söndag 26 februari 2017

Meningen med livet och andra onödiga funderingar


Vecka åtta har just passerat. Det är sportlovsveckan här i Kalmar län där jag verkar IRL. Jag har ägnat veckan ute på landet till uppbyggliga, dagliga, minst timslånga, promenader.

Det är skönt när man går och benen liksom trummar på av sig själva, utan att man behöver engagera sig. Man kan ha tankarna på annat håll. Och det har jag haft.

Jag har letat i mitt förflutna. Tittat i gamla dagböcker och läst memoarliknande böcker som utspelar sig i min livstid så man kan dra lite paralleller.

Bland annat gick jag och tänkte på mina första vuxna år, då jag grubblade mycket. Jag dagdrömde och försökte komma på vad jag hade för uppgift på den här planeten. När man är ung tar man saker så allvarligt.

Det gick väl sådär, kan man säga. Det är inte bra att grubbla. Men funderingarna var väl de klassiska. De existentiella. Vem är jag, var finns min själ, vart försvinner tankarna när jag dör? Frågor om livets mening som aldrig får nåt svar eftersom det är själva livet som är meningen.

Sen i 25-årsåldern blev det sprit och kvinnor som kom att dominera mitt liv och inte så mycket tid över till grubblande. Men både sprit, kvinnor och grubbel är ungefär lika nedbrytande. Men det tog några år innan jag insåg det och gick över till Loka, celibat och började plugga.

Det är sånt man kan skratta åt när man vecka åtta, år 2017, är ute och vandrar. Två ytterligheter. Och nånstans där emellan finns väl harmonin i tillvaron. Sen hjälper det ju också att bli äldre. Man tar inte saker så allvarligt då...

måndag 13 februari 2017

Skogens ljud ger ro i själen


Natt. Natt på landet. Det är mörkt och tyst. Eller fel. Det är varken mörkt eller tyst. Det är fullmåne och det blåser.

Pannan har matats med det en panna vill ha. Kvällsvard. Ved till nattvard. Hungern stillad.

Vindarna får det att låta i träden. Det börjar nånstans borta i öster. På andra sidan åkrarna långt där borta. Det mullrar om träden när vindarna far genom dess glesa kronor. Granar som får barren borstade i vindarna. Ekar som tålmodigt och stabilt låter vindarna passera. Utan större notis.

Jag hör ljudet av vindarna komma. Det är tyst och så börjar det mullra borta i öster. Ljudet kommer närmare. Träd för träd sätts i rörelse. Mullrandet tilltar. Plötsligt är jag mitt i ljudet. Kronorna äver mig skakar på sig. Det susar när vindarna drar genom topparna. Sen tystnar det. Ljudet avtar samma väg som det kommit. Först i öster, sen över åkrarna till mig och så försvinner allt bort på andra sidan Alsterån i väster.

Fullmånen nånstans bortom molnen. Ett svagt skimmer får hela himlen att lysa. Bort mot stationssamhället och korsningen med Europavägen lyser himlen orange. Mot norr är det svart. Sen, längre österut, ljuset från Timmernabben, lika orange himmel.

Ett rådjur hörs skälla. Eller jag vet inte. Ljudet vandrar också förbi. Ett rådjursskall eller om det är en gris som grymtar. Svårt att säga. Det försvinner också bort med ett gurglande som får det att låta som en groda. Sen det gutturala ljudet av målbrott – en kattuggla som kraxande ylar – alltid lika ödesmättat ljud på natten. Det är fullmåne och det blåser.

torsdag 9 februari 2017

Drömmen om Stockholm


När man som jag är uppvuxen i en liten byhåla ute på landet, och man är i åldern mellan barn och vuxen, så finns ingen större längtan, än den som leder bort. Bort från byhålan. Bort från den lilla orten. Längtan till nåt annat. En storstad.

Stockholm var min dröm när jag var i högstadieåldern. Jag samlade kartor och bilder och drömde mig bort från min lