad kommer Barn- och utbildningsnämnden att göra för att vända trenden så att andelen elever som når målen för betyget Godkänt i år 9 ökar?

Tomas Jonsson, v
Ersättare Barn- och utbildningsnämnden