tisdag 24 januari 2017

När jag hyschade en klass 2005


År 2017 har jag tänkt strunta i det digitala och bara fota polaroid. Det är första gången sen 2005 som jag inte har nån liten kamera i fickan. Då köpte jag en liten digital Konica-Minolta som alltid låg där i fickan och inbjöd till spontanfotografering i vardagen. Det var då jag började blogga.

2005 undervisade jag vuxna. En tidig januaridag blev jag uppringd av ett privat utbildningsföretag som hade fått mitt namn från högskolan. Ur gruppen nyutexaminerade mattelärare hade de valt ut mig eftersom jag var man och äldst. Uppdraget gällde en mattelärartjänst på fängelset i Kalmar och dit ville de inte ha några unga kvinnor.

Första dagen var spännande. Skolan hade varit utan mattelärare några veckor och när jag kom in i det lilla klassrummet satt där mellan fem och tio män i gröngrå träningsoveraller. Jag var civilklädd. Ingen brydde sig om mig, utan de satt och snackade demonstrativt och dissade mig medan jag plockade fram mitt material på katedern.

Jag hyschade dem, presenterade mig och började med nåt litet enkelt problem. Och jag fick med dem, om än motvilligt.

Efter lektionen stannade en av killarna kvar och frågade mig om jag visste vad killen jag hade hyschat satt inne för. Nej, sa jag och han sa att killen skjutit med ett automatvapen in i en krogkö. "Man hyschar inte oss", sa han. Det är tolv år sen och varje gång som jag till en klass säger "sssccchhhhhh" så brukar jag tänka på det där minnet.

Jag var ett år på fängelset. För mig var det alltid två timmar lunch eftersom killarna skulle vandra i rastgården en timme. De gick där på led, runt, runt utmed den minimala rastgårdens ytterkant under en timme. En plit stod och tittade på dem

Det var då jag skaffade en liten kompaktkamera som fick plats i fickan. Själv vandrade jag en timme varje lunch på Kalmars gator året 2005 och tog spontana vardagsbilder.

Sen dess har jag alltid haft en kamera i jackfickan. När jag nu reflexmässigt känner på fickan och det är tomt så rycker jag alltid till, innan jag inser att det är år 2017. Året då jag skippar det digitala och bara kör polaroid!

Kameran var ju förbjuden inne på anstalten. Men killarna frågade alltid vad jag sett för något på lunchen och jag fick berätta om världen utanför murarna medan de lyssnade fascinerat. Jag behövde aldrig mer hyscha dem.

söndag 22 januari 2017

En varg som söker sin flock väcker gamla minnen


Så det blev en tur till landet även denna helg. När det var fredag eftermiddag och sista lektionen avklarad så dröjer jag mig kvar. Vill liksom inte riktigt släppa jobbet.

Steget. Skillnaden mellan arbete och fritid. Steget mellan lärarjobbet och ledigt. Skillnaden mellan tjänstemannen och konstnären, allt förkroppsligat i en enda person. Och det är jag.

Ute på landet letar jag i bokhyllorna efter nån helglektyr. Hittar "En varg söker sin flock". Nådens år 1989. Lundell ska fylla fyrtio. Själv ska jag fylla tjugo.

Det var en annan tid. Jag minns hur året började. Det var jul och nyår och jag hade egen lägenhet men inget jobb. Hade just avslutat mitt andra industrijobb. Pengarna började sina så det var dags att skaffa ett nytt kneg.

Jag ringde runt till några olika industrier. Fick åka på intervjuer och plötsligt hade jag fem jobb att välja mellan. Fasta jobb i industrin. Det var högkonjunktur och brist på folk. Det här var före robotarna.

På den här tiden kunde man börja på en industri när man slutat skolan och räkna med att gå i pension från samma företag femtio år senare. Flera av mina kompisar är kvar på samma jobb som de hade då. 1989 var den gamla tiden.

När Lundell börjar sin roman i Köpenhamn i maj 1989 så sitter jag vid ett bord ute i skogen, nånstans vid Bockara, på en försommarfest med kollegerna och vi är hemma hos företagets smed. Bara arbetare, inga tjänstemän, så klart.

Och jag är kär i en tjej på jobbet som inte är kär i mig. Och på festen är en annan tjej som är kär i mig, men som jag tycker är alldeles för gammal. Hon är 28 och jag är 19, men på mitt tjugonde.

Och jag blev full som man ofta blir när man är 19 och det finns sprit och man tror man är lycklig. Och Bangles sjöng Eternal flame och jag tror det blev nån dans där och tjejen jag är kär i är vacker och skrattar och jag kör med öppna kort men hon är inte intresserad och den andra tjejen blir sotis och är sårad och jag blir full och spyr ner mig och däckar och minns att natten var jävligt kylig.

Jag blir hämtad och det är pinsamt och på måndagen är det ännu mer pinsamt och jag är rökt bland tjejerna. Men Lundell hade både tjejer och pengar, men var inte särskilt lycklig för  det.

1989 var ändå ett fint år. Jag minns den heta sommaren. Värmen som höll på att kväva men som uppmuntrade till desto längre sommarkvällar. Jag åkte ner till mormor i Klippan. På radion direktsändes rättegången mot 42-åringen som misstänktes för Palmemordet. Han var undvikande och man undrade om han ändå inte var skyldig.

Jag köpte allt fler CD-skivor. De kostade 150 kr/st medan LP-skivorna bara kostade 80. Men CD var framtiden.

Nu är det 2017. Jag är fyrtiosju, men på mitt fyrtioåttonde. Livet är lättare. Man behöver inte hävda sig hela tiden. Man kan slappna av och njuta lite. Marknaden har ätit upp staten inifrån och det mesta är avreglerat. Nu består livet av en massa val. El, telefon, pension och vård.

Alkoholen är statlig och det passar mig. Det var länge sen jag spydde på nån fest. Har glömt när det var. Däremot så minns jag under studieåren en blöt fest. Jag studerade i vuxen ålder och tidigt 2001 så slutade en fest på akuten för mig. Dagen efter.

På kvällen var jag kaxig. Ramlade av en cykel, eller vad man ska kalla det. Slog upp ett rejält sår och blödde ymnigt. Kompisarna band om mig och så gick vi på KM eller var puben hette som låg på andra våningen över Ströget i Kalmar.

Jag snackade med en 40-årig tjej och hennes kille stod intill och blängde. Men dagen efter gjorde det ont i benet. Jag åkte till akuten och en ung och söt AT-läkare undrade om jag haft en rolig kväll och jag sa att det hade jag, innan hon plåstrade om mig och sa att det var för sent att sy. Ärret är ännu idag ett fint minne från den kvällen.

Fredag eftermiddag och sista lektionen är avklarad. Jag fyller i närvaron och svarar på ett mejl. Tittar ut genom fönstret. Nere på parkeringen stressar västervikarna. Eleverna cyklar hem. Jag sitter kvar och tittar ut genom fönstret. Tänker på när jag började som vikarie 1995. Hur jag önskade att jag hade en lärarutbildning och en fast tjänst. Jag hade rätt. Tjugotvå år senare är livet lite lättare.

Jag fäller locket på datorn och går hem. Jag plockar med ett par t-shirts och kalsonger och två paket film till polaroiden. Den här gången kommer jag ihåg mobilladdaren. Och så tar jag bilen och åker ut på landet. Stannar längs vägen och handlar lite mat för helgen. Hälsar på några bekanta i affären. Det har ju ändå varit min hembygd i femton år.

Ute på landet är det inte så mycket grönska. Mest is och jag har broddar. Jag står där ute och tittar på stjärnhimlen som visar sig. Hör isen knäppa i Alsterån och på avstånd hörs bilarna från E22. Några elever skickar en fredagshälsning på Snapchat. Jag tar en bild där  ute i mörkret och skickar tillbaka, innan jag går bort till en kulle där det inte är några träd i vägen. Står där och tittar på stjärnorna.

Det kanske är meningslöst. Men för mig är det frihet och mental avkoppling att se dessa vita prickar som tindrar förföriskt i vinterkvällen. Jag går in och letar fram Ulf Lundell i bokhyllan och sätter mig tillrätta i soffan. Det är fredag kväll. En avkopplande helg väntar och livet är fint!

fredag 20 januari 2017

Stegen i nysnön mellan gravarna


För nån vecka sen skulle jag gå en promenad. Det var nysnö och fyra minusgrader och mörkt. Ingen idé att försöka med nån polaroid. Jag tog inte med någon annan kamera. Inte ens mobilen.

Jag gick från Sturegatan över Esplanaden och Hallströmsgatan. Ner till hamnen. Sen in mot centrum, förbi järnvägsstationen. Sen Storgatan upp och i kanten av stadsparken såg jag första bilden. En cykel slängd i nysnön. Snyggt låg den där över snön. Inga steg omkring den. Jag hade ingen kamera, utan såg bilden och memorerade.

Traskade vidare medan jag funderade på om man ändå inte skulle ta en digitalkamera med sig ibland. Jag gick upp förbi Corner och rundade kyrkogården. Då såg jag den andra bilden.

Nysnö över gravarna. Mellan två av gravarna var det spår av en katt. Kissen hade vandrat fram till den första stenen och in bakom. Sen fram igen och i en båge vidare till nästa sten.

Jag hade ingen kamera med. Insåg också att det aldrig hade gått att ta den bilden med en polaroid. Vita spår i vit snö och allt i becksvart mörker. Aldrig. Jag hade en kvart hem därifrån och hade kunnat gå tillbaka och ta bilden. Men det blir aldrig samma sak då. Jag visste att bilden var förbi. Förlorad.

En vecka senare var jag tillbaka. Jag gick exakt samma promenad. Det hade både braskat och slaskat under veckan. Det var fem minusgrader och ett hårt istäcke på trottoarerna. Men den här gången hade jag en kompaktkamera liggande i fickan. Som för att förnedra mig själv över de missade bilderna gick jag samma väg.

Jag kom fram till kyrkogården. Rundade stenmuren och gick längs gravarna. En svart katt kom ut och skyndade på stegen när den såg mig. Jag såg graven. De små fotstegen var kvar, men en veckas tö och frost om vartannat hade gått hårt åt spåren.

Jag tog i alla fall min bild. Konstaterade att månen såg ut som en punkterad fotbolll där den låg i gluggen mellan Ellen Keyskolan och sjukhuset. Den ruvade liksom över ambulansgaraget och alla ljusen bortifrån Gränsö på andra sidan.

En ambulans svängde in mot garaget och på andra sidan klev en gammal tant ut från akuten. Hon hostade och harklade och spottade en loska och jag skyndade på stegen.

onsdag 18 januari 2017

En helg offline


Den gångna helgen åkte jag ut på landet. Det fanns både ägg och prinskorv och lökkorv. Och jag hittade en julskiva med Carola. Så det blev en riktig jullovsfrukost, trots att både lovet och Tjugondag Knut passerats.

När jag satt där ute på landet så insåg jag att jag glömt laddaren till mobilen. Så jag gick verkligen bokstavligt offline och det var skönt.

I ett skåp hittade jag en kompaktkamera som blivit kvarglömd. Minneskortet som satt i var inte formaterat, utan det blev en liten bildvisning med foton från 2013 och framåt. Där fanns bilderna från när jag kom till Västervik första tiden. Det var kul att återse.

När man är ny på en plats så ser man saker på ett annat sätt än när miljöerna är trogen gammal vardag. Jag känner samma sak med Strömsrum. När jag inte är där så ofta så ser jag verkligen allt i ett nytt ljus.

Jag ser och inspireras. Under helgen skrev jag sju sidor text. Jag går ut en timme. Tittar, andas, lyssnar. Sen in och skriver ner alla tankar och känslor som kommer från minnen och intryck.

söndag 15 januari 2017

Polaroiden på puben och misslyckandet



I fredags var jag på puben på Hotell Fängelset i Västervik. Open Stage arrangerade olika uppträden.

Jag hade polaroiden med mig, väl medveten om att det bara var att glömma konsertbilder. I stället tänkte jag mig spontana porträtt om jag mötte nån. Men det var så knökafullt med folk att det bara var att lägga ner fotograferandet.

Jag tog några konsertbilder. Utan blixt exponerade kameran i säkert två sekunder och just där och då undrade jag vad jag egentligen höll på med.

Samtidigt, eller snarare dagen efter, tänkte jag på alla bilder jag hade kunnat ta med polaroiden. Spelschemat med fördelningen av kanaler på mixern, som fick en öl över sig och sen kletades fast på en vägg och blev en installation. Fängelseskylten. Baren som har sin egna Fängelseöl som bryggs i huset. Eller en bild från korridoren in mot den proppfyllda puben.

Stilleben, interiör, vimmel. Men så klok och påhittig var jag inte på kvällen. Då försökte jag med det omöjliga och misslyckades.


söndag 8 januari 2017

Dags att bryta upp från jullovslugnet


Det var den julen, 2016. Det har blivit nytt år och jag är tillbaka i stan från några veckors vistelse ute på landet och imorgon får man åter dra på sig blåstället, stämpla in och rätta in sig i ledet.

Jag vet inte hur det är för er, men för mig så är det den där anspänningen dagarna precis före julafton som är magisk. En förväntan som infinner sig och vetskapen om det antågande lugnet och stillheten. Människorna man möter dessa dagar, innan julaftonen, är alltid vackra, glada, avspända men också förväntansfulla.

Sen smäller det bara till och plötsligt är det julaftonens kväll och allt är över. Jag tillbringar julafton på landet med mina föräldrar sedan många år och älskar att gå ut på julaftonskvällen. Ut i stillheten. Inte ens på avstånd kan man höra några bilar. Ingen rör på sig. Alla ligger nöjda i soffan och tittar på Sunes jul och smälter julmaten medan de yngre är fullt upptagna av sina julklappar.

För mig som inte har nån egen familj eller så mycket närstående släkt så tar julen slut där. Alla är upptagna med sitt och enda möjliga umgänget är om man möjligen hittar nån annan överbliven och utestängd att umgås med de här dagarna.

Tyvärr brukar ibland paniken hänga kvar där. Jag har inte fått ner pulsen och kommit in i ledighetslunken riktigt. Så de här familjebundna storhelgerna är inget jag gillar.

Det brukar hinna gå ett par av mellandagarna innan dagsrutinen sätter sig och jag känner mig till freds. Där man drar ut på morgonens rutiner och frukostbestyr. Där man ser gryningen komma till landet och solen kämpa sig ner längs trädstammarna. Skuggorna är långa, långa.

Läser, går en promenad och gör en Jansson.

Dricker en julöl och läser ännu en bok innan man går ut i jullovsnatten.

Jag stod och tittade upp mot natthimlen en av de klara kalla nätterna strax efter nyår. Jag såg två stjärnor falla, men önskade mig inget, för jag tror inte på sånt. Jag var fullt nöjd med att titta på stjärnhimlen och höra tystnaden och där och då kändes livet fullbordat.

fredag 6 januari 2017

En vandring genom vinter och sommar


En vinterpromenad på trettondagen. Två talgoxar följde mig genom allen. De flög från träd till träd, hela tiden några meter framför mig. Varje gång jag kom ikapp dem så lyfte de och flög fram till nästa träd där de satte sig.

När jag vikit av från vägen, in i skogen, där vägen inte sett någon snöplog, så blev allt tyst och stilla. Endast knarret hörs från de frusna snökristallerna som krossas under mina skor.

Den midvinterbleka solen letade sig genom trädkronorna. Plötsligt hörde jag någon som hackade mitt inne i skogen. Nära toppen i en gammal torrfura så satt en blek och kutryggig hackspett och hackade sig in efter någon ätbar insekt. Trots att jag praktiskt taget stod rakt under tallen så tog fågeln ingen notis om mig, utan hackade lugnt vidare.


Som sagt, alldeles tyst och stilla. Och kallt. Väldigt kallt. Mindes tillbaka till en het sommardag för många år sen. Jag gick längs samma ensliga skogsväg i min ensamhet, när jag hörde en bil närma sig. 

Rutorna var neddragna när bilen rullade upp jämsides med mig. En ensam tjej satt i bilen, i en vacker sommarklänning med bara knän och jag fick se en hel del av låren också. Hon var söt och ensam och dagen var het och solen stod i zenit och jag blev alldeles överrumplad av hennes frimodiga uppenbarelse. 

Hon frågade om det var vägen till Skuteholm och jag förklarade hur hon skulle köra och sen var samtalet slut och hon körde vidare, smygande, längs den ensliga, smala och krokiga vägen genom sommaren och livet. Och våra vägar möttes aldrig mer.

När jag nu, trettondagen 2017 åter närmar mig Strömsrum på väg tillbaka genom skogen så är solen på väg ner genom horisonten. Längst bort på andra sidan åkrarna sjunker solen ner genom kransen av snötyngda granar. Och det blir bara dimma kvar.

Till vänster är den halva månen på väg upp över himlavalvet. Borta över trädtopparna till höger syns fem av vindsnurrorna sträcka på sig borta vid Idhult. Synkroniserat blixtrar de fem snurrorna till och ljusskenet skapar solkatter i mina ögon som tåras i kylan.

Jag tror att det här är första gången någonsin som jag vandrar längs denna väg utan någon kamera i fickan. Ingen mobil. Inget som helst verktyg för att samla in något ljus att spara till eftervärlden. Inget annat verktyg än mina två blå ögon varmed jag försöker registrera så mycket som möjligt.

Jag lagrar varje bild på ett finger. Talgoxarna på tummen. Hackspetten på pekfingret. Det gamla sommarminnet föräras orättvist nog långfingret. Ringfingret för solnedgången och lilla vicke vire för vindsnurrorna.

2017 är ju året då jag bara kör polaroid. Den tekniken skulle inte klara tio minusgrader. Det är för lite glykol i bilderna och framkallningsampullerna skulle frysa och aldrig komma ur kameran. Men jag minns vad jag såg och nu har ni också sett mina fem minnesbilder.