söndag 27 november 2016

Tillbaka till dåtiden – på flykt från nutiden




Det kan tyckas som en omväg att fotografera analogt för att sedan krångla med att fotografera av bilderna digitalt för att kunna publicera dem här på nätet. Men det handlar inte om efterarbetet. Det handlar om fotograferingen.

Jag upplever att jag fotograferar långsammare och mer genomtänkt med polaroiden – dels för att bilderna kostar trettio spänn styck – men också för att det är en viss process med bilden som kommer ut ur kameran och måste skyddas mot ljus för att inte överexponeras. Fyra paket på två veckor har det blivit hittills. Jag har hållt mig till dagsljus, men är lite sugen på att släpa med mig stativet ut i Västerviksnatten för lite kvällsvyer.

På ett sätt så är det skönt att gömma sig i fotograferingen för att slippa se hur galen världen är. Black Friday och svenskarna ska närmaste månaden sätta sprätt på 75 miljarder kronor i julhandeln. Skrev siffran på tavlan och lät eleverna gissa. Som ledtråd sa jag att vi spenderar dessa pengar för att minnas ett flyktingbarn som dog för tvåtusen år sen... Vi noterade att man kan köpa 30 000 villor i Västervik för julklappspengarna. Så många finns inte.

Som kontrast till denna köphysteri så kommer varningsrapporterna om glaciärer som smälter och temperaturer tjugo grader över det normala på nordpolen. Men nej, nej, nej, det har inget med vårt levnadssätt att göra.

måndag 21 november 2016

Tiden med kopplingsolja kommer ikapp



När jag satt där på Friden i Mellby och pratade gamla minnen så var det med distans. Det är länge sen. Åren har gått. Många gånger gjorde jag saker lite för tidigt i livet. Kan tänka att om jag hade varit lite äldre när det skedde så hade det gått bättre. Men det är inget att fundera på nu.

Som det där att flytta hemifrån vid arton års ålder. Det var nyttigt. Men jag var så omogen och blyg på den tiden och vågade inte ta för mig. Vågade inte leva. Jag flyttade långt bort också. Och från en liten by på landsbygden till en storstad. Men jag klarade mig.

Jag stod vid löpande bandet och fyllde kylarvätska och kopplingsolja i lastbilar hela dagarna. På niorasten köpte jag en klämma i fabrikscafeterian och lärde mig dricka kaffe. Men mycket socker. På kvällarna vandrade jag runt i Södertälje och gick på bio.

På helgerna tog jag pendeltåget in till Stockholm och vandrade planlöst längs gatorna, denna vintern anno 1987. Andra helger tog jag SJ:s veckoslutsbuss söderöver, hem till lilla Figeholm.

På Friden där i Mellby så kom minnena ifatt. Om jag varit äldre så hade den där flytten gått bättre. Kanske blivit permanent. Undrar vad det blivit då? Hela livet är en massa små mer eller mindre frivilliga val som leder till nya ställen.

I början hade jag aldrig förmågan att förverkliga något. Jag gjorde fel, förstod inte, fastnade på fel prylar, var inte rationell. Utnyttjade inte mina kontakter. Det är inte lätt att vara ung. Ännu mindre idag.

 

tisdag 15 november 2016

Det gäller att bromsa tiden





Promenadkväll. Jag ägnade eftermiddagen åt att hänga upp tavlor. Äntligen fick jag upp bilder på alla väggar i nya lägenheten. Tolv stycken blev det. Ett hem som börjar likna ett hem. Måste förbi Kupan också och kolla in utbudet med små bord och prylar man kan ha i fönstren.

Gick ut en promenad. Mötte bara folk med hundar eller folk som skyndade på med väskor, på väg hem. Minns att jag hade nån bekant eller kollega som hade en man som absolut inte gick ut och promenerade – om det inte fanns ett mål. Att promenera för promenerandets skull var otänkbart. Minns inte vem det var, kan vara nån i mitt fb-flöde...

Jag mötte ingen som verkade promenera för promenerandets skull. De satte sig väl i bilen i stället och körde till gymmet. Passade på att titta efter adventsljusstakar i fönstren. Jag gick Hallströmsgatan upp och genom Midgård tillbaka och måste ha passerat många hundra lägenheter. Det var bara tre lägenheter som hade tänt upp adventsljusstakar och stjärnor. Det är bra, man ska hålla på tiderna för traditioner.

Under eftermiddagen och kvällen har jag sett temperaturen öka på termometern. Nu är det uppe i sju grader. Inte ens kylskåpskallt. Egentligen var ju inte min promenad heller mållös. Dels behöver jag röra på min kropp. Och så hade jag ju kameran i fickan och plockade fram den ett par gånger. Upptäckte att det finns ett skrädderi här. Hederliga gamla hantverksyrken är fint att upptäcka i tider av köp och släng och lågprisvaruhus. Det är inte fel att bromsa tiden. En promenad funkar också.

söndag 13 november 2016

En söndag i Västervik i november



Korsningen Sturegatan – Hallströmsgatan här i Västervik har blivit lite av en favorit. Den gör sig bra på bild alla tider på dygnet. Vaknade tidigt och när de yrvakna solstrålarna letade sig in genom fönstren så blev jag förförd till en morgonpromenad. Det var alldeles tyst. Stilla och en skön vinterkyla som inte besvärade, trots att jag inte hittade några långkalsonger.

Gick en timme, passade på att handla i Högöhallen. Johannesdal är fint. Tillbaka hemma värmde jag mig med ett hett bad. Alltså när det är så hett så liksom kroppen bara paralyseras och varenda muskel släpper greppet. Det är skönt.

Så gick också denna söndag utan att jag gjort något vettigt. Gjorde en Jansson, tittade på en dokumentär om Sten Broman. Tidsandan, han levde i en annan tid. Lite som kontrast till söndagsintervjun med Amelia Adamo i morse. Den gamla tiden är kul som kuriositet.

Gick en liten promenad nu på kvällen. Tänkte att jag skulle se den där supermånen. Men den hade nog supit till ordentligt, för den var full och hade slocknat bakom molnen, så det blev inte mycket att se. Nu väntar en intensiv arbetsvecka med utvecklingssamtal och öppet hus och förhoppningsvis blir det en liten utflykt till Skåne kommande helg. Lev väl!


lördag 12 november 2016

Jag mötte godheten i Kalmar – två gånger





Jag skottade fram bilen idag och valde rätt bil på parkeringen, det var min. Sen åkte jag söderut genom Kalmar län. Längs vägen västerut mot Gladhammar så växte snölagret och nådde kanske sin kulmen nånstans runt Misterhult. Sedan minskade det.

Stannade till vid mitt, numera, fritidsboende i Mönsterås kommun och hämtade upp en bunt böcker. Det var tio grader inomhus och en decimeter tjockt lager is på vägen utanför. Postlådan var full med reklam trots klistermärket om Ingen reklam tack. Tänk om Svensk Direktreklam kunde anställa läskunniga utdelare. Men det är väl ett i-landsproblem.

Hade ett ärende till Ikea och passade på att äta i Kalmar. Där var det barmark. Inte en snöflinga. Det var kö till parkeringsautomaten. En yngre kvinna gick runt och verkade inte stå i kön men var ändå intresserad av automaten och verkade nervös. När det var min tur så kom ett yngre par fram och frågade kvinnan om hennes namn. När hon svarat så plockade mannen fram hennes bankkort som hon tydligen glömt i automaten. Paret hade dröjt sig kvar och hoppats att hon skulle dyka upp. Det finns hopp om mänskligheten.

När jag stillat hungern och klev ut från restaurangen så sprang jag ihop med fotografen Jan Nordström. Finns det någon mer godhjärtat person. Han är en mångkonstnär med föreläsningar, foto och målning. Han gör världen lite bättre genom att sprida godhet omkring sig. Senaste åren har han gjort olika påhittiga utställningar och happenings och följt Kalmar FF och Peter Lemarc med kameran. Den senare har snart en ny skiva på gång med Jans bilder.

Bilderna i det här inlägget har inget med texten att göra. De kommer från Oskarshamn, Dublin och Västervik.

fredag 11 november 2016

Granarna på andra sidan, denna fredagskväll





Vinterns besök i november består tydligen. Jag tycker det är mysigt och skönt när det blir lite ljusare. Mildväder har gjort snön lite strävare och idag vågade jag lämna broddarna hemma. Passerar några trädgårdar där röda vinteräpplen hänger kvar på träden med snötäckta grenar. Det är vackert.

I morse invigde jag eleverna i hemligheten som finns bakom katedern i mitt klassrum. När jag står där så har jag en linje ut genom ett av fönstren, över hustaken i centrum, ut över Gamlebyviken, och nu med en massa snötäckta granar bort mot Piperskärr på norra sidan viken. Genom ett annat fönster ser jag tornet på St Getruds vita kyrka och när solen går upp lyser tornet upp och det är vansinnigt vackert.

Över huvud taget är det mycket som är vackert i verkligheten, men absolut ingen idé att ens försöka fotografera. Det blir aldrig lika fint på bild, utan ska upplevas. Det blir alltid en extra dimension i bilden när man upplever den live. Eleverna blev lite avundsjuka. Deras utsikt är över mig och en vit tavla...

Dygnsrytmen är rubbad och jag gick en liten promenad vid midnatt. Förbi Midgård och Esplanadens hälsocentral och det enda levande jag mötte var en katt. Vintern ska tydligen bestå ett par dagar till. Bilen har sommardäck, men står under ett lager snö orörd sen en vecka tillbaka. Där kan den stå.

Kom på mig själv med att snarka, när jag vaknade till i fåtöljen nyss, efter att ha ätit torskrygg med en rotfruktsgratäng och druckit vitt vin till. Det är fredagskväll.

onsdag 9 november 2016

Goda hjärtan denna lugubra dag





Det här var en bedrövlig dag på många sätt, jag har inte mött nån som gillat att Trump blir president. Eleverna är förfärade och det kanske man ska vara. Spännande blir det i alla fall närmaste åren. Såna här dagar längtar man tillbaka till förra veckans vistelse i Dublin. Tröstade mig med ett besök på Systembolaget här i Västervik och köpte en flaska Teeling.

Dublinresan var underbar där allt blev jäkligt bra. Jag hade rätt grejer med mig, slimmad packning, på bra humör hela veckan. Många guinnes, återupptäckte Irish coffee som jag ofta drack hemma under en period på 90-talet, men sen glömt bort. Återkommer till den en kväll som denna. Tröstande värme.

Jag har aldrig varit nån drinkmänniska, eftersom jag är uppvuxen på landet så har drinkar alltid varit synonymt med groggar och i sin vidrigaste form vodka och cola och i sin mest sofistikerade form rom och cola.

På Dublins enda kvarvarande whiskeydestilleri Teeling blev jag serverad en Old fashion som då var bland det godaste jag druckit. Bevittnade också när de fyllde upp en 100 €-flaska. Provade Old fashion sen ytterligare några gånger på olika pubar och insåg att den kan göras på olika sätt.
 
Old fashion, Irish Coffee, Guinness, musiken, människorna, mötena, miljön. Det var en fin vecka, tänker jag denna bistra novemberkväll, när jag värmer mig med Irish Coffee och ändå har nån förhoppning om människors goda hjärtan.

söndag 6 november 2016

Västervik, söndag kväll


Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag är förtjust i den första snön. Spelar ingen roll när den kommer, men det är episkt. Höll mig inne större delen av dagen. Här, bara några hundra meter från Skeppsbrofjärden, så har det regnat hela dagen. Man har anat några snöflingor i regnet. Men så på kvällen sjönk temperaturen och det blev lite vitt på marken. Tillräckligt för att jag skulle gå ut.

Uppe på Esplanaden kom det först en Volvo 940 som rusade upp motorn på tvåan med en riktigt bredsladd upp mot järnvägsbron. Bara nån halvminut senare kom två moppar och sladdade sig framåt. Men det spann mest och en av mopedisterna fick hoppa av och dra upp moppen mot bron, för den bara slirade i snöslasket.

