söndag 18 juni 2017

På tal om de stora frågorna




Vi brukar dricka vin ihop och prata om de stora frågorna. Och ibland pratar vi om de mindre frågorna. Och ibland pratar vi inte alls. Och när ljuset är rätt – och det är det ofta när man dricker vin – så brukar jag ta ett porträtt på Murre.

(Ingen polaroid denna gång, utan analog Tri-X-film.)

söndag 11 juni 2017

Skolavslutningstider är avsked och tårar



Den här tiden på året är den mest intensiva för oss lärare. Läsåret ska summeras och varje elev ska utvärderas. Till råga på allt så ska man skiljas – för att i många fall aldrig någonsin ses igen.

Jag har runt 75 elever som jag arbetar med i matematik och naturvetenskap. Dessa ungdomar träffar jag sju gånger varje vecka. Under tre högstadieår hinner det bli ganska många timmar.

Det är en process där man ska lära känna individerna och skapa relationer och dessutom forma en grupp. När den grunden är lagd så är det fokus på arbete och att hela tiden hitta metoder så man når och utmanar alla på deras nivå. Här gäller det att våga testa olika metoder och lyssna av. Eleven vet sitt mål och jag coachar och styr upp och tipsar hur vägen kan se ut.

Bland alla teoretiska kunskaper så ska skolan också fostra och forma sociala individer som ska bli schyssta samhällsmedborgare. Och sen efter tre år när man nått målsnöret så ska man skiljas och det är alltid lika jobbigt.

Så varje avslutning släpper man iväg 25 stycken av dessa 75 och så får man 25 nya på hösten och så snurrar det på som en kunskapsfabrik där ingen dag är den andra lik. Varje dag är nya utmaningar, nya konflikter, nya kompromisser, nya samtal om livet, nya aha-upplevelser. Varje dag får man uppleva hur viktig man är i deras liv.

De bästa dagarna så går lektionerna av sig själva och jag bara övervakar lite grann, går runt i klassrummet och ger små tips. Kör nåt lärarskämt. Eleverna är glada och kämpar på efter egen förmåga. Sämre dagar är det konflikter som man ska styra med och elever som är tröttkörda och ledsna och man får visa nån film för dem eller ta med dem ut på en promenad för att visa att livet består av så mycket mer som är positivt och viktigt.

För så är det ju. Även om dagarna i början på juni är intensiva för både elever och lärare med allt som ska bli färdigt, så består ju livet av så mycket mer värden. Det gäller att i stressen prioritera rätt så man inte glömmer bort att uppleva sånt som ger positiv energi i livet.

Så på skolavslutningen när eleven får ett betyg och en kram så lämnar man iväg en samhällsmedborgare som man senare kanske återser när bilen ska servas, när man går till hälsocentralen, när man går till snabbköpet och handlar mat, när man beställer in ett glas vin på krogen eller när man behöver hemtjänst. Någon plogar vägen och en annan bygger ett hus. En blir sångerska, någon hockeyproffs och en blir statsminister. Några kommer att bli lärare och så får jag dem som kollegor. Slutligen ska någon av dem också begrava mig.

tisdag 6 juni 2017

Nån gång ska man väl hitta sin plats i livet



Det är ofta med en känsla av tomhet som jag kommer till Västervik, när helgerna lider mot sitt slut. Under en dryg timme i bil hinner man tänka en del – både sånt som varit och sånt som man vill. Om man vill. Just nu känns det som om jag inte vill, men det är väl för att det är sista lediga dagen och ett par långa arbetsdagar väntar då det ska göras bokslut för det gångna läsåret. Känslomässigt på många sätt.

Slog mig just att i dagarna är det precis trettio år sen jag tog studenten. Eller studenten… jo, jag hade en mössa i alla fall, kanske inte så mycket betyg, men en mössa och studenten tog jag väl, typ.

Sen sögs jag upp i industrins högkonjunktur, och när självförtroendet var nermalet av förmän och verkmästare och skiftgång och stämpelklocka och söndagsångest och en ständig längtan efter att bli något, så lämnade jag industrin när jag var runt 25, och läste först samhällsvetenskapligt basår och sen naturvetenskapligt på komvux, och fick toppbetyg när jag var motiverad, och ville bli journalist, men hamnade som lärarvikarie och så blev det lärarutbildning och sen var jag tillbaka i skolans värld. Den värld som jag själv fruktade, bland auktoriteter och jämnåriga som alltid var lite starkare, lite coolare, lite snyggare, lite smartare och mycket tuffare än vad jag var.

Med minnena från min egen skolgång kvar i skallen så kanske det ändå är i skolan jag ska vara för att göra livet lite lättare för dagens unga, för att visa att allt inte är hugget i sten. Att saker inte är så viktiga. Att det aldrig kommer vara för sent att göra livet lite bättre. I skolan kan man alltid göra skillnad.

