lördag 2 december 2006

Det finns minst två sätt att se på Kuba

Idag är det 50 år sedan revolutionen startade på Kuba. Det var då 82 män tog sig från Mexico över ett stormigt hav till Kuba med målet att störta den korrumperade presidenten Fulgencio Batista.

Om detta handlar kvällens tema på SVT2 kl 20.00. Men Svenska Dagbladets ledarredaktion har svårt för saker som inte fullständigt underkastar sig direktiven från Vita huset i Washington.
SVT firar nämligen 50-årsdagen och Castros 80-årsdag med att knäböja för den skäggige diktatorn i fyra timmar.
Kristian Karlsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet
Sedan skärskådar ledarredaktionen alla deltagare under kvällens program. Alla som på något sätt kan kopplas till vänstern eller revolutionen förlöjligas.

På Rapport igår kunde man se ett reportage från Venezuela där president Hugo Chaves med stor sannolikhet blir omvald i det stundande valet. Bilder visades från en stor demonstration för Chaves allt medan motståndare till Chaves intervjuades. De påstod bland annat att oppositionella fängslades - uppgifter som inte kommenterades.

I hela Sydamerika drar en vänstervåg fram där det Kubanska samhället står som förebild och det amerikanska som ett skräckexempel. Vänstervågen har lett till sociala reformer med stora satsningar på allmän skola och allmän sjukvård. Det har lett till minskade klassklyftor genom att naturresurserna förstatligats. Obrukad privat mark har socialiserats för att därefter delas ut till fattiga jordlösa bönder.

Men i USA rustar man sig mot detta hot. Och de flesta västerländska medier förmedlar oförblommerat den uppfattning som dikterats i Washington. Avvikande uppfattningar förnekas, förlöjligas eller presenteras som lite suspekta.

Fidel Castro är så pass populär i Latin- och Sydamerika att om han öppnade upp sitt Kuba så skulle han med stor sannolikhet vinna ett demokratiskt val. Trots att landet ekonomiskt är fattigt så är analfabetism okänt och spädbarnsdödligheten lägre än i USA.
Uppmärksamma i stället årsdagen med en tyst minut för alla dem som sitter i kubanska fängelser för sina åsikter.
Ledarsidan i Svenska Dagbladet
Slutklämmen i Kristian Karlssons ledare är intressant. Jag undrar om han syftar på alla de tusentals fångar som suttit fängslade i upp till fem år på Guantanamobasen. Människor som fängslats utan rättegång enbart på grund av att de befunnits på fel plats eller träffat fel människor, eller helt enkelt bara råkat ha fel religion.

Jämför Svenska Dagbladets bild med den Olle Svenning ger i Aftonbladet. Det finns alltid minst två sätt att se på världen. Svenska Dagbladets ledarredaktion saknar förmågan att kunna ta till sig mer än ett sätt!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

10 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant att en bloggare tar i försvar en regim som förföljer det som bloggandet går ut på - den absoluta yttrandefriheten.

Nu Tomas, om Kuba är så fint, kan du tipsa mig om några Kubanska bloggar som får säga vad de tycker om Castro-regimen?

Tomas Jonsson sa...

Krutov: Var tar jag regimen "i försvar"? Om du läser artikeln en gång till så kommer du att upptäcka att jag noterar att man inte kan måla världen i svart och vitt.

För övrigt är det bara två procent av kubanerna som har tillgång till delar av internet. För att ändra på detta öppnas allt fler internetkaféer på Kuba.

Anonym sa...

Du nämner Kuba på ett par ställen i din artikel
"I hela Sydamerika drar en vänstervåg fram där det Kubanska samhället står som förebild och det amerikanska som ett skräckexempel. Vänstervågen har lett till sociala reformer etc.."

"Fidel Castro är så pass populär i Latin- och Sydamerika att om han öppnade upp sitt Kuba så skulle han med stor sannolikhet vinna ett demokratiskt val. Trots att landet ekonomiskt är fattigt så är analfabetism okänt och spädbarnsdödligheten lägre än i USA."

