fredag 30 december 2016

Mitt nyårslöfte är att bara köra polaroid 2017


Dagarna går och plötsligt är det dags att hänga upp en ny almanacka på väggen. 2016 har varit omvälvande på ett personligt plan bland annat med ännu en flytt, även om jag inte släppt det jag flyttat från.

Plötsligt bor jag för första gången på trettio år i en stad. Det är bra för min hälsa att ha promenadavstånd till allt jag behöver. Bilen har ibland stått hela veckor orörd. Jag tycker att midjeomfånget minskat, men det kanske bara är inbillning.

Lärarjobbet har nog aldrig varit roligare än nu. Jag har blivit väldigt väl mottagen i Västervik och är nu inne på mitt tredje år här. Jag har underbara elever och fantastiska kollegor och tycker att det är kul att gå till jobbet. Vi skrattar varje dag och gråter också en hel del. För bara några år sedan så hade jag ont i magen varje morgon och det berodde inte på eleverna!

Sedan i somras så har jag fotografen Micke Berg som mentor under ett år. Det har varit utvecklande. Främst har han fått mig att hantera kameran tekniskt på ett annat sätt än jag gjorde tidigare. Nu kör jag bara P-läge och skiter i bländaren. Han har också tvingat mig att utveckla efterbehandlingen av bilder.

Under hösten har jag börjat fota polaroid. Enkelhet är ledordet och jag fotar av bilderna direkt med mobilen och gör förstoringar 30x30 cm. Jag har tagit fram två bilder hittills. Ett svartvitt porträtt och en miljöbild i färg och de är riktigt läckra. Förhoppningsvis har jag en utställning klar innan sommaren.

Det vore också kul att göra en fotobok direkt i mobilen eller paddan med polaroidbilderna. Hur som helst har jag tänkt låta digitalkamerorna vila under åtminstone första halvan av 2017 och enbart fota polaroid och instax.

Jag brukar ge ut en bok eller ordna en utställning varje år. Under 2016 har jag medverkat i en bok och haft tre utställningar varav två helt egna – dels Lofta caffè och dels Visarkivet – båda i Västerviks kommun.

Mitt löfte för 2017 är att fortsätta att minska ner bloggande och facebook. Jag ska hålla mer på mina bilder för att samla ihop nytt material med polaroidbilder till en utställning som jag kan visa i sommar. Det vore också kul att göra en bok till hösten.

Gott nytt år 2017!




lördag 24 december 2016

Grymtanden i julnattens mörker


Julaftonskvällen. Jag var ute i skogen. I stillheten och mörkret. Har saknat mörkret. Och saknat tystnaden. Nymåne och barmark. Då är det mörkt. I Småland.

Jag stod där ute, lyssnade på tystnaden och tittade på stjärnorna. Orions bälte. Neptunus som just försvunnit under horisonten. Ett vildsvin grymtade i närheten. Kände obehag och grymtade tillbaka.

Några moln svepte bort stjärnorna och jag kände vinden ta sig in genom jackan. Jag ryste till. Vet inte om det var rädsla eller köld. Jag har i alla fall saknat tystnaden och mörkret denna höst som jag tillbringat i stan. Jag kunde ha stannat där ute i julaftonens mörker.

söndag 18 december 2016

Bilder från senaste veckan #50


Det finns säkert dem som tuffar på lite extra så här i juletid. Springer i affärer och hjälper till att bränna av sisådär 75 miljarder kronor. Själv aktar jag mig noga för att gå till affären i december annat än när det nödvändigaste i kylskåpet är på väg att ta slut.

Sex dagar kvar. För mig har julen nåt religiöst över sig och handlar mest om stillhet. Och lite klassisk julmat. Och Karl-Bertil Jonssons julafton på teve. Så länge får ni hålla till godo med några polaroider från veckan som gått.



Time


lördag 10 december 2016

Tillbaka till naturen och början




Senaste veckorna har jag inte fotograferat särskilt mycket. Tycker mest att livet består av arbete och sömn nu när dagarna är korta. Jag sover mycket och på konstiga tider. Det där med dygnsrytm är inte riktigt min grej. Idag tog jag med polaroiden och åkte söderut och gick en promenad i naturen. Saknar lugnet och stillheten ute i skogen.

Jag funderar på att skaffa en liten scanner till polaroidbilderna. Än så länge testar jag mest, men nu har jag kört igenom sex-sju förpackningar med bilder. Åtta bilder på varje förpackning. Den här veckan har jag testat färg. Doften av bilderna. Det luktar framkallningslabb. Det luktar fotografi.

Det började egentligen för knappt två månader sen, när jag såg Patti Smith's bilder på Kulturhuset i Stockholm. Små suddiga polaroider, men med så mycket känsla. Det inspirerade, så nu kör jag på.

Julpyntet är uppe i Västervik. Hämtade några krukor idag till julstjärnor och hyacinter. Har ännu inte fått tag i nån amaryllis, men däremot både najadlax och julkorv. Tittade på Nobelprisutdelningen. Intressant att höra introduktionerna till de olika priserna. Men Patti Smith stal ju showen med "I'm sorry, but I'm so nervous" som var mäktigt att höra. Och mänskligt. Kungaparet såg ut som om de mest funderade över de nödvändiga i att de stoppade i sig den där snitten på väg in till sittningen. Hoppas de hann ut på muggen i tid.

Med bilderna börjar jag om på nåt sätt. Med polaroidtekniken. Det blir plötsligt ett hantverk. Bländare elva och 150 ASA inbjuder ju inte heller till några dramatiska bilder. Det blir en utmaning i fotograferandet. Moderna systemkameror bjuder inget motstånd. Det går för lätt. Kanske det är det jag vill hitta. Motståndet.

lördag 3 december 2016

Irish coffe hjälper mig att minnas





Ibland kan jag översköljas av vemod. Det slog mig just att 2016 snart är till ända. Årsindelningen spelar egentligen ingen roll. Men varje gång man hänger upp en ny almanacka på väggen så är man ett år äldre än året innan.

Det är vemodigt när man tycker att livet inte består av så mycket annat än att hänga upp nya almanackor på väggen och så några hundra snabba dagar där emellan.

2016 var för min egen del ett rätt bra år. Jag levde tryggt och stillsamt. Satt ute på landet och njöt av dagarna och klappade katten ända fram till den där bistra sommardagen då katten, som var mitt barn, plötsligt och alldeles för tidigt blev allvarligt sjuk och det var oundvikligt att åka till veterinären för en avslutande spruta.

Den där känslan när jag åkte hem med en tom kattbur och såg matskålen och vattenskålen och var medveten om att det aldrig mer skulle vara nån katt som stod utanför dörren och jamade, har jag inte kommit över än. Jag har varit med om det förut. Men det är lika jävla jobbigt varje gång.

Nu är det fyra månaders distans. Det fanns inte längre nån anledning för mig att åka elva mil hem från jobbet. Övernattningslägenheten blev permanentboende och mitt gamla hem kanske blir nåt ferieboende. Nu står det bara. Jag hittade en lite bättre lägenhet lite närmare centrum och jobbet i alla fall.

Vemodet sköljer över i takt med att jag dricker mitt Irish Coffe och tänker på hur ödet lett mig vidare i livet. Flytten har lett till nya erfarenheter. Det är första gången i hela mitt liv som jag inte pendlar till skola eller jobb. I hela mitt liv. Morgnarna har blivit så avslappnade när jag vet att det bara är fem minuters promenad till jobbet. Plötsligt har jag börjat komma till jobbet tidigt. Dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro. Promenerar bort till skolan. Trivs med att mingla omkring i en tom entré och hälsa på elever och kollegor när de kommer in, frusna och yrvakna.

Det nya livet har också lett till att jag har promenadavstånd till krogarna. Det är åtta år sedan jag senast bodde i nån byhåla där det fanns ett vattenhål i form av en pizzeria med utskänkningstillstånd. Så nu marineras min kropp inifrån varje helg med allehanda spirituosa från Västerviks pubar och krogar.

När jag var arton bodde jag i en stad senast. Då hette staden Södertälje. Nu heter den Västervik. Men på ett sätt så känner jag mig som arton igen. En artonåring i en 47-årig kropp. Det är vemodigt. Jag älskar att umgås med yngre människor. Eleverna i skolan och unga vuxna som jag träffar på fritiden. De är så generösa, öppna, nyfikna, fria, normbrytande och inspirerande. Hade en fin kväll igår som gav så mycket energi.

Det är inte alltid kul att åldras. I skolan, i mitt jobb som lärare, så har jag blivit en auktoritet i klassrummet. Gammal, erfaren och stabil, utan att jag förstått vart åren försvunnit. Samtidigt så är jag mer osäker än nånsin i min lärarroll. Jag utvecklar min pedagogik. Försöker ta till mig ny forskning, arbeta formativt och förnya mitt arbetssätt. Utan att lämna den gamla katederundervisningen helt. Men att testa nya idéer, ge sig ut på okända vägar som man inte vet vart de leder, gör att lärarjobbet ändå känns mer osäkert än nånsin. Har jag gjort rätt bedömningar, kommer eleverna att nå längre?

När man var yngre gjorde man som man blev tillsagd. Nu när jag är äldre har jag en erfarenhet och pondus som förpliktigar. Tänker på min gamle klassföreståndare och kemi- och mattelärare på högstadiet, Sigge. Han är delvis en förebild för mig i läraryrket. Han arbetade formativt från katedern redan på tidigt 80-tal. Sigge utgick från var vi befann oss och formade undervisningen därifrån. Mötte oss. Lektionerna blev aldrig som han tänkt sig, han visste alltid början på lektionen, men sen var det vi elever och våra kunskaper och frågor som styrde innehållet till klockan ringde ut på rast.

Snart är det dags att hänga upp en ny almanacka på väggen. 2016 vill jag minnas som den där sommardagen, då jag först var på marknad på Öland, träffade bekanta. Sen på eftermiddagen satt jag ute på gården och läste. Hade kvalitetstid med katten och tog en selfie på oss båda. Sen på kvällen cyklade jag till grannbyn, till min vän och hans familj och levde. Det var fint. Kanske årets finaste dag. En dag jag vill bära med mig länge, länge. Glöm inte det! Att ta vara på alla fina dagar!

torsdag 1 december 2016

Västervik, torsdag kväll i bilder


Det knarrade under sulorna när jag gick ett varv runt Esplanaden, Midgård och Östermalm. Jag mötte några som hastade fram. Några flanerade med hundar. Jag mötte ett förälskat par och sen en ung kille som hasade sig fram på den packade snön och som inte kunde hålla sig från att göra en snöboll. December börjar med lite prydnadssnö.