torsdag 9 april 2009

"Det gaur aldrig" i Kalmar - gnällig skärtorsdag

När jag just hämtat sallad för att ta en enskild och avkopplande skärtorsdagslunch på en klockantvå-halvfylld restaurang i Kalmar så satte sig två gubbar vid bordet bakom mig. Det blev upptakten till en halvtimmes gnällande.

Det började med domkyrkan som just nu renoveras. "Har du sett så ödsligt det är?" frågade den ena mannen den andra. De kunde inte förstå att de fyra främsta bänkraderna skulle tas bort och koret göras större. "Det har ju gått bra i 300 år!" konstaterade de samtidigt som de noterade att kyrkan skulle likna en katolsk kyrka. "Men vi är ju evangeliskt kristna".

Sen gnälldes det över alla hundratals miljoner som renoveringarna av domkyrkan måste ha kostat. Och att kyrkan sålt nån tomt för femtiotusen till Nordbanken, om jag förstod rätt. Det var i alla fall ett underpris och helst skulle de inte ha sålt alls, menade gubbarna.

Därefter fick restaurangen sin beskärda del. Bullen till kaffet var hård och alldeles för brun både på ovansidan och undersidan.

Efter att ha avhandlat några mer privata gnälliga saker, de verkade båda fira påsk ensamma, barnen hade ju aldrig tid med dem, så kom de naturligtvis in på Konstmueet i stadsparken. Där plötsligt blev det möjligt att identifiera den ena utav männen.
Jag förstår inte att det bara var jag som överklagade.
Mannen som överklagat hade aldrig varit inne i museet och det lät som om han aldrig tänkte gå dit in heller. Den andra mannen hade dock varit där och kunde berätta att det inte fanns en enda "riktig tavla". Det var "barnleksaker" och "papperstrassel" och ingen "riktig konst". Och på ett ställe fanns en helt ren omålad betongvägg utan en enda tavla - utan en enda "riktig tavla" alltså.

Nej, de kunde inte förstå att museet fick byggas. Och det fick det ju inte heller för det hade ju börjat byggas innan det fanns lov. Men i Kalmar gör man tydligen "som man vill".

Och jag hade nästan svårt att hålla mig för skratt. Vilka griniga gubbar. Inte nåt positivt yttrade de under den halvtimmen jag inte kunde undgå att höra dem.

*

Sedan åkte jag till Citygross för att handla. Och det fick jag ångra. Plötsligt blev jag själv en grinig gammal gubbe. Utanför hade de ställt upp nåt gummibands-bungyjump-liknande redskap som folk frivilligt lät sig viftas omkring med. Och när jag kom in så hade de byggt upp en radiostudio och sände "Citygross Radio" i butiken.

Men varukorgarna var slut så jag fick vänta en stund samtidigt som jag funderade över hur de prioriterar personalens arbetsuppgifter.

Det var Carola och en evighet och jag blev nervös och sedan var det Var jag går i skogar berg och dalar och jag kände en längtan efter att bara ställa min korg och springa ut i tystnaden. Men så tänkte jag på kravjuicen och kravgrädden som jag hunnit plocka till mig och på apelsinerna som vuxit nånstans och kossorna som ätit hö och det kändes inte rätt att bara lämna dem. Sen blev det Uffe Lundell och när jag kysser havet och jag sprang som en desperado mellan hyllorna.

Men det blev inte mycket mer i korgen innan jag rusade mot kassorna. Kassapersonalen hördes skrika till varandra genom skvalet att "det känns som att arbeta på en nattklubb!" och jag tyckte synd om dem.

Tidigare har jag mest retat mig på mobiltelefonförsäljarna som skriker efter en när man går ut från Citygross. Men det här tog priset och det dröjer nog tills nästa gång jag besöker det varuhuset.

När jag handlar vill jag ha mitt dåliga konsumtionssamvete i fred och inte behöva känna som om jag hamnat på ett nöjesfält. För jag är ju en sann Lutheran...

- - - - -
Andra bloggar om: , , , ,

4 kommentarer:

Lasse Strömberg sa...

Det där var ett inlägg man inte behöver gnälla på. Mer sånt!

Tomas Jonsson sa...

Tack Lasse!

Birgitta Axelsson Edström sa...

Suveränt roligt, Tomas! Jag håller helt med Lasse ovan. Glad påsk på dig! :-)

Tomas Jonsson sa...

Birgitta: Gissar att du konfronterats med dessa och liknande kalmariter när du byggde konstmuseet...
;-)

Glad påsk!