Försvarar är kanske fel ordval, det är väl mera förhärligar som är rätt ord. Du nämner allt positivt du kan säga om Castros Cuba och nämner inte ens i en bisats att yttrandefrihet inte existerar, och man har 100-tals politiska fångar (enl. officiella siffror) som hålls inspärrade för att de vågat kritisera Castros regim - detta bara för att nämna ett slags missförhållande. Kanske det beror på okunnighet? Har du t.ex. en aning om hur homosexualitet behandlades av Castros regim fram till 80-talet? (Eller du kanske håller med om att homosexualitet är ett resultat av "borgerlig dekadens"? )

Jag slutar aldrig att förundras att socialisters empati är begränsad till människor som lider under förtryck i högerdiktaturer eller drabbade av USA:s imperalistiska gärningar. Av någon anledning tycker ni att det är helt OK att de intelektuella och andra regimkritiker som ruttnar bort i Castros fängelser glöms bort när SVT ägnar en helkväll åt den Karibiska Diktatorn och hans gärningar.

Anonym sa...

OK, om vi skall märka ord, så kanske "förhärligande" var mer rätt ordval, för i ditt inlägg om Kuba nämner du inte ens i en bisats att landet inte har något yttrandefrihet eller pressfrihet överhuvudtaget, att man har 100-tals politiska fångar (officiella siffror) som gjort sig skyldiga till en enda sak: kritiserat Castros regim. Men det kanske beror på okunnighet från din sida? Har du t.ex. någon aning om hur homosexuella behandlats på Cuba under Castros regim?

Jag slutar aldrig att förundras över socialister som vill framstå som världens samveten inte verkar hysa någon empati alls över intellekuella och andra oskyldiga som sitter fängslade för att de kritiserat en vänsterregim.

"Jo, det gör vi visst det", kanske du kommer att säga, men då frågar jag mig - hur mycket tid ägnas åt de 100-tals för att inte säga 1000-tals oliktänkande som fängslats av Castro när SVT har en helkväll om den Karibiske Diktatorn och hans regim?
Du valde iallafall att förbigå dem med tystnad när du skrev din blogg-artikel om Cuba.

Tomas Jonsson sa...

"Försvarar är kanske fel ordval, det är väl mera förhärligar som är rätt ord."

Vadå förhärligar? Jag noterar fakta. Exempelvis att befolkningen i latin- och sydamerika röstar rött.

Skulle du skriva att jag försvarar eller förhärligar regeringen Reinfeldt om jag skriver att "en högervåg drar genom landet" och att "privatiseringar och avregleringar ses som ett föredöme till skillnad från den gamla omoderna skattefinansierade välfärden"?

Min empati finns bland de miljontals människor som fått sätta livet till i amerikanska korståg över världen.

Nicke Grozdanovski sa...

Kuba kanske inte är vår typ av demokrati. Men de är inte USA som kallas Världens största demokrati heller. Där finns de inte speciellt mycke till yttrande frihet. Det är inte nådigt att kritisera Bush administratioens krigföring i Irak. Det har många amerikanska artister fått erfara.

Det är som du skriver Tomas. Det finns minst två sätt att se på vår omvärld.

Anonym sa...

Det är dessutom djupt tragiskt och mycket dåligt "researchat" av de "nyliberala" tidningsreportrarna som förfasar sig över att Svt "firar" Castro och revolutionen med att sända denna "Temakväll".
Om man läste Svt:s programförklaring fanns det inte nämnt en enda gånga att Svt varken firar Castro eller revolutionen med att anordna denna Temakväll. Svt konstaterar fakta. Castro har fyllt 80, revolutionen firar 50, men Svt firade inte!!

Personligen tyckte jag att det var oerhört intressant att se de två dokumentärfilmerna. Visst fanns det propagandainslag i båda, men det fanns även motbilder om USA och deras blockad m.m.

Anonym sa...

Jag kan bara förundras över hur vänsterns ögen grumlas när de ser ett land med en diktator som råkar kalla sig kommunist, eller som är en fiende till USA..

Tomas Jonsson sa...

Visst är det fantastiskt!

Anonym sa...

Ja, det är verkligen en spännande utveckling i Latinamerika just nu. I Venezuela har folk börjat inse att de kan ställa krav, vilket jag ser som Chavez största förtjänst. I Bolivia sitter indianen Evo Morales vid makten och jag tror vi snart kan börja se en liknande utveckling även där.

Castro har gjort en hel del bra saker, tyvärr har hans ledarskap mer eller mindre somnat in. Det händer inget på ön, folk märker inte av några större förändringar. En stillastående utveckling är minst lika farlig som en negativ utveckling, det betyder mer apati och att folk hellre väntar "på det gyllene tillfället" som skall komma än att aktivt göra något åt situationen. Det här är faran med "Führerprinzip": Nu kommer förmodligen Raoul, lillebror och given efterträdare, ta över och han är "bara" 75 år till skillnad från Fidels 80.