Hösten efter studenten, 1987, när bilderna här ovanför togs, flyttade jag hemifrån till Södertälje och började på Scania. Men vad visste jag egentligen om livet då som nybliven artonåring?



fredag 2 juni 2017

Nattens tankar om livet och skapandet


Senaste året har jag haft Micke Berg som mentor för mitt fotograferande. Jag är mycket förtjust i hans bilder där han alltid har någon form av relation till de människor han fotograferar. Han är nära dem. Mitt fotograferande har de senaste åren utvecklats åt samma håll – mot spontana porträtt på människor jag träffar.

Men fotograferandet har gått för lätt. Det har varit för enkelt. Jag tyckte att jag stannade i utvecklingen och efter ett års tvekande – rädd för att höra sanningen – så anlitade jag i alla fall Micke som mentor för knappt ett år sen. Och det har blivit bra. Första lärdomen var lite finslipande på tekniska detaljer där jag överarbetade. Sen handlade det om vikten av att efterarbeta bilder.

Det som därefter hänt är att jag minskat ner fotograferandet och i stället är mer närvarande i mötet. Tar in atmosfären. Doften. Ljuset. Känslan. Av detta kan jag sedan skapa nånting, ett fotografi eller en text.

I höstas såg jag Patti Smiths polaroidbilder på Kulturhuset i Stockholm och blev väldigt tagen av formen. Sen dess har jag skaffat några egna polaroidkameror och under vintern, som är polaroidens svåraste årstid, så har jag lärt mig arbeta med tekniken. Polaroid vill ha massor med ljus för att exponera rätt och värme för att framkalla. Nu när det är soligt och varmt och jag dessutom tränat in tekniken så börjar det likna något. Ni som följt bloggen har också sett utvecklingen.

Dessutom har jag plockat fram en gammal analog kompaktkamera och det är med dessa verktyg jag dokumenterar min omgivning nu och det känns rätt bra. Det bromsar ner fotograferandet. Bilderna blir annorlunda. Det blir mer känsla. Mer punk!

*

Under vintern och våren så har det mesta bloggandet tillkommit under helgerna ute på landet, där jag suttit offline och skrivit i anteckningsböcker eller på min gamla Hermez reseskrivmaskin. När jag kommit tillbaka till stan på söndagskvällarna så har jag renskrivit på dator och publicerat.

Mitt bokläsande stannade helt upp under studieåren och sen dess har jag vid några tillfällen försökt sätta fart på bokläsandet med säkra kort, älskade romaner som jag försökt läsa om. Men aldrig med lyckat resultat. Härom året, när jag låg och pendlade dagligen med bil mellan Ålem och Västervik så började jag med ljudböcker. Plöjde under en höst igenom hela Sagan om ringen-trilogin och Stieg Larssons trilogi om älskade Lisbet Sahlander och en del annat. Sen när det blev jullov fortsatte jag med att läsa och sen har det hållit i sig. Det har också inspirerat skrivandet!

På helgerna har jag funnit mig tillrätta med en tillvaro nära naturen och bortkopplad från nätet. Jag spelar grammofonskivor, läser och skriver. Skrivandet pågår på flera olika plan – prosa, dikter, minnen. Långsiktigt och kortsiktigt.

En del av det jag skriver får ni se här på bloggen. En del av det jag fotograferar får ni se här. En del publicerar jag på andra håll – Instagram, Flickr, Facebook.

Från att tidigare varit strukturerad och noggrant konsekvent så sprider jag nu ut mina texter och bilder på ett annat sätt – både analogt och digitalt. Både i byrålådor och på hårddiskar och på nätet. Det är lite som själva livet där man har olika roller, gör olika avtryck och har olika relationer.







söndag 28 maj 2017

Han går längs frihetens väg i natten


Han går vägen fram genom det lösa gruset. Det är natt, det är varmt, det är slutet på maj. Han går vägen fram och det knastrar i takt. Han är glad, han är trött där han går vägen fram.

Det var länge sen sist. Ingen minns när det var. Det var hjärta och smärta och tystnad och svek. Det var länge sen sist, ingen minns faktiskt när det var.

Knastret i gruset hörs genom natten. Det är vår och förväntan och längtan och kärlek. Det är natt men varmt och trots att vägen är rak så ger den ändå en känsla av frihet där han vandrar fram.

Det var länge sen sist. Ingen minns när det var. Det var hjärta och smärta och tystnad och svek. Det var länge sen sist, ingen minns faktiskt när det var.

måndag 22 maj 2017

Historien om Beatrice


Beatrice är smal och mörk och jag ser henne i rökrummet där hon sitter i en dimma och drar bloss efter bloss på jobbet där både hon och jag är vikarier. Jag slår mig ner i de mjuka inrökta fåtöljerna och när vi blir ensamma berättar vi våra hemligheter för varandra.

Hon är 21 och jag 26 och allt är fantastiskt och enkelt och fint. Vi pratar och minuter blir till timmar som blir dagar och veckor som leder till att hon bjuder hem mig på fika.

Och det som ska bli en fika blir till vin och dippade grönsaker och det blir en lång kväll med lika långa samtal om drömmar och framtid och hemligheter och längtan och sex och trångt i soffan och vi somnar i hennes dubbelsäng och hennes bröst är fina och hon är tydlig med vad hon vill och jag vill lika mycket men vågar inte visa det. Och vågar inte vara säker på vad hon vill, rädd för att förlora det vi har.

Så nu sitter vi där i rökrummet igen, men har inte längre så mycket att prata om.

söndag 14 maj 2017

Ett möte i skogen och ett i Kalmar


Vecka 19 är strax till ända och dagarna bara fortsätter att rusa förbi och det är snudd på att halva året förlupit. Ett år som jag fotar polaroid. Senaste veckorna har jag även plockat fram en gammal analog pocketkamera som fått ligga i fickan för spontana möten. Men det finns också möten som inte går att fästa på fotografi.

En hjort stod och betade av gräset intill ån. Jag höll på att missa den, men så fick jag se den på andra sidan ån. Jag stod blick stilla och vinden låg rätt. Jag stannade och studerade. Hon speglades snyggt i vattnet och hade varit mumma för en naturfotograf med ett långt tele. Jag nöjde mig med att titta.

Hon betade. Tuggade. Stod och tittade. Kliade sig lite i sidan. Tog ett kliv och fortsatte att beta av vårens nya gräs. Det var fint. Efter en stund tröttnade jag och försökte smyga därifrån, men det gick inte. Hon tog till flykten och skällde hysteriskt och jag skämdes för att jag stört henne.

När man vistas i skogen så är man gäst och jag känner en vördnad och respekt inför naturen. I stan känner jag mest en oro över hur fördumningen breder ut sig. Hur alla blir idioter när de hamnar bakom en ratt. Och hur småbarn inte längre får ögonkontakt med sina föräldrar som i stället har fokus på mobilerna. Samhället förändras så snabbt.

Författaren och fotografen Anders Johansson stod framför mig i kön till biljettautomaten på parkeringen på Kvarnholmen i lördags. Han stoppade bronsfärgade mynt i automaten och tittade på mig och undrade vad det egentligen var för valörer han stoppat i. Jag har ingen aning, svarade jag. Alla nya mynten ser ut som femöringarna när jag var liten. Som sagt, samhället förändras snabbt och snart har vi väl inte några mynt kvar.

tisdag 9 maj 2017

Det satt en femton år gammal rulle i kameran


Ny rulle i kameran och jag tog fyra bilder i Figeholm. Det var en solig majdag, den tolfte för att vara exakt och året var 2002 och det var Köpingsvandring längs Lidbacken, Marknadsgatan till torget. Sen tog jag två bilder vid en student i början av juni.

Under sommaren lånade jag en digitalkamera och under hösten 2002 köpte jag min första egna digitalkamera. Den gamla Canonkameran, en kompakt Prima AF-7 med en färgrulle, där sex bilder var exponerade, blev kvar. Och har följt med i flera flyttar.

Nån gång var jag klok nog att plocka ut batterierna ur kameran. Men rullen satt alltjämt kvar med sex exponerade bilder. Ända fram till maj månad 2017 när jag som vanligt såg den där inne i skåpet och plötsligt tog fram den, klämde lite på den och tänkte att "va fan, den ska inte ligga där"…

Jag hittade ett par dubbel-A-batterier och provade att ta en bild. Den lät lite seg, inget distinkt ljud från slutaren, men den drog fram rullen. Provade att ta en bild till, nu blev det mer klickljud från slutaren och sen åkte jag till mina föräldrar och fotograferade upp resten av rullen utan nån aning om resultatet. Det var kul. Walters foto i Västervik framkallade filmen och scannade rullen och här är resultatet…







söndag 7 maj 2017

Från klarhet till klarhet


Nu i maj månad är det jämt 35 år sedan jag fick min första kamera i konfirmationspresent. Innan dess hade jag typ fått ta en bild varje semester med morsans Instamatic.

Det fotograferades inte så mycket hemma hos oss. Det är födelsedagen, julafton och semestern – tre bilder om året som återkommer i mitt fotoalbum. Lite fler bilder när jag är liten och när jag är i högstadieåldern så finns det inte en enda bild på mig, men man var ju inte så vacker då heller...

I år är det även femton år sedan jag skaffade min första digitalkamera. Det gjorde ju fotograferandet så mycket enklare. Redan då skrev jag krönikor varje vecka på webben och att kunna få med en aktuell bild var ju guld värt!

Fotograferandet med digitalkamera började med miljöbilder, natur och enstaka porträtt. Sen blev jag allt mer fascinerad av det här med att fotografera människor. Det blev allt mer porträtt och gatufoto och jag började fotografera sport. Jag började med den svåraste sporten – innebandy som spelas i dåligt upplysta sporthallar och där det inte finns några fasta situationer utan skotten kan komma varifrån som helst. Men jag fixade det, rätt bra till och med. Jag började sälja sportbilder till lokaltidningen och fick en timanställning som sportfotograf.

Men med snuskigt dyra kameror och objektiv så var hantverket för enkelt. För att utmana mig själv gick jag över till små pocketkameror. Jag började tillbringa mer tid på träningar än på matcher för att försöka fånga människorna bakom spelet. Det blev allt mer porträtt och uteslutande svartvitt. Men kamerorna levererade alltid knivskarpa bilder och jag fortsatte leta efter mer känsla och oskärpa vilket ledde fram till polaroiden som jag kört med senaste halvåret.

