Så det blev en tur till landet även denna helg. När det var fredag eftermiddag och sista lektionen avklarad så dröjer jag mig kvar. Vill liksom inte riktigt släppa jobbet.
Steget. Skillnaden mellan arbete och fritid. Steget mellan lärarjobbet och ledigt. Skillnaden mellan tjänstemannen och konstnären, allt förkroppsligat i en enda person. Och det är jag.
Ute på landet letar jag i bokhyllorna efter nån helglektyr. Hittar "En varg söker sin flock". Nådens år 1989. Lundell ska fylla fyrtio. Själv ska jag fylla tjugo.
Det var en annan tid. Jag minns hur året började. Det var jul och nyår och jag hade egen lägenhet men inget jobb. Hade just avslutat mitt andra industrijobb. Pengarna började sina så det var dags att skaffa ett nytt kneg.
Jag ringde runt till några olika industrier. Fick åka på intervjuer och plötsligt hade jag fem jobb att välja mellan. Fasta jobb i industrin. Det var högkonjunktur och brist på folk. Det här var före robotarna.
På den här tiden kunde man börja på en industri när man slutat skolan och räkna med att gå i pension från samma företag femtio år senare. Flera av mina kompisar är kvar på samma jobb som de hade då. 1989 var den gamla tiden.
När Lundell börjar sin roman i Köpenhamn i maj 1989 så sitter jag vid ett bord ute i skogen, nånstans vid Bockara, på en försommarfest med kollegerna och vi är hemma hos företagets smed. Bara arbetare, inga tjänstemän, så klart.
Och jag är kär i en tjej på jobbet som inte är kär i mig. Och på festen är en annan tjej som är kär i mig, men som jag tycker är alldeles för gammal. Hon är 28 och jag är 19, men på mitt tjugonde.
Och jag blev full som man ofta blir när man är 19 och det finns sprit och man tror man är lycklig. Och Bangles sjöng Eternal flame och jag tror det blev nån dans där och tjejen jag är kär i är vacker och skrattar och jag kör med öppna kort men hon är inte intresserad och den andra tjejen blir sotis och är sårad och jag blir full och spyr ner mig och däckar och minns att natten var jävligt kylig.
Jag blir hämtad och det är pinsamt och på måndagen är det ännu mer pinsamt och jag är rökt bland tjejerna. Men Lundell hade både tjejer och pengar, men var inte särskilt lycklig för det.
1989 var ändå ett fint år. Jag minns den heta sommaren. Värmen som höll på att kväva men som uppmuntrade till desto längre sommarkvällar. Jag åkte ner till mormor i Klippan. På radion direktsändes rättegången mot 42-åringen som misstänktes för Palmemordet. Han var undvikande och man undrade om han ändå inte var skyldig.
Jag köpte allt fler CD-skivor. De kostade 150 kr/st medan LP-skivorna bara kostade 80. Men CD var framtiden.
Nu är det 2017. Jag är fyrtiosju, men på mitt fyrtioåttonde. Livet är lättare. Man behöver inte hävda sig hela tiden. Man kan slappna av och njuta lite. Marknaden har ätit upp staten inifrån och det mesta är avreglerat. Nu består livet av en massa val. El, telefon, pension och vård.
Alkoholen är statlig och det passar mig. Det var länge sen jag spydde på nån fest. Har glömt när det var. Däremot så minns jag under studieåren en blöt fest. Jag studerade i vuxen ålder och tidigt 2001 så slutade en fest på akuten för mig. Dagen efter.
På kvällen var jag kaxig. Ramlade av en cykel, eller vad man ska kalla det. Slog upp ett rejält sår och blödde ymnigt. Kompisarna band om mig och så gick vi på KM eller var puben hette som låg på andra våningen över Ströget i Kalmar.
Jag snackade med en 40-årig tjej och hennes kille stod intill och blängde. Men dagen efter gjorde det ont i benet. Jag åkte till akuten och en ung och söt AT-läkare undrade om jag haft en rolig kväll och jag sa att det hade jag, innan hon plåstrade om mig och sa att det var för sent att sy. Ärret är ännu idag ett fint minne från den kvällen.
Fredag eftermiddag och sista lektionen är avklarad. Jag fyller i närvaron och svarar på ett mejl. Tittar ut genom fönstret. Nere på parkeringen stressar västervikarna. Eleverna cyklar hem. Jag sitter kvar och tittar ut genom fönstret. Tänker på när jag började som vikarie 1995. Hur jag önskade att jag hade en lärarutbildning och en fast tjänst. Jag hade rätt. Tjugotvå år senare är livet lite lättare.
Jag fäller locket på datorn och går hem. Jag plockar med ett par t-shirts och kalsonger och två paket film till polaroiden. Den här gången kommer jag ihåg mobilladdaren. Och så tar jag bilen och åker ut på landet. Stannar längs vägen och handlar lite mat för helgen. Hälsar på några bekanta i affären. Det har ju ändå varit min hembygd i femton år.
Ute på landet är det inte så mycket grönska. Mest is och jag har broddar. Jag står där ute och tittar på stjärnhimlen som visar sig. Hör isen knäppa i Alsterån och på avstånd hörs bilarna från E22. Några elever skickar en fredagshälsning på Snapchat. Jag tar en bild där ute i mörkret och skickar tillbaka, innan jag går bort till en kulle där det inte är några träd i vägen. Står där och tittar på stjärnorna.
Det kanske är meningslöst. Men för mig är det frihet och mental avkoppling att se dessa vita prickar som tindrar förföriskt i vinterkvällen. Jag går in och letar fram Ulf Lundell i bokhyllan och sätter mig tillrätta i soffan. Det är fredag kväll. En avkopplande helg väntar och livet är fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar