Det man inte har i huvudet får man ha i fötterna, lyder ju ett gammalt talesätt. Det kan passa in på mig idag, när jag fick köra 22 mil eftersom min nästa fotoutställning låg på fel ställe på grund av min glömska, eller tankspriddhet.
Jag är mitt inne i en flytt. Eller jag kanske är i slutet av en flytt. Från ett litet gömställe till ett lite större gömställe. Det är fortfarande ett allmänt kaos, men inflyttad är jag. Och jag håller som bäst på att städa ur det gamla, när jag inte åker bil på grund av glömskan.
I förmiddags såg jag nåt väldigt vackert från mitt jobb. Mitt arbetsrum ligger på andra våningen på en kulle, med en stor parkeringsplats nedanför mitt skrivbord. En centimeter över min datorskärm såg jag hur en bil backade ut från en parkeringsficka, samtidigt som en annan bil kom körande. Jag hann tänka att nu smäller det, innan de körde ihop och bilarna skakade till.
Den ena bilen backade undan lite. Båda bilförarna, en yngre man som backade ut och en äldre kvinna i den andra, kliver ur sina bilar, tittar på varandra, tittar på sina bilar, pekar på skadorna, tittar åter på varandra. Så händer det fantastiska, mannen lägger armen om kvinnan. De pratar, tittar åter på bilarna, men kvinnan verkar skärrad och den yngre mannen ger henne en riktig kram och säger förmodligen något lugnande. Det var en vacker syn.
Bilden är gammal på några som flyttar varje höst, och varje vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar