lördag 13 december 2008

S-V-MP-samarbetet mer bra än dåligt, trots allt


Häromveckan blev det klart att vänsterpartiet tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet gör gemensam sak och går till val på att bilda en koalitionsregering 2010.

I debatten därefter har det hörts röster för och emot. PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet skrev att Sahlin byter sin huvudvärk mot Alla Migräners Moder genom att gå samman med Ohly. Attack är bästa försvar, tycks Linder resonera. Han ser ett relevant hot i en vänsterregering.

Vänsterpartiet är kluvet i frågan. De som kämpat för ett brett vänsterparti som ett vänsteralternativ till socialdemokraterna personifierade av bland andra Stig Henriksson är positiva. Kalle Larsson och America Vera Zavala är däremot oroliga för att vänsterpartiet får ge efter i för många kärnfrågor och sugs upp i småborgerliga socialdemokraterna.

Kommunistiska Proletären formulerar att Ohlys bröllopsgåva, för att få krypa ner i den äktenskapliga sängen med Mona, blir eftergiften för den ekonomiska budgetpolitiken.

Själv har jag lättare att dela rädslan för att vi riskerar försvinna i ett samarbete. Det är alltid lättare att spela i opposition och peka på bristerna och föreslå förändringar, än att sitta bredvid maktpartiet och putsa skorna. Går det nånsin att förena!?

Jörn Svensson och Lasse Werner ser dock positivt på det hela. Jag kan dela deras argument.
Vänsterpartiet har under mer än 50 år varit garanten för socialdemokratiska regeringar och för välfärdspolitikens försvar. Partiet förtjänar den legitimering som en regeringssamverkan innebär. Vi frånträder inte våra grundidéer eller medlemmars yttrandefrihet. Vi behövs som motvikt mot högertendenser i regeringen.
Jörn Svensson till Flamman.

Här talar man om att vänsterpartisterna har varit så jävla omöjliga med sin kritik mot budgetreglering och normpolitik. Men det här håller ju på att spela över sig själv och kommer inte att stå i centrum i en fortsatt kris.
Lars Werner till Flamman
Lars Werner sätter fingret på något som jag funderat över senaste tiden. Debatten om utgiftstak var het precis innan krisen bröt ut. Maud Olofsson anklagade Mona Sahlin för att vilja spendera mer än regeringen. Mona försvarade att de också hade större skatteintäkter som kompenserade.

Sedan återupprepades debatten mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet. Nu när krisen är ett faktum så trollar plötsligt regeringen fram pengar för att - inte öka välfärden - men däremot för att att smörja näringslivet. Nu pratar ingen om budgettak längre och i det tysta tillämpas vänsterpartiets politik.

Själv blir jag allt mer övertygad om att lägga av med parlamentariskt arbete efter valet 2010. Jag känner mig inte tillfreds med balansgången mellan att vara lojal i ett samarbete och svälja nederlagen. Då är det lättare att stå utanför och agitera!

- - - - -
För övrigt funderar Kaj Raving över vart den svenska modellen är på väg - en relevant fråga ända sedan EU-inträdet på nittiontalet. Björnbrum tittar till vänster om vänsterpartiet. Jinge funderar över vart integriteten är på väg.

Andra bloggar om: , , , , ,

3 kommentarer:

Nicke Grozdanovski sa...

Att ställa upp i politiska val innebär väl att man vill påverka samhället.

Jag ser ingen mening att vi i Emmaboda kommun skulle ställa upp i kommunalvalet om vi inte hade som målsättning att ingå i en majoritet för att kunna bedriva vår politik.

Nu har vi stora möjligheter om vi förvaltar det rätt att få ansvar för att bedriva vänsterpolitik även i en kommande regering. Så jag ser positivt på framtiden, även om det givetvis finns negativa sidor också i samarbetet.

Det är vår demokratiska skyldighet gentemot våra väljare att bedriva vänsterpolitik i regeringställning om vi vinner valet. Men om det ska lyckas eller inte är upp till oss.

Sen vill jag avsluta med att säga att politik kan man bedriva på olika sätt. Parlamentarisk är ett det andra är utom parlamentariska arbetet. För mig finns det ingen motsättning mellan dessa två ting.

Anonym sa...

Jag kämpar med samma fråga men tycker nog att det känns bättre att vra kvar och försöka påverka än att stå utanför och vara besviken. Men frågan är inte lätt. Försöker man arbeta politiskt i de forum som finns får man ju nästan aldrig som man vill, men kanske något som man vill lite mer än det blivit annars.

Tänk verkligen över det Tomas!

Pelle

Pelle

tomasrj sa...

Nicke och Pelle: Tack för kommentarer. Att stå utanför och peka ut den rätta vägen kan ha lika stor betydelse som att kompromissa mellan skål och vägg i maktens korridorer.

Jag avskyr prestigen i det politiska arbetet. Om vänsterpartiet lägger en vansinnigt bra motion så avslås den eller skickas ut på nån slags tjänstemannabehandling där motionen dör sotdöden.

Sedan lägger det maktbärande partiet en motion med samma innehåll och den behandlas positivt och det maktbärande partiet får all credit för idén. Vänsterpartiet framstår som dåliga förlorare eller efterhandskonstruktörer om något skulle yppas om vem som först hade förslaget.

Så här är det för alla småpartier. Och visst kan man vara glad för att ens politik blir genomförd. Men den skulle genomföras ändå. Man behöver inte sitta vid makten. Man behöver inte sitta i opposition. Man kan sitta precis var som helst om man har en bra politik - eller goda idéer.