tisdag 28 februari 2006

Tjugo år utan Palme

Sverige utan Palme blev ett mer normalt land där regeringen ägnade sig åt inrikespolitik och gav upp tanken på att fundamentalt förändra världen. Med Palme försvann den globala politiken som var mycket förknippat med en man och hans intellekt.
Richard Burt USA:s biträdande utrikesminister 1983-1985
Det är tjugo år sedan Palme mördades. Citatet från Richard Burt uttalades några år efter Palmes död. Burts uttalande känns så naturligt. Det blir så tydligt att USA drog en lättnadens suck då Palme tystnade. Plötsligt var det bara Sovjet som kunde störa USA från att ta makten över hela världen.

Sedan försvann Sovjet. Under det kalla kriget hade USA skaffat sig nya fiender i arabländerna, inte minst genom kriget mellan Iran och Irak.

Palme agerade i tredje världen mot supermakterna. Han kämpade för ett solidariskt samhälle. Han var ett stort hot mot USA. Men Palme var också en kämpe för de svartas rättigheter, något som han fick se med egna ögon då han studerade i USA i slutet av 1940-talet och reste runt. Jag hörde honom i en intervju berätta hur han liftade med några svarta personer genom öknen. När de hungriga och trötta efter en hel dags resa kom till ett samhälle stannade de för att ta in på motell. Men så fort de klivit ur bilen blev de bortjagade. Motellet var bara till för vita.

Tyvärr hittar jag inte intervjun nu. Programmet fanns på SR Minnen och bestod av musik och småprat mellan Palme och programledaren. De svarta personer som han liftade med var släktingar till en framstående jazzmusiker och hade gott om pengar. Palme berättade att han var livrädd under bilfärden. Föraren drack whisky och körde väldigt fort med den stora lyxiga bilen. Men insläppta blev de inte på grund av hudfärgen.

Palme berättade om hur hans sällskap bet ihop, satte sig i bilen och fortsatte. Det var mycket gripande och har man varit med om något sådant kan jag mycket väl förstå den kraft som Olof Palme lade på att bekämpa apartheid.

Jag minns natten då han mördades. Det var fredag och jag gick på gymnasiet. Jag lyssnade på "Metropol" på radio och efteråt satte jag på en kassett och somnade. Vid ettiden på natten vaknade jag till. "Stjärnornas musik" lät inte som vanligt, utan de spelade klassisk stillsam musik. En skakig radioröst förkunnade att Palme blivit skjuten.

Sedan minns jag dagarna därefter. Den långa tråkiga lördagen då teve helt ägnade sig åt mordet och hur det var alldeles stilla ute. Hur vi höll en tyst minut på skolan. Hur hela skolan tapetserades med fantombilden på Palmes mördare. Jag hann ta studenten utan att mordet klarades upp. Idag är nästan alla döda: Holmer som aldrig fick åka Vasaloppet den där söndagen, Ebbe Carlsson som agerade privatspanare på justitieminister Lejons uppdrag (eller hur det nu var), Christer Petersson är död, mannen som gav oss drinken "dräparen" bestånde av en del Explorer och två delar Baileys. Och Palmeutredningen är död och lär aldrig hitta någon mördare.

7 kommentarer:

bert sa...

Bra sammanfattning.

Och visst är det markant hur "snällt" mot maktmissbrukande stormakter Sverige blev efter denna händelse.

Den oppositionen hade behövts. Kanske hade den funnits, om Anna Lindh hade fått leva och verka.

Anonym sa...

Även jag har hört den där intervjun med Palme som visade prov på personlig empati som ytterst få av oss verkligen kan skryta om.
Det som var frapperande med Palme var hans sätt att vara talesman för "dom" i en ständig vi och dom-värld: trots hans bakgrund och sociala status var han en trovärdig förespråkare för utanförskapet oavsett världsdel. Unikt!

Samuel

Maria Isaksson sa...

Det låter så hemskt att Sverige blev ett "normalt" land etfer Palme...Är det normalt att apa efter USA i allting...
Deras matkultur,skräpkultur och politiska åsikter i den globa politiken och ja jag vet inte allt..
Jag blir bara så less...

Laurila sa...

Anna Lindh visade sig ju vara nog så eftergiven gentemot amerikanska önskemål att få flyga araber till egyptiska torterare. Det kanske Olof Palme också hade varit, fast man kan ju vara övertygad om att retoriskt hade han samtidigt varit betydligt hätskare.

Vad som slår mig är snarast att Olof Palme under sina första år som statsminister blev påtagligt polemisk i sin retorik, och att han sedan visserligen mildrades, men aldrig lyckades undkomma det intryck han gjort under åren närmast före och efter LKAB-strejken. Det är märkligt, till exempel, hur mycket kyligare Kekkonens Finland såg på Palmes Sverige än på Erlanders.

För mig som är för ung att ha någon personlig relation till politikern Palme framstår han som en olycka för den svenska socialdemokratin (och för nordiskt samarbete): genom att han retoriskt positionerade sitt parti betydligt längre vänsterut än den faktiskt förda politiken motiverade, förlorade partiet sin inre styrka och ryggrad. Man kan förstå att syftet var att undvika förlust av väljare vänsterut - till kommunister och miljörörelse - men vilket hade varit bäst?

Anonym sa...

Programmet Metropol från den natten finns på Radiogodis.se under "Metropol". Lyssnade själv på det då...

Tomas Jonsson sa...

Åh, tack för tipset :)
Vilken guldgruva, Eldorado Max och Rytmdoktorn. Vilka minnen det väcker. Tack!

Anonym sa...

Ja, Radiogodis är en favoritsida, vilka klipp! Kommer t o m ihåg låtarna från denna sändning. Nästan läskigt att höra det igen - med perfekt ljud också. 25 år sen... Rekommenderar också att kolla in SR Minnen, gå in på podradio där och sök "allt" för att se allt de lagt upp, mycket kan laddas ner. På Radiogodis kan man ju ladda ner rubbet.