söndag 20 augusti 2017

Sommaren övergår till höst och allt är möjligt


Hösten stjäl några extra minuter varje kväll. Allt snabbare övergår dagen till natt. Kvällarna blir kortare. Med mörkret kommer nattens lugn.

Sommaren går sakta över till ett intet. Ett mörker, en tystnad, en stillhet som stavas höst och sprakar av färger och snart ska dö.

Landsvägen brusar av sommargäster som åker hem. Fåglarna har tystnat. Det är stängt för säsongen.

*

Bilden är en analog Tri-X som jag tog tidigare i somras. Vattnet från vattenspridaren skapade ljuset. Vet att jag lovat polaroid här på bloggen hela året, men släpper lite på det. Släpper lite på allt. Inga begränsningar. Det kan bli vad som helst framöver. Framför allt har jag börjat skissa på en ny bok som jag nu har material till.

torsdag 17 augusti 2017

Bilden som aldrig blev tagen och bara blir vackrare





Vi vandrade fram längs den smala spången genom det höga gräset mot en av tältplatserna. Hon före och jag en meter bakom. Det var kyligt. Solen sken, men molnen tornade upp sig. Hon var glad och letade efter sina gamla vänner och ville visa mig området. Jag var vilse av alla intryck. Det där var något helt annat än vad jag varit med om tidigare. Och hon var den enda jag kände.

Jag kom dit redan på eftermiddagen. Då var det fortfarande en het sommardag i början av juli och solen stod högt på himlen. Jag var osäker och saktade farten. Så dök det upp tillfälliga skyltar med fartsänkning och en diskret skylt om parkering. Längs vägen vandrade ungdomar med rastaflätor, klädda i säckiga kläder som förde tankarna till Gärdesfesterna på 70-talet. Jag förstod att jag kommit rätt.

Parkeringen var ett gärde där bilar och husbilar stod utmed kanterna. Vid en av husbilarna satt ett par i min ålder vid ett campingbord utanför. Det var ledigt intill så jag svängde in där. Hälsade på dem och kände en slags social connection. De var klädda som jag och senare visade det sig att vi hade en del gemensamt.

Jag gick bort till området och gick ett varv innan jag satte mig i gräset vid en av scenerna där det precis var en spelning på gång. Det var en snäll spelning med ödmjukhet och kärlek och jag såg massor med bilder men förmådde inte att ta en enda av dessa.

Över hela området låg en atmosfär, en annan atmosfär. Det var en alternativ värld, i en annan världsdel, ett annat universum, en annan kultur insprängd mitt i skogen en bit utanför Växjö. Eller kanske snarare ett sökande efter en alternativ värld till det hopplösa latteland vi ser runt omkring oss med oro, hat och klimatförändringar och där pengarna styr allt.

Det var som att förflyttas i en tidsmaskin. Som en stor installation. Kollektivboende och utedass och musik och performance och kärlek. Utställningar och teater. Ett naturreservat där man fångat in en svunnet tid och stoppat tideräkningen och låtit peace and love regera. Men referensramarna i min medelklasstillvaro rubbades, jag var på osäker mark och jag började undra vad jag gett mig in på.

Jag hade hört talas om Säljerydfestivalen, följt den i sociala medier under flera år och tänkt åka, men aldrig kommit längre. Så jag var glad att jag äntligen tagit steget, mycket tack vare hon som gick där på spången framför mig genom det höga gräset.

Det var en vacker bild. Det var kyligt men marken var varm och ångade. Och solen, denna kväll i början av juli, var på väg genom molnen med sina guldfärgade strålar. Fina färger och en fantastiskt vacker bild som jag såg men aldrig förevigade. Och i minnet kan bilden bara bli vackrare av det…

söndag 13 augusti 2017

Fridens liljor, kära sommar

 



 

Jag är infångad! Till slut hann de i kapp mig. Jag kände det verkligen i torsdags. Då var det klart, inget mer med det. Tiden på rymmen är över. Jag har sprungit planlöst, utan mål, utan mening. Bara rakt fram och ibland åt sidan. Aldrig bakåt. Det har varit många dagar. Resor, filosoferande, middagar, konserter, vin, båtar och husvagnar, färjor och bilköer.

Jobb och flytt och jobb och flytt igen. Nya människor. Gamla människor. Kontakter som upphört. Nya kontakter. Resor utan mål. Rastplatser och möten och ännu mer vin. Nya arbetsplatser, nya städer. Det är trettio år nu. Trettio år på flykt innan jag blev infångad.

Så i torsdags var det liksom färdigt. Dagarna var räknade och det fanns inget mer att göra.

Sommaren 1987 var varm som jag minns det. Jag hade lämnat gymnasiet, somliga skulle kalla det att jag tagit studenten. Fest var det i alla fall. Så mycket student var det kanske inte av mig. Men jag var där och det var sommar 1987 och jag sommarjobbade på kommunen som ogräsplockare. Hade en flakmoppe som jag förfogade över för att kunna köra iväg med ogräset, frakta spadar och krattor och dessutom tömde jag papperskorgarna runt den lilla köpingens torg och gästhamn. Det blev mycket moppeåkande den sommaren. Mindre med ogräsplockande.

Sommaren 1987 och det var slut på alla skyddsnät som funnits runt mig. Jag skulle fylla arton och under hösten skulle jag försöka få tag på nåt jobb. Men jag ville inte, bodde hemma hos mamma, pappa och lillebror och bortsett från konflikterna så hade jag det rätt bra.

Jag drömde om ett liv i storstaden, ville bli radiopratare, ha egen radioshow, jag ville åka på turné och bli berömd. Jag hamnade på löpande bandet på Scania och bodde i en etta i Ronna i Södertälje. Det var min turnéstart.

Jag stannade ett år i Södertälje, hann med en annan industri innan jag hamnade på en tredje som skulle hålla i sig nästan sex år. Den längsta tid jag nånsin varit på en arbetsplats. Självförtroendet bröts sakta ner bit för bit, dag för dag under de där åren och till slut förmår man inte ens att bryta sig loss. Men så småningom gjorde jag det i alla fall och efter tio år med plugg och flum och mer plugg så hamnade jag inom skolans värld där turnerandet fortsatte utan berömmelse. Jobb och flytt och jobb och flytt igen. Nya människor och så rullade det på.

Men så hände något för tre år sen. Jag har skrivit om det tidigare, så jag hoppar över det denna gång. Men nu har jag i alla fall varit tre år på samma skola. Självförtroendet byggs upp bit för bit för varje dag. Jag har hunnit med många skolor men aldrig trivts så bra som på min nuvarande. Här kan jag vara mig själv och arbeta precis så som jag vill arbeta. Det har jag inte kunna tidigare.

Jag ogillar auktoritära skolor. Jag vill inget hellre än bryta ner såna ställen. Jag avskyr härskartekniker och pennalism. Jag är alldeles för snäll för sånt. Jag gillar kärlek, ärlighet, respekt och förtroende. Det lär eleverna att ta ansvar och växa. Så flykten är över. Nu har jag vandrat planlöst i sju veckor.

Det har varit utflykter, konserter, stillsamt filosoferande, flanerande, vänner, nya vänner, gamla vänner, fotograferande, mer konserter, festivaler, krogkvällar med öl, vin och drinkar. Jag har börjat dricka drinkar. Mycket roligare mycket snabbare. I början på veckan spretade det. Ölands norra udde, Karlskrona och Söderköping. Så i torsdags kände jag mig verkligen färdig med sommarlovet och tog långhelg. Nu är jag redo för ett nytt läsår.

onsdag 9 augusti 2017

En kamera och tre rullar film för 45 kr på loppis




Förra veckan kollade jag in sydvästra Östergötland. Började med Borensberg och avslutade i Vadstena. Borensberg har den enda handvevade slussen längs Göta Kanal. Jag åt en pizza där och jag besökte en liten loppis invid kanalen.

Inne på loppisen hittade jag först en kamera. En Olympus Trip 35 med en blixt på. Komplett med bruksanvisning på svenska. 30 kr var den prismärkt. Det fanns en del andra kameror, men inget intressant. När jag skulle betala blev jag visad tre rullar film för 5 kr styck som låg utomhus i värmen på ett bord. Scotch 200 med bäst före-datum 1999. Jag slog till.

Sen fortsatte jag till Vadstena där jag läste igenom instruktionsboken och testade att plåta upp den ena rullen. Utan att veta om kameran fungerade. Utan att veta om filmen fungerade.

Nu är första rullen framkallad i alla fall. Filmen går säkert att använda med rätt motiv. Skuggorna blir alldeles kontrastlösa. Kameran verkar fungera.

Idag blev det ett besök i Söderköping och den fina bokhandeln och antikvariatet. Hittade Sune Jonssons Jordabok från 1976 och en samlingsbok med Walter Hirsch från 1982 och ytterligare några böcker. Bland annat Göte Asks bok Bilder som gör vardagen synlig från 1983 som verkade inspirerande.

söndag 6 augusti 2017

Känslan alltid viktigare än tekniken




Ostrukturerad men flegmatisk skulle man kunna sammanfatta min sommar. Jag har inte kunnat bestämma mig för var jag ska bo, så jag har bott lite överallt. Jag har inte kunnat bestämma mig för vad jag velat göra, så jag har inte gjort nånting. Och ibland har jag gjort lite allt möjligt. Vädret har inte heller riktigt kunna bestämma sig.

Under året har jag inlett en retroresa där jag bromsat upp och låtit digitalkamerorna vila. Analogt fotografi bromsar ner plåtandet. Med polaroiden så kanske jag tar en bild per resmål. Med de gamla analoga kamerorna skjuter jag mer från höften, utan att ha en aning om det blev nåt. Mitt senaste loppisfynd är inne på tredje rullen utan att jag ens vet om den fungerar... Men det spelar väl ingen roll!?

Nu samlar jag på hög i alla fall. Både texter och bilder. Det livslånga samlandet. Bara att hålla ut och inte ge sig. Ett par bra bilder per år blir så småningom en stor bunt bra bilder. Jag har ingen brådska. Det här med olika tekniker är också nyttigt eftersom man inser att tekniken inte är så viktig. Det spelar ingen roll vilket redskap man använder. Känslan är alltid viktigast!

fredag 4 augusti 2017

Strömsrum, fredag


Idag sitter jag ute på landet och tittar ut genom fönstret. Regnskurar avlöser varandra och däremellan kommer solen och bländar och värmer och ropar att sommaren minsann ändå är här. Husbilar passerar utanför, stannar till. Ibland kliver de ur. Alla går till exakt samma ställe där de fotograferar träslottet. Under årens lopp har jag sett tusentals stått där och fotograferat.

Tvättmaskinen borde vara färdig nu. Kanske ska gå ner och hänga upp tvätten. Nu kommer det en skur igen. Den här helgen är jag lite kattvakt. Samma helg som jag förra året förlorade min katt. Aldrig glömmer jag känslan när jag åkte hem från veterinären med en tom kattbur och hur jag såg matskålen med lite torrfoder på köksgolvet och visste att det aldrig skulle bli uppätet.

Det är blandade känslor. Husdjur är perfekta när man vill ha någon att bry sig om. Jag saknar den känslan. Men livet utan husdjur är fritt och har gett mig massor med tid och delvis ett annat liv och nya vänner.

Nu skiner åter solen, jag har en tvätt att hänga och så åker jag in till Kalmar och äter något och minglar lite. Sommarlovet är på upphällningen. Om en vecka väntar åter skolmat och Luthers katekes och dagarna får en annan struktur.

(Ingen polaroidbild idag. Hittar ingen här hemifrån och inser att jag inte tagit några polaroidbilder här ute i sommar, så det blir en Tri-X i stället. Får ta ett varv med polaroiden sen, för det är fint här.)





torsdag 3 augusti 2017

Vid Fyrudden slutar allmän väg, nej, den fortsätter




Sitter längst söderut på Södra Finnö i Gryts skärgård och författar dessa rader. En meter framför mig har jag en sten där en lång, fet och vacker huggorm kröp in när jag kom för nära. Jag vakar över henne.

Jag är allergisk och ambulansen tar säkert en timme ut hit, så jag låter bli att försöka fotogafera huggormen med min polaroid som jag måste komma nära med. Men jag kan prata lite med henne, där hon ruvar under stenen. Jag lägger fötterna ovanpå.

Jag kom till Gryt och Fyrudden via Valdemarsvik och en underbart tillagad halstrad röding. Den godaste jag ätit på länge. Latitud restaurang och bowling. Några artister som skulle uppträda på kvällen på scenen nere vid hamnen kom upp och åt när jag satt där. Det stannade folk och pratade med dem, så jag förstod att de var artister. När servitrisen tömde deras bord hörde jag även dem skicka en berömmande hälsning till kocken.

Från Valdemarsvik tog jag mig via småvägar till Gryt och Fyrudden där allmän väg slutar. Därifrån ville Google Maps ha ut mig till E22 för att komma till Finnkroken. Men så plötsligt dök det upp en blå skylt med "S Finnö 27". Det visade sig vara grusväg av tvättbrädetyp. Men jag är inte farträdd och var framme vid Fyrudden efter en halvtimme. Vi seglade i dessa trakter när jag var liten. Det var på 1970- och 80-talen.

En segelbåt skulle precis angöra bryggan under bron och jag tog emot. Tjejen på båten hade varit där varje sommar sedan 1970. Hennes föräldrar hade stuga på Södra Finnö. "Affären?" sa hon. "Det var många år sen den lades ner. Allt är nedlagt här ute. På 1980-talet kunde man bunkra både bensin och vatten och handla i affären, men nu är allt nedlagt. Affären är privatbostad. Den är förresten till salu." Jag tog en polaroidbild på huset där det en gång för länge sen var affär. Och så tog jag en bild från bron mellan Finnkroken och Södra Finnö.

Huggormen verkar hålla sig kvar under stenen. Jag fortsatte ut på Södra Finnö. Ända ut till sydöstra udden. Utanför mig har jag baksidan på Väggö. Det kommer in en gul Busterbåt som de fyller med säckar med planteringsjord från en av bilarna.

Fjärden ligger utanför. Vinden ligger på. Kvinnan vid Finnkroken sa att vi förmodligen seglat här utanför när vi rundade Södra Finnö på väg in till Finnkroken. Solen sänker sig och skuggan breder ut sig. Jag sitter i skugga nu och det börjar bli kyligt. Den växelvarma huggormen lägger sig till ro under stenen. Låter mig vänta.

Busterbåten åker ut igen. Ett ungt par kommer ut på bryggan och pussas. Vackert. Det är vackert. Det är den sista dagen i juli sommaren 2017. Dags att tänka på refrängen.

söndag 30 juli 2017

Våta fotspår och en slags kärleksförklaring till Västervik


Barfota och insvepta i varsitt badlakan, kom de gående från en av villaträdgårdarna, mor och tonårsdotter, och gick raskt över den varma asfalten på genomfartsvägen, ner på stigen, genom gräset den sista biten till bryggan i viken. När jag kom ikapp dem, förbi husen nedanför Sankta Gertruds väg, såg jag två badlakan på bryggan och kvinnorna var redan nere i vattnet och svalkade sig.

Det var en vacker bild, en av de första bilderna jag såg, när jag den första kvällen som nyinflyttad skulle ta en kvällspromenad, denna ljumma sensommarafton, den heta sommaren, valåret 2014.

Luften stod stilla och högsommarvärmen höll i sig. Det hade varit en het sommar. En sån där svensk sommar som gjorde människor glada och bruna och som satte fart på glass- och ölförsäljningen. En sån där sommar då det var fullt på uteserveringarna varje kväll. Då oset från grillarna i villaträdgårdar och på balkonger låg som en tjock heltäckningsmatta överallt på kvällarna. Det var sorlande samtal och middagar i skuggan bakom markiser och i bersåer. Glas som klirrade. Trubadurer som spelade. Solen gassade, båtar snurrade förbi ute i viken och solen tycktes aldrig vilja gå ner.

En timme senare passerade jag samma plats igen, på väg hem. På asfalten såg jag våta fotspår från mor och dotter som gått tillbaka över vägen upp mot villaträdgårdarna.

Jag stannade till på Rubinen och tog en öl och satte mig under ett parasoll utanför, för att svalka lite. Bilar och cyklister passerade. Solen gassade. Det fladdrade i håren på cyklisterna. Alla sökte lite fläktande. Jag hade funderat mycket över vad jag egentligen hade att göra i Västervik, varför det blev som det blev. Trött på konflikterna och den oförståelse som jag mött de sista åren på olika skolor i olika kommuner. Jag var på en slags flykt och funderade på om det skulle bli ännu ett misslyckande?

Men hittills hade jag blivit så väl mottagen. Av min blivande chef som pratade precis samma värden som jag letat efter och saknat. Av min hyresvärd som erbjöd enda lediga lägenheten i stan. Hon var positiv och okomplicerad. Av tjejen i budbilen som kom med möblerna jag köpte till lägenheten. Ett leende och servicekänsla betyder så mycket. Jag kände mig välkomnad av dem alla.

Så jag satt där på Rubinen med min öl och tänkte på detta. Och jag såg de där blöta fotstegen sakta dunsta bort på den stekheta asfalten. Det var sommar och frihet och värme och småstad och närhet till skärgård och hav och bad och kultur och kärlek i de där spåren. Det var en vacker bild, denna första kväll för mig i denna nya stad. Jag kunde inte annat än älska denna plats som jag precis anlänt till. Det var här jag skulle bo!

söndag 23 juli 2017

Kalmar län och lite utanför i veckans krönika




Söndag kväll brukar jag leverera en liten krönika, eller betraktelse. Jag är just hemkommen från Guldfågeln arena där jag sett Kalmar FF vinna över Eskilstuna. Det var en kul match. Sist jag såg Kalmar var det ingen kul match. Men idag var de hungriga, pigga, tajta och stundtals briljanta. Men de brände fyra lägen där spelare var ensamma med målvakten.

Förra veckans krönika lästes av 91 personer och veckan dessförinnan av 125. Det är bara en femtedel mot det normala så jag gissar att ni är inne i sommarlunken och semester och inte har nån dötid på jobbet som ni spikar igen med slösurfande :p

Själv fotograferar jag mest analogt och då blir det lite leveranstid på bilderna. Den här veckan har jag exempelvis sett Hasselörodden, men bilder därifrån kommer väl framåt hösten, typ. Dock fick jag några rullar framkallade i veckan. Jag köpte en kamera på Kupan för knappt en månad sen och har tagit några färgrullar med den och färgerna i bilderna är fantastiska. Särskilt partybilder med blixt. Det är en punkkamera!

Under veckan hann jag också med ett besök hos Nevabooks i Rimforsa som kanske är Sveriges bästa fotobokhandel. Det blev två timmar fotoprat med Erkki och han plockade fram två kassar böcker med polaroidbilder. Efter att ha bläddrat lite så har jag fått en del idéer. Har börjat skriva lite och plockade fram enbentstativet till min SX-70 för att kunna ta lite mer konstnärliga bilder med långa exponeringstider.

Tre polaroidbilder bjuder jag på. Översta i det här inlägget hade det nog behövts ett vanligt trebent stativ till, för exponeringstiden var nånstans mellan fem och tio sekunder. Bilden föreställer en del av mitt gömställe i Västervik. Jag är ju typ länstäckande och dyker upp lite överallt. Sen är det grannens katt här ute på landet i söder och den gamla spetsplogen som grönskan försöker ta över. Jag tycker det är mäktigt med spetsplogar, men numer är ju vintrarna så milda och så finns det ju moderna hydraliska plogar som är smidigare.

De fem senaste somrarna har jag flängt runt på marknader, festivaler och hembygdsfester och fotat spontana porträtt och miljöbilder. Den här sommaren har jag knappt fotograferat alls. I stället har jag ägnat mycket tid till krogen och god mat och goda drycker och försökt komma igång på allvar med skrivandet. Än så länge är det mest fragment. Men nånstans kan jag ändå ana ett gro till det som är på väg. Idag skedde faktiskt ett litet genombrott. Jag kommer visa en del så småningom. Lev väl!

söndag 16 juli 2017

Det doftar sommar


Den svenska sommaren är fantastisk med sina växlingar. Sol och värme som bryts nån dag ibland med lite blåsigare väder och regn. Allt har sin tjusning.

Att sitta under ett tak och höra regnet smattra är tryggt. De senaste dagarna har präglats av högsommarväder. Det är fint när man går fram genom skogen och vägen kantas av fibblor, stora och små blåklockor, rödklint och blåklint.

Bakom det höga gräset vid sidan om växer klibbkorsört och vägtistel. I vägens mitt kröker sig kamomillen med sina gulvita fina blommor. Under ormbunken hittar jag lite smultron som jag oblygt stoppar i mig mellan hundäxing och timotej.

En skogstry hänger ut över vägen med sina röda bär. När jag kommer fram till ett hygge kantas vägen av hallonsnår. De söta röda bären, som ändå tack vare kärnorna har nåt surt över sig, är ljumma i solen. Det smakar verkligen sommar. Fjärilarna flyger förbi och en myra följer med från hallonet och kryper omkring på handen, försöker ta hallonet ifrån mig.

Molnen tätnar medan tornsvalorna jagar vidare. Snart försvinner fåglarna från himlen och ett stilla sommarregn börja försiktigt falla. Det susar uppfriskande när grönskan duschas samtidigt som sångtrastens kollrande bryter av mot regnets ljud och doften från grönskans alla safter löses upp och sprider sig. Det doftar sommar!

söndag 9 juli 2017

Ha alltid med dig en polaroidkamera och tuschpenna



Den gångna veckan, nummer 27, brukar vara ytterligheternas vecka. Ännu mer detta år skulle jag säga. Latitud 57 som jag dokumenterade för sjunde året i rad med sina 9000 besökare och intensivt, ljudligt och livligt under två dagar mot det kontrasterande stilla livet här hemmavid på landet.

I år åkte jag dessutom till Säljerydfestivalen och det är bland det märkligaste jag besökt i festivalväg. Festivalen är mer som en happening på olika scener i ett kollektiv mitt ute i ingenstans.

Festivalen pågår en hel vecka. Första dagarna opluggat och mot slutet av veckan sätts elektriciteten igång. Platsen är en gammal gård med ett flertal logar, en mangårdsbyggnad och säkert tio bostadshus byggda med återvunnet rivningsvirke. Utedass! Alla hade sina små odlingar. Katter, hundar och barn sprang lösa och det fanns saker precis överallt. Det hela var som en stor levande installation. Och stämningen väldigt kärleksfull och tillåtande.

Maten på Säljeryd är vegetarisk till självkostnadspris och där fotograferade jag bara analogt, nåt annat hade inte varit rätt.

Latitud 57 i Oskarshamn är nog så nära motsatsen man kan komma. Där är stort, välorganiserat och uppstyrt och massor med folk. Men det finns likheter. Latitud 57 bygger också mycket på ideellt arbete där föreningslivet är involverat i uppbyggnad och rivning av festivalområdet liksom olika funktionärsuppdrag under festivalen.

Samtidigt så har festivalledningen under nio år byggt upp ett varumärke där de skapat ett gott ryckte bland den svenska artisteliten som bidragit till att man lyckats locka alla de stora artisterna. Årets dragplåster Per Gessle vet jag har stått på önskelistan alla år.

Bilderna sammanfattar på något sätt festivalerna. En polaroid på Murre nyss anländ till Säljeryd där hon spelade i början på kvällen. Gessle spelade på Latitud 57 och jag passade på att ta en polaroid på honom som han dessutom hade vänligheten att signera efteråt.

*

Kommande lördag den 15 juli kl 12–17 blir det fotoutställning vid Båtmansstugorna i Västervik. Vi är sex olika fotografer som lånar det offentliga utrymmet under några timmar för att visa bilder. Vi kommer att finnas där så kom gärna och titta på bilder och mingla med oss.

söndag 2 juli 2017

Fyra polaroidbilder från helgen


Fyra bilder från helgen. Trevligt partaj igår i Västervik med gamla och nya bekanta. Tjugoåringarna samlade på en bild. Auktion i Torp idag. Det är sommartradition. Efter det välbehövliga regnet så sätter grönskan fart på allvar.

Dagarna ägnar jag åt skrivande och läsande. Skrivandet är än så länge fragment. Ungefär som bilderna. Ska försöka binda ihop allt. Nån gång. Kanske.




tisdag 27 juni 2017

En bild och betraktelse från Pataholm


Plockat bland gamla minnen hela dagen. Städat och rensat på mitt gamla kontor som jag inte använt på flera år. Spåren finns där som påminnelser vad jag än tar i. Till slut var jag tvungen att sätta mig i bilen och åka ner och titta på vattnet.

Så nu sitter jag här och ser Borgholms slottsruin där på andra sidan sundet. Åt söder lyfter en häger från sitt bo och tar en sväng bakom holmarna och utåt. Det kluckar runt båtarna vid de små bryggorna. Jag tar en bild med polaroiden. Luften är klar och jag kan andas. Påminnelserna har jag skakat av mig.

En bil rullar sakta ner med en gammal träbåt på en vagn bakom. Ägaren frågar om jag har nån kamera med mig, för det kan bli skådespel. Han har förberett med två pumpar och två batterier. Båten brukar ta in mycket vatten. Han har tejpat plast över tändstiften, för när båten tar in vatten och svänghjulet kommer under ytan så skvätter det vatten på tändstiften. Redan innan de sätter ner båten i vattnet så drar han igång motorn. Det gäller att snabbt komma in till bryggan, längre in i viken, innan det blir för mycket vatten i båten. Den här gången går det bra...

Hägrarna skränar ifrån sitt bo. Ljudet av motorbåtar hörs utifrån. Men så blir det tyst så när som på det stilla kluckandet när vågskvalpet stoppas mot de klinkbyggda skroven. Åter minnen. Kan nästan känna doften från det lilla gasolköket och höra pyset och sen aromen av kokkaffe som sprider sig. Dofter och ljud som hör ihop sammanbundna med barndomens 70-tal i skärgården.

Solen sjunker ner mot horisonten och solkatterna som speglas i vattenytan dansar på de yttersta trädstammarna på en holme intill. Det har redan gått en vecka av sommarens ledighet. Sex veckor kvar.

måndag 26 juni 2017

Tysta tankar i midsommarnatten


Årets kortaste natt vandrar jag genom min hemby. Det är tyst och stilla. Tystnaden slår lock för öronen. De flesta husen är nedsläckta. Men så kommer ett hus där det är tänt.

I dov belysning ser jag ett sällskap runt ett bord. Fönstret är lite öppet och det hörs stilla mumlande samtal. För övrigt är stillheten bedövande. Väcker minnen från ungdomen då det verkligen var tystnaden som härskade.

Jag möter en igelkott som lufsar runt i kanten av gatan. Han stannar upp och vädrar när jag närmar mig. Tiden stannar. Natten stannar. Det är midsommarnatt.

Utanför huset står jag en stund och lyssnar på tystnaden. Håller andan. Funderar på om det är sista gången, innan jag sätter nyckeln i dörren och smyger in och lägger mig.

Dagen passerar genom mina tankar innan kroppen förenar sig med stillheten och jag somnar in.

söndag 18 juni 2017

På tal om de stora frågorna




Vi brukar dricka vin ihop och prata om de stora frågorna. Och ibland pratar vi om de mindre frågorna. Och ibland pratar vi inte alls. Och när ljuset är rätt – och det är det ofta när man dricker vin – så brukar jag ta ett porträtt på Murre.

(Ingen polaroid denna gång, utan analog Tri-X-film.)

söndag 11 juni 2017

Skolavslutningstider är avsked och tårar



Den här tiden på året är den mest intensiva för oss lärare. Läsåret ska summeras och varje elev ska utvärderas. Till råga på allt så ska man skiljas – för att i många fall aldrig någonsin ses igen.

Jag har runt 75 elever som jag arbetar med i matematik och naturvetenskap. Dessa ungdomar träffar jag sju gånger varje vecka. Under tre högstadieår hinner det bli ganska många timmar.

Det är en process där man ska lära känna individerna och skapa relationer och dessutom forma en grupp. När den grunden är lagd så är det fokus på arbete och att hela tiden hitta metoder så man når och utmanar alla på deras nivå. Här gäller det att våga testa olika metoder och lyssna av. Eleven vet sitt mål och jag coachar och styr upp och tipsar hur vägen kan se ut.

Bland alla teoretiska kunskaper så ska skolan också fostra och forma sociala individer som ska bli schyssta samhällsmedborgare. Och sen efter tre år när man nått målsnöret så ska man skiljas och det är alltid lika jobbigt.

Så varje avslutning släpper man iväg 25 stycken av dessa 75 och så får man 25 nya på hösten och så snurrar det på som en kunskapsfabrik där ingen dag är den andra lik. Varje dag är nya utmaningar, nya konflikter, nya kompromisser, nya samtal om livet, nya aha-upplevelser. Varje dag får man uppleva hur viktig man är i deras liv.

De bästa dagarna så går lektionerna av sig själva och jag bara övervakar lite grann, går runt i klassrummet och ger små tips. Kör nåt lärarskämt. Eleverna är glada och kämpar på efter egen förmåga. Sämre dagar är det konflikter som man ska styra med och elever som är tröttkörda och ledsna och man får visa nån film för dem eller ta med dem ut på en promenad för att visa att livet består av så mycket mer som är positivt och viktigt.

För så är det ju. Även om dagarna i början på juni är intensiva för både elever och lärare med allt som ska bli färdigt, så består ju livet av så mycket mer värden. Det gäller att i stressen prioritera rätt så man inte glömmer bort att uppleva sånt som ger positiv energi i livet.

Så på skolavslutningen när eleven får ett betyg och en kram så lämnar man iväg en samhällsmedborgare som man senare kanske återser när bilen ska servas, när man går till hälsocentralen, när man går till snabbköpet och handlar mat, när man beställer in ett glas vin på krogen eller när man behöver hemtjänst. Någon plogar vägen och en annan bygger ett hus. En blir sångerska, någon hockeyproffs och en blir statsminister. Några kommer att bli lärare och så får jag dem som kollegor. Slutligen ska någon av dem också begrava mig.

tisdag 6 juni 2017

Nån gång ska man väl hitta sin plats i livet



Det är ofta med en känsla av tomhet som jag kommer till Västervik, när helgerna lider mot sitt slut. Under en dryg timme i bil hinner man tänka en del – både sånt som varit och sånt som man vill. Om man vill. Just nu känns det som om jag inte vill, men det är väl för att det är sista lediga dagen och ett par långa arbetsdagar väntar då det ska göras bokslut för det gångna läsåret. Känslomässigt på många sätt.

Slog mig just att i dagarna är det precis trettio år sen jag tog studenten. Eller studenten… jo, jag hade en mössa i alla fall, kanske inte så mycket betyg, men en mössa och studenten tog jag väl, typ.

Sen sögs jag upp i industrins högkonjunktur, och när självförtroendet var nermalet av förmän och verkmästare och skiftgång och stämpelklocka och söndagsångest och en ständig längtan efter att bli något, så lämnade jag industrin när jag var runt 25, och läste först samhällsvetenskapligt basår och sen naturvetenskapligt på komvux, och fick toppbetyg när jag var motiverad, och ville bli journalist, men hamnade som lärarvikarie och så blev det lärarutbildning och sen var jag tillbaka i skolans värld. Den värld som jag själv fruktade, bland auktoriteter och jämnåriga som alltid var lite starkare, lite coolare, lite snyggare, lite smartare och mycket tuffare än vad jag var.

Med minnena från min egen skolgång kvar i skallen så kanske det ändå är i skolan jag ska vara för att göra livet lite lättare för dagens unga, för att visa att allt inte är hugget i sten. Att saker inte är så viktiga. Att det aldrig kommer vara för sent att göra livet lite bättre. I skolan kan man alltid göra skillnad.

Hösten efter studenten, 1987, när bilderna här ovanför togs, flyttade jag hemifrån till Södertälje och började på Scania. Men vad visste jag egentligen om livet då som nybliven artonåring?



fredag 2 juni 2017

Nattens tankar om livet och skapandet


Senaste året har jag haft Micke Berg som mentor för mitt fotograferande. Jag är mycket förtjust i hans bilder där han alltid har någon form av relation till de människor han fotograferar. Han är nära dem. Mitt fotograferande har de senaste åren utvecklats åt samma håll – mot spontana porträtt på människor jag träffar.

Men fotograferandet har gått för lätt. Det har varit för enkelt. Jag tyckte att jag stannade i utvecklingen och efter ett års tvekande – rädd för att höra sanningen – så anlitade jag i alla fall Micke som mentor för knappt ett år sen. Och det har blivit bra. Första lärdomen var lite finslipande på tekniska detaljer där jag överarbetade. Sen handlade det om vikten av att efterarbeta bilder.

Det som därefter hänt är att jag minskat ner fotograferandet och i stället är mer närvarande i mötet. Tar in atmosfären. Doften. Ljuset. Känslan. Av detta kan jag sedan skapa nånting, ett fotografi eller en text.

I höstas såg jag Patti Smiths polaroidbilder på Kulturhuset i Stockholm och blev väldigt tagen av formen. Sen dess har jag skaffat några egna polaroidkameror och under vintern, som är polaroidens svåraste årstid, så har jag lärt mig arbeta med tekniken. Polaroid vill ha massor med ljus för att exponera rätt och värme för att framkalla. Nu när det är soligt och varmt och jag dessutom tränat in tekniken så börjar det likna något. Ni som följt bloggen har också sett utvecklingen.

Dessutom har jag plockat fram en gammal analog kompaktkamera och det är med dessa verktyg jag dokumenterar min omgivning nu och det känns rätt bra. Det bromsar ner fotograferandet. Bilderna blir annorlunda. Det blir mer känsla. Mer punk!

*

Under vintern och våren så har det mesta bloggandet tillkommit under helgerna ute på landet, där jag suttit offline och skrivit i anteckningsböcker eller på min gamla Hermez reseskrivmaskin. När jag kommit tillbaka till stan på söndagskvällarna så har jag renskrivit på dator och publicerat.

Mitt bokläsande stannade helt upp under studieåren och sen dess har jag vid några tillfällen försökt sätta fart på bokläsandet med säkra kort, älskade romaner som jag försökt läsa om. Men aldrig med lyckat resultat. Härom året, när jag låg och pendlade dagligen med bil mellan Ålem och Västervik så började jag med ljudböcker. Plöjde under en höst igenom hela Sagan om ringen-trilogin och Stieg Larssons trilogi om älskade Lisbet Sahlander och en del annat. Sen när det blev jullov fortsatte jag med att läsa och sen har det hållit i sig. Det har också inspirerat skrivandet!

På helgerna har jag funnit mig tillrätta med en tillvaro nära naturen och bortkopplad från nätet. Jag spelar grammofonskivor, läser och skriver. Skrivandet pågår på flera olika plan – prosa, dikter, minnen. Långsiktigt och kortsiktigt.

En del av det jag skriver får ni se här på bloggen. En del av det jag fotograferar får ni se här. En del publicerar jag på andra håll – Instagram, Flickr, Facebook.

Från att tidigare varit strukturerad och noggrant konsekvent så sprider jag nu ut mina texter och bilder på ett annat sätt – både analogt och digitalt. Både i byrålådor och på hårddiskar och på nätet. Det är lite som själva livet där man har olika roller, gör olika avtryck och har olika relationer.







söndag 28 maj 2017

Han går längs frihetens väg i natten


Han går vägen fram genom det lösa gruset. Det är natt, det är varmt, det är slutet på maj. Han går vägen fram och det knastrar i takt. Han är glad, han är trött där han går vägen fram.

Det var länge sen sist. Ingen minns när det var. Det var hjärta och smärta och tystnad och svek. Det var länge sen sist, ingen minns faktiskt när det var.

Knastret i gruset hörs genom natten. Det är vår och förväntan och längtan och kärlek. Det är natt men varmt och trots att vägen är rak så ger den ändå en känsla av frihet där han vandrar fram.

Det var länge sen sist. Ingen minns när det var. Det var hjärta och smärta och tystnad och svek. Det var länge sen sist, ingen minns faktiskt när det var.

måndag 22 maj 2017

Historien om Beatrice


Beatrice är smal och mörk och jag ser henne i rökrummet där hon sitter i en dimma och drar bloss efter bloss på jobbet där både hon och jag är vikarier. Jag slår mig ner i de mjuka inrökta fåtöljerna och när vi blir ensamma berättar vi våra hemligheter för varandra.

Hon är 21 och jag 26 och allt är fantastiskt och enkelt och fint. Vi pratar och minuter blir till timmar som blir dagar och veckor som leder till att hon bjuder hem mig på fika.

Och det som ska bli en fika blir till vin och dippade grönsaker och det blir en lång kväll med lika långa samtal om drömmar och framtid och hemligheter och längtan och sex och trångt i soffan och vi somnar i hennes dubbelsäng och hennes bröst är fina och hon är tydlig med vad hon vill och jag vill lika mycket men vågar inte visa det. Och vågar inte vara säker på vad hon vill, rädd för att förlora det vi har.

Så nu sitter vi där i rökrummet igen, men har inte längre så mycket att prata om.

söndag 14 maj 2017

Ett möte i skogen och ett i Kalmar


Vecka 19 är strax till ända och dagarna bara fortsätter att rusa förbi och det är snudd på att halva året förlupit. Ett år som jag fotar polaroid. Senaste veckorna har jag även plockat fram en gammal analog pocketkamera som fått ligga i fickan för spontana möten. Men det finns också möten som inte går att fästa på fotografi.

En hjort stod och betade av gräset intill ån. Jag höll på att missa den, men så fick jag se den på andra sidan ån. Jag stod blick stilla och vinden låg rätt. Jag stannade och studerade. Hon speglades snyggt i vattnet och hade varit mumma för en naturfotograf med ett långt tele. Jag nöjde mig med att titta.

Hon betade. Tuggade. Stod och tittade. Kliade sig lite i sidan. Tog ett kliv och fortsatte att beta av vårens nya gräs. Det var fint. Efter en stund tröttnade jag och försökte smyga därifrån, men det gick inte. Hon tog till flykten och skällde hysteriskt och jag skämdes för att jag stört henne.

När man vistas i skogen så är man gäst och jag känner en vördnad och respekt inför naturen. I stan känner jag mest en oro över hur fördumningen breder ut sig. Hur alla blir idioter när de hamnar bakom en ratt. Och hur småbarn inte längre får ögonkontakt med sina föräldrar som i stället har fokus på mobilerna. Samhället förändras så snabbt.

Författaren och fotografen Anders Johansson stod framför mig i kön till biljettautomaten på parkeringen på Kvarnholmen i lördags. Han stoppade bronsfärgade mynt i automaten och tittade på mig och undrade vad det egentligen var för valörer han stoppat i. Jag har ingen aning, svarade jag. Alla nya mynten ser ut som femöringarna när jag var liten. Som sagt, samhället förändras snabbt och snart har vi väl inte några mynt kvar.

tisdag 9 maj 2017

Det satt en femton år gammal rulle i kameran


Ny rulle i kameran och jag tog fyra bilder i Figeholm. Det var en solig majdag, den tolfte för att vara exakt och året var 2002 och det var Köpingsvandring längs Lidbacken, Marknadsgatan till torget. Sen tog jag två bilder vid en student i början av juni.

Under sommaren lånade jag en digitalkamera och under hösten 2002 köpte jag min första egna digitalkamera. Den gamla Canonkameran, en kompakt Prima AF-7 med en färgrulle, där sex bilder var exponerade, blev kvar. Och har följt med i flera flyttar.

Nån gång var jag klok nog att plocka ut batterierna ur kameran. Men rullen satt alltjämt kvar med sex exponerade bilder. Ända fram till maj månad 2017 när jag som vanligt såg den där inne i skåpet och plötsligt tog fram den, klämde lite på den och tänkte att "va fan, den ska inte ligga där"…

Jag hittade ett par dubbel-A-batterier och provade att ta en bild. Den lät lite seg, inget distinkt ljud från slutaren, men den drog fram rullen. Provade att ta en bild till, nu blev det mer klickljud från slutaren och sen åkte jag till mina föräldrar och fotograferade upp resten av rullen utan nån aning om resultatet. Det var kul. Walters foto i Västervik framkallade filmen och scannade rullen och här är resultatet…