Polaroiden kan aldrig få för mycket ljus och jag kan aldrig på förhand veta hur resultatet blir. Förra helgen plockade jag även fram min gamla analoga kamera från 90-talet och har haft den i jackfickan för spontana bilder senaste veckan. Jag har snart tagit två rullar med bilder. Det är gamla rullar och jag har inte en aning om hur resultatet kan tänkas bli, men det spelar ingen roll. Det är känslan när jag tar bilderna. Att ta bilden utan att veta hur det blir. Att släppa lite på kontrollen och bjuda in det oförutsägbara.

Bilderna överst i detta blogginlägg är polaroider från helgen. Mönsterås marknad där jag träffade en del bekanta och så lite grönska här ute i spenaten.

torsdag 4 maj 2017

Längs en väg utan mål


Det var mot slutet av sommaren jag tog till flykten.
Stack från det som inte fanns kvar.
Gav mig ut på en road trip,
för att skingra tankarna.

Det var mot slutet av sommaren som livet inte längre var lika självklart.
Jag stålsatte mig och låtsades som ingenting.
Men minnena var alltför starka.
Jag tog till flykten.

Det var mot slutet av sommaren jag stack från det som inte fanns kvar.
Passade på att göra allt det,
jag inte kunnat göra tidigare.
På en väg som ledde ingenstans.

måndag 1 maj 2017

Längs vägen bort från landet


Jag lämnar landet med bilen. Först är det sol och dofter och vår och värme. Sen kommer molnen och mörkret och kylan som en påminnelse om en annan dag. Det blir med tunga steg jag tar mig tillbaka till stan.

Det är alltid lättare att resa bort än hem. Det finns alltid mer förväntan längs den okända vägen bort. Viljans poesi skriver dikter. Längtans penslar målar bilder. Solens strålar ritar på mina negativ.

Bilen lämnar landet i ett dammoln av dofter och ljud. En ny vecka med arbete, möten och vardag rullas ut. Allt medan bilen lämnar landet.

tisdag 25 april 2017

Mitt liv som flyttkarl

Möblerna är tunga och de har skickat den klenaste
oktobervärmen får honom att tänka klart
körkortet finns ännu ej i hans hand.
Våningen tillhör en person med kulor i plånboken.
Salong efter salong töms och snart
är uppkörningsdagen här.
D-dagen närmar sig också då
han ska flytta hemifrån.
Konflikterna får honom att längta.

Hittade dessa rader i ett anteckningsblock från hösten 1995. Hösten 1987 skulle jag flytta till Södertälje och börja arbeta på Scania. Jag var en obstinat artonårig pojke. Nån vecka innan flytten körde jag upp och fixade körkortet. En dag ringde Arbetsförmedlingen och frågade om jag kunde jobba som flyttkarl en dag och tömma en våning. Sen den dagen avskyr jag verkligen att bära saker...

Bilden tog jag i helgen med min polaroid SX-70. Idag är det precis 45 år sedan den kameramodellen lanserades.

söndag 23 april 2017

En vecka på landet har gjort mig stum


Efter ett påsklov med kyla, snö och på slutet friska vindar ute på landet så var det fantastiskt att vakna upp till en solig vacker söndag. Värmen var på väg och vinden hade mojnat. Jag har gått dagliga timslånga promenader hela veckan och kameran har hängt på bröstet, men jag har inte tagit några bilder. Fick lite lust idag. Tog min nya fina vårjacka och nya vårskorna och kände mig lite lat när jag satte mig i bilen för att åka en runda. Stannade i grannbyn och funderade på varför jag tog bilen, det hade varit fantastiskt att gå.

Jag tog en bild på en gammal gisten grind som jag fotograferat tidigare. Men aldrig med polaroid. Det blev känsla i bilden och jag åkte vidare. Tog några bilder till innan jag vände hemåt för lunch. Då hade solen gått i moln, kylan slog till och det började hagla. Det övergick till snö och efter lunch var det vitt på marken och jag tappade lusten och packade ihop veckans grejer och lämnade landet för att åka hem till stan.

Tankade halvvägs. Försökte öppna munnen och säga något, men det kom inget ljud. En vecka isolerad på landet verkar ha gjort mig stum. Förr hade jag ändå alltid katten att prata med. Just nu bor en vildkatt i vedladan. Den katten bodde nån vecka här även förra våren, men den är skygg och vill inte prata. Så jag har varit tyst hela veckan. Och det känns fint.

onsdag 19 april 2017

En ensam flykt genom livet




Det har börjat bubbla av årtal i min skalle. Vet inte om det är ett tecken på ålderdom, men jag har börjat tänka bakåt i livet och räkna år.

35 år sedan jag fick min första kamera. 30 år sedan jag flyttade hemifrån. 15 år sedan jag flyttade till Mönsterås kommun. 10 år sedan jag kom till Strömsrum.

Jag har blivit allt mer rotlös av allt flyttande. Perspektivet blir också mycket längre ju äldre man blir. Ett år eller två eller fem är ingenting i ett liv. I mitt liv.

Sju år på Wahlbergsgatan. Sju år på Stenhagsgatan. Fjorton år på Nygatan i tre olika lägenheter. Fem år på skolgatan. Två år på Örngatan, ett år på Skördevägen, ett halvår på Högbergsgatan, ett halvår på Brogatan och ett halvår på Sturegatan.

Alla dessa årtal i olika städer far genom bröstet när jag går ut efter skymningen men ändå anar ljuset i norr. Ljuset av vår. Ännu en vår som är på väg. En kattuggla som rosslar och kraxar i något som förmodligen ska locka nån kvinna. Hur kvinnor kan lockas av sånt begriper jag inte. Men så blev det aldrig något vettigt av det där. Det blev aldrig nån kvinna till mig. Jag fick bara smaka på förhållanden, aldrig leva i dem. Jag skötte mina kort för dåligt. Och nu är det ändå för sent. Jag har aldrig behövt lära mig att kompromissa i ett förhållande, alltid kört mitt eget race som en ensamvarg.

Det är de känslorna som far genom bröstet när jag ser den mörkblå himlen i norr, där trädens kronor blir till reliefer, svarta reliefer mot den mörkblå himlen som skvallrar om att de ljusa vårkvällarna ankommit även det här året. Hur vintern släppt greppet om tillvaron och låtit vårkänslorna ta överhanden.

Allt detta flyttande åt olika håll som en ensam vargs flykt i livet. En flykt genom tillvaron genom olika rum och arbetsplatser. Genom olika människor, vänner, kollegor, tjejer, kvinnor. Drömmar och verklighet. Verkligheter som inte alls motsvarat förväntningarna. Men det krävs kanske en egen insats också. Och där har jag kanske inte tagit mitt ansvar så som jag skulle. Jag har helt enkelt låtit åren gå och tonår bli till en ålderdom. Låtit ungdomens aptit på livet gå över i en ofullbordad final där livets ackumulerade nederlag samlats. Allt medan mina jämnåriga börjar få barnbarn så lever jag kvar i exakt samma livsmönster som jag gjort i trettio år. Men nu med krämpor och laster som jag samlat på mig under resan, uppburna i en kropp där skräcken över att bli gammal och ensam växer sig allt starkare. Vem ska ta hand om mig som varken har barn eller barnbarn?

En ensam flykt genom livet. Från arbetsplats till arbetsplats och från bostad till bostad. Hur jag, kanske inte avundsjukt, utan snarare förundrat av beundran, betraktar dem som bott på samma ställe genom denna resa och som kanske också stannat på samma arbetsplats genom alla dessa år. En stabilitet mot något flyktigt. Urbergets granit mot något dammstoft som spridits genom vinden.

Vet inte om det är ett tecken på ålderdom, men alla dessa årtal har börjat bubbla i min skalle. Allt medan jag traskar vidare längs vägen. På det som blivit min resa, mitt liv.



söndag 9 april 2017

Text och bilder medan vinterdäcken åker av




Månens sken är starkt. Vitt sken. Sommardäcken sitter på bilen.  I fredags när jag körde bort till däckbytarfirman så började Spanarna i radion. Det var sol. Jag lämnade bilnyckeln och fick vänta tio minuter. Mekanikern körde fram min lilla röda bil och jag fick tillbaka nyckeln. Då var det inte längre Spanarna som hördes från radion, utan en reporter som rapporterade från något som liknade en krigszon vid Åhlens. Resten är historia.

Det är jäkligt fint att i en tid när hat och terror sprider sig så öppnar plötsligt världen, eller i alla fall Stockholm, upp sig med kaffe, sovplatser, soppkök och spontana samtal mellan främlingar. Då känner jag hopp om mänskligheten. Synd bara att det måste till ett terrordåd för detta.

Sommardäcken sitter på bilen. Vi går en ny vår till mötes. Månens sken är starkt. Vitt sken. På landet. Jag går ut i skymningen. Tittar på himlen. Ser de första två stjärnorna tändas. Tänker en stund. Fåglarnas yra vårkvitter avtar allt medan mörkret omfamnar oss. Ser åter upp på himlen och räknar till fjorton stjärnor. Femton.

Filosoferar. Ser tjugofem nytända stjärnor. Lyssnar på tystnaden en stund innan jag räknar till fyrtiofem stjärnor och går in. Då har jag varit ute en timme. Månens sken är starkt. Vitt sken. Solens strålar som reflekteras i månens hårda yta. Men den hårda ytan har bytts ut mot värme, medmänsklighet och trygghet under helgen. Sommardäcken sitter på bilen. Vi går en ny vår till mötes. Hoppas värmen består.

söndag 26 mars 2017

Stockholm, västervikare och Strömsrum i text och bild en helg




För er som inte hängt med så satte jag upp nyårslöftet att bara fotografera med polaroid under år 2017. Nu har det gått tre månader då jag kämpat på med min SX-70 från 1973. Det har blivit att jag varje vecka sammanfattat lite bilder här på bloggen.

I nuläget har jag inget direkt mål med fotograferingen, men jag samlar på mig polaroider som kan hänga ihop och kanske bli en utställning. Eller om jag skriver lite text till så blir det en bok. Jag har inte bestämt mig ännu för vad som blir målet 2017...

Igår lördag var jag en sväng till Stockholm och besökte Galleri Korn där västervikarna Stefan och Mona Gelebo just nu ställer ut bilder på kvinnor. Idag har det varit kontrasten – ut på landet och stillheten. Med polaroid fotograferar man långsamt. Igår tog jag tre bilder i Stockholm. Idag tog jag tolv bilder ute på landet.

Ett rådjur blev skrämt av något och skällde innan det kom springande rakt mot mig. Jag stod blick stilla och det stannade till och vädrade men kunde inte se mig. Strax efter stod jag och tittade på två bin som irrade omkring yrvaket lystra bland de första svalörterna.

Sen satt jag ute och stekte lite mot en vägg. Satt och tänkte på att det denna vår är 35 år sedan jag fick min första kamera. I höst blir det 30 år sedan jag flyttade hemifrån. Och det är min tionde vår i Strömsrum. Den första utan katt. Just såna här dagar saknar jag kissen extra mycket. Han fick sån vårfeeling under varma vårdagar och fick lite galna spratt med trädklättring och tuggande på pinnar och rulla runt i gruset.

Under dagen hann jag även se en ödla, en hjort, en groda och vårlöken är uppe och ormvråken ryttlar omkring i skyn. Det är vår och nu ska jag gå och äta och ta en öl.

söndag 19 mars 2017

En söndagsepistel med historia och möten



Dagarna rullar på och det är redan dags för en ny söndagsepistel. Åter en helg som jag tillbringat ute på landet. På flykt från verkligheten, för att slippa höra och bry mig om mediabruset. Trump är en idiot och den där Springare är en idiot och så är det nån mob som antingen är för eller mot och de är också idioter. Troll. Skönt att vara på landet och slippa.

Våren har kommit men när det hela lördagen regnade så sinkades humöret en aning. Den dagliga promenaden förlades till den pilmarkerade slingriga vägen mellan hyllor och barnvagnar som Ikea bjuder en lördagsmiddag.

En kvinna hostade på mig utan att be om ursäkt. Hennes man talade med stark röst och hade åsikter om allt som hon pekade på. Jag ödslade ingen energi på dem. Konstaterade att de kvadratiska ramar som jag intresserat mig för inte har upphängning med ett snöre på baksidan, som jag helst vill ha.

När man satt en spik i väggen och hängt upp en tavla så hänger den aldrig på samma höjd som tavlorna intill, hur noga man än varit med att mäta. Gamla hus och motivet ger känslan av att det hänger snett och med ett snöre på baksidan så går det alltid att justera klipset på baksidan till rätt nivå.

Jag tog två timmar av söndagen till att sakta lufsa runt Skyttes kullar. Jag tror att de enorma stenrösena bildats av inlandsisen. Namnet har kullarna fått sedan Gustav Adolf Skyttes sjörövarhärjningar på 1600-talet. Det sägs att han gömde skatterna här. Sjöröveriet var i alla fall lönsamt ända till den dag då han sänkte ett skepp på för grunt vatten och riggen stack upp över vattenytan och han avslöjades och dömdes till arkebusering och blev skjuten på nåt torg i Jönköping. Nån gång ska det bli av att jag ska läsa Viktor Rydbergs roman Fribrytaren på Östersjön som handlar om denna historia.

Jag tror att Skytte ägde Strömsrums slott på den tiden och hans farfar Johan Skytte som också bodde på godset i början av 1600-talet gick det bättre för. Han hade ädlare syften med sin verksamhet och startade Sveriges första folkskola år 1637 där alla barn i Ålems socken fick gå, ett par kilometer härifrån. Skytteanska skolan ligger delvis i ursprungslokalen och är fortfarande i drift. Och trots sviktande elevunderlag så vågar ingen lägga ner den just eftersom det är Sveriges äldsta skola som fortfarande är i drift, och sånt förpliktigar.

För övrigt har vi fått ett nytt kommunalråd i Mönsterås. Sveriges längste kommunalråd, centerpartisten Roland Åkesson, som varit kommunalråd i typ 35 år har lämnat över till yngre krafter. Jag glömmer inte när jag flyttade till Mönsterås kommun i juli, valåret 2002, och en av de första gångerna jag gick till Konsumbutiken i Blomstermåla och handlade. Utanför stod centern och bjöd på kaffe för att locka väljare. Roland tittade på mig och sa "dig har jag inte sett förut, är du nyinflyttad?"

Jag delade inte hans politik, men han hade förmågan att få alla att trivas. Smutsiga affärer fastnade aldrig på honom och han var konfliktlös. Han syntes ofta ute i folkvimlet och vann mångas sympati. När det blåste så hade han förmågan att hålla sig undan och låta förvaltningschefer och nämndsordföranden stå till svars. Själv ägnade han sig åt att klippa band och inviga grejer. Men att bli omvald i åtta kommunalval med hälften av väljarna på sin sida är ett gott betyg.

Två gången kände jag anledning att traska in på hans kontor i kommunhuset och båda gångerna berättade jag vad jag tyckte om skolchefen som var en jävla gris som ägnade sig åt härskartekniker som gjorde enskilda medarbetare jävligt ledsna. Kommunalrådet hummade och lyssnade och antecknade och jag hade i alla fall gjort vad jag kunde på högsta ort.

Det är sånt man kan tänka på när man traskar omkring en söndag i mars.



söndag 12 mars 2017

Livet blir aldrig som man tänkt, men bra ändå


Plockar fram Patti Smiths platta Dream of life från 1988. Jag var nitton och vad hade jag egentligen för drömmar i livet? Jag hade bott hemifrån ett år. Jag hade varit kär. Jag hade jobb. Men vad hade jag för drömmar?

Skivan snurrar på min gamla skivspelare. Det knastrar. Sun is rising on the water. Light is dancing like a flame. Februari 1987. Andy Warhol är död. Dimman rullar in och övergår i snöfall, skiver Patti. Klär landskapet i vitt som Warhols hår. Let's go under. Men vad visste jag?

Trettio år sedan. Vad hade jag för drömmar om livet? Visste jag att det skulle bli en lång resa? Anade jag nåt? Vägarna blev långa och krokiga. Valen var inte alltid de rätta. 33 varv i minuten och det var mycket jag fick omvärdera. För vad visste jag egentligen om livet?

Det är värme i knastret. Men då, 1988, så köpte jag min första cd-spelare för "ljudet var så rent". Jag älskar knastret från vinylen som hörs så sällan idag. År 2017 fotar jag med polaroid. Kanske också för att det oväntade händer. Det blir inte som man tänkte. Riktigt. Alltid. Som livet. Som aldrig. Riktigt. Blev som man tänkte. Men det blev ändå väldigt bra. Fast det visste jag inte då, 1988, när jag just käpt min första cd-spelare och trodde att livets väg var rak, utan både kurvor och backkrön.

Patti Smith hade varit med i livet redan då. Hon visste att det skulle knastra. Hon visste att vägen inte var rak och att det fanns backar i livet. Hon fotade polaroid och visste att det inte riktigt blir som man tänkt. Alltid. Livets lärdom. Något som jag också förstått nu, trettio år senare. Livet blir aldrig som man tänkt. Men det blir bra ändå, om man kan förhålla sig till det.

And in your travels you will se, as you go, as you go. Skivan tonar ut och knastret dör bort. Jag borde lyssnat mer på Patti då för trettio år sedan, när jag köpte skivan. Jag borde inte ha tagit livet så allvarligt. Jag skulle ha slappnat av och lyssnat mer.

Vägarna går aldrig åt det håll man tänkt. Vägarna kröker sig och i livet kommer vägskäl som inte fanns på kartan. Det är dessa vägskäl som är livet och meningen finns nånstans där emellan. Så tror jag idag. Men vad vet jag egentligen om det?

söndag 5 mars 2017

Gröna och vita jular går igen


Det finns gröna och vita jular. De vita jularna kan vara milda eller riktigt kalla. De milda vita jularna, det brukar snöa. Träden är smyckade med vitt och när man går ut så fastnar det gärna snöflingor i ögonfransarna. Man kan smaka på snön bara genom att vända munnen uppåt och gapa.

De kyliga vita jularna brukar vara annorlunda. Det kan blåsa då och när nordvästvinden friskar i längs med de vidsträckta åkrarna så är det inte skönt att vistas ute.

Och så finns de gröna jularna. En del kan vara soliga och varma och på ganska många sätt påminna om vårdagar. Skillnaden är ljuset som försvinner redan strax efter två, då skymningen börjar. Eller så kan det vara lite fuktigt under de gröna jularna. Fuktigt och mulet och väldigt grått. Den senaste julen var en sådan.

Stillheten och glädjen hade infunnit sig där. Med åren har jag lärt mig att vakta tungan för att bevara julefriden. Förväntningarna.

På eftermiddagen, lagom till den tid då många bänkar sig framför det tecknade amerikanska på teven, så brukar jag gå ut en promenad i skogen. Numer går jag alltid ensam. Jag går där längs stigen som blir allt mörkare när skymningen faller. Allt medan stora delar av svenska folket sitter och tittar på teve och det är julafton och en del äter julgröt, andra värmer prinskorv och några väntar med spänning på att de klämda paketen ska öppnas. Det är då jag går min promenad och det var då jag tog den här bilden på den numera övergivna jordkällaren. Julafton 2016 i Fliseryds socken i mellersta Kalmar län.

söndag 26 februari 2017

Meningen med livet och andra onödiga funderingar


Vecka åtta har just passerat. Det är sportlovsveckan här i Kalmar län där jag verkar IRL. Jag har ägnat veckan ute på landet till uppbyggliga, dagliga, minst timslånga, promenader.

Det är skönt när man går och benen liksom trummar på av sig själva, utan att man behöver engagera sig. Man kan ha tankarna på annat håll. Och det har jag haft.

Jag har letat i mitt förflutna. Tittat i gamla dagböcker och läst memoarliknande böcker som utspelar sig i min livstid så man kan dra lite paralleller.

Bland annat gick jag och tänkte på mina första vuxna år, då jag grubblade mycket. Jag dagdrömde och försökte komma på vad jag hade för uppgift på den här planeten. När man är ung tar man saker så allvarligt.

Det gick väl sådär, kan man säga. Det är inte bra att grubbla. Men funderingarna var väl de klassiska. De existentiella. Vem är jag, var finns min själ, vart försvinner tankarna när jag dör? Frågor om livets mening som aldrig får nåt svar eftersom det är själva livet som är meningen.

Sen i 25-årsåldern blev det sprit och kvinnor som kom att dominera mitt liv och inte så mycket tid över till grubblande. Men både sprit, kvinnor och grubbel är ungefär lika nedbrytande. Men det tog några år innan jag insåg det och gick över till Loka, celibat och började plugga.

Det är sånt man kan skratta åt när man vecka åtta, år 2017, är ute och vandrar. Två ytterligheter. Och nånstans där emellan finns väl harmonin i tillvaron. Sen hjälper det ju också att bli äldre. Man tar inte saker så allvarligt då...

måndag 13 februari 2017

Skogens ljud ger ro i själen


Natt. Natt på landet. Det är mörkt och tyst. Eller fel. Det är varken mörkt eller tyst. Det är fullmåne och det blåser.

Pannan har matats med det en panna vill ha. Kvällsvard. Ved till nattvard. Hungern stillad.

Vindarna får det att låta i träden. Det börjar nånstans borta i öster. På andra sidan åkrarna långt där borta. Det mullrar om träden när vindarna far genom dess glesa kronor. Granar som får barren borstade i vindarna. Ekar som tålmodigt och stabilt låter vindarna passera. Utan större notis.

Jag hör ljudet av vindarna komma. Det är tyst och så börjar det mullra borta i öster. Ljudet kommer närmare. Träd för träd sätts i rörelse. Mullrandet tilltar. Plötsligt är jag mitt i ljudet. Kronorna äver mig skakar på sig. Det susar när vindarna drar genom topparna. Sen tystnar det. Ljudet avtar samma väg som det kommit. Först i öster, sen över åkrarna till mig och så försvinner allt bort på andra sidan Alsterån i väster.

Fullmånen nånstans bortom molnen. Ett svagt skimmer får hela himlen att lysa. Bort mot stationssamhället och korsningen med Europavägen lyser himlen orange. Mot norr är det svart. Sen, längre österut, ljuset från Timmernabben, lika orange himmel.

Ett rådjur hörs skälla. Eller jag vet inte. Ljudet vandrar också förbi. Ett rådjursskall eller om det är en gris som grymtar. Svårt att säga. Det försvinner också bort med ett gurglande som får det att låta som en groda. Sen det gutturala ljudet av målbrott – en kattuggla som kraxande ylar – alltid lika ödesmättat ljud på natten. Det är fullmåne och det blåser.

torsdag 9 februari 2017

Drömmen om Stockholm


När man som jag är uppvuxen i en liten byhåla ute på landet, och man är i åldern mellan barn och vuxen, så finns ingen större längtan, än den som leder bort. Bort från byhålan. Bort från den lilla orten. Längtan till nåt annat. En storstad.

Stockholm var min dröm när jag var i högstadieåldern. Jag samlade kartor och bilder och drömde mig bort från min lilla byhåla.

Jag lyssnade på radioprogram och särskilt program som på något sätt lät en känna av storstaden. Fredagskvällarna med radions Metropol var ett sådan program. Jag skruvade också på FM-bandet för att mitt i allt brus få några radiovågor att stämma från Radio Stockholm.

Det var en dröm. En dröm som aldrig skulle bli verklighet, utan stanna vid en illusion för att jag i min lilla byhåla inte visste hur drömmen skulle förverkligas. Familjen var sällan i Stockholm och jag kände ingen där.

När vi på somrarna seglade och närmade oss huvudstadens skärgård så tog jag chansen att hoppa av där. På så vis kunde jag mingla omkring och känna mig lite fri och stor i staden, innan jag på egen hand tog bussen hem till Småland.

Efter gymnasiet kom mitt första jobb, högst slumpartat, att bli Scania i Södertälje. Det var ju så nära huvudstaden som man kunde komma, utan att vara där.

Ett år tillbringade jag i kringlornas stad. På helgerna tog jag pendeln in till huvudstaden och undersökte alla olika miljöer. Det här var precis före brytningens tid 1987-1988. Gecko hade precis börjat svindla till sig pengar till lägenheter och båtar och bilar. Förvandlingen hade börjat.

På plattan satt narkomanerna. Under svampen dansade studenterna och i Humleträdgården solade alla andra på väg in i framtiden. Allt medan yuppisen speglade sig i sin lyxjact, ständigt sörplande champagne och sniglar.

Storstadens puls försökte förföra mig men jag behövde ha den på avstånd för att hålla kärleken i liv.

Idag har kärleken svalnat betänkligt och vid varje besök ser jag med skräck på alla människor som stressar fram med sina gucciväskor och folk som springer i rulltrapporna eller kämpar i bilköerna och jag längtar tillbaka ut på landet.