Vid järnvägsstationen stod en man tätt tryckt mot fasaden och drog de sista blossen på en cigarett. Borta vid lokstallarna virvlade snön upp från fjärden mot siluetten av gamla vattentornet. Jag svepte jackan tätare om mig innan jag traskade vidare upp mot Sturegatan och kex med St Agur och rödvin.

Sprutgrädde till Irish Coffée. Det var igår kväll jag trotsade regnet och blåsten och kämpade mig bort mot Hemköp.




Historien om tysken och cidern




Mitt emot den ena av katedralerna i Dublin ligger puben Darkey Kelly's, döpt efter en kvinnlig seriemördare som avrättades på 1700-talet. Där inne är det avslappnad stämning. Inte tomt, men absolut inte fullsatt. Vi hittar ett ledigt bord mitt emellan baren och scenen. En trubadur publikfriar med välkända irländska slagdängor. Det mesta signerat The Pogues.

De flesta besökarna verkar vara folk på väg hem från jobbet, vid första anblicken. Vid bordet intill oss sitter en familj med tre yngre tonårsbarn och äter. Efter en stund hör vi att de pratar tyska. Föräldrarna beställer in varsin ny pint och de beställer en cider till dottern som ser lite för ung ut för att få dricka cider. Hennes yngre brorsor får smaka lite på cidern och den ena sonen, får också en rejäl klunk av pappans guinness.

De ser ut som ett socialt experiment. Hela familjen tittar på dottern när hon sörplar i sig cidern. Tysken ser nöjd ut och hela hans rödmosiga ansikte ler ända tills han får notan. Då försvinner leendet en stund. Han letar länge i plånboken och får fram en 100-eurosedel. När notan är avklarad kommer leendet tillbaka.

Det kan inte vara billigt att ta med hela familjen till Dublin. Funderar på vad han jobbar med, svårt att säga, kanske nån ingenjör?

Vårt hotell ligger på andra sidan floden, nån kilometer ifrån. Det är onsdag kväll men en stillsam kväll i Dublin. Det blir en fin promenad hemåt. På torsdagen visar det sig att det är nån slags skolavslutning. På Trinity College är det uppklätt och folk minglar och fotograferar. Senare på kvällen vimlar det av tonåringar och då är det mer avklätt som gäller.

När jag hämtar juice i frukostrestaurangen på hotellet på fredagsmorgonen hickar jag till när jag får se den tyska familjen från puben sätta sig vid ett bord. De bor på vårt hotell och har förmodligen gjort hela veckan. Vad är oddset på det? Vågar dock inte tänka på hur tysken ser ut i fejset när hotellnotan ska betalas, för det var ett bra hotell. Dottern syns dock inte till och jag funderar på om hon kanske pluggat i Dublin och sover ut efter nattens festligheter. Hoppas det gick bra för henne.

lördag 5 november 2016

Tre nedslag i Dublin och Alvesta




Några amerikaner på en whiskeybar i Dublin. Far och son. De tittar över beståndet och får några tips. De är från Boston men bor nu i New York. Sonen som är 24 år studerar och bor i ett studentrum på övre Manhattan som han betalar 4000 dollar för – i månaden. Plötsligt böjer sig pappan mot oss och säger: "Får jag ställa en fråga som oroar mig? Skrattar ni åt oss amerikaner som har ett valsystem som har lett till de här två presidentkandidaterna?" Jag kan inte riktigt släppa hans fråga, har tänkt på den flera gånger efteråt.

Två kvinnor sitter på en parkbänk i St Stephen's Green och äter sina frukostsmörgåsar och delar med sig till duvorna och skrattar. Jag tar en bild på dem.

På väg hem blir det stopp en timme på järnvägsstationen i Alvesta. En orolig själ fladdrar runt i snögloppet utanför stationshuset. Han kliver in och försöker få eld på sin lilla cigarett. Haschdoften sprider sig i stationshuset. Vi som finns i hallen viker undan och tittar vidare på teveskärmarna med tåg som är försenade. Utanför rullar ett godståg förbi med frysvaror från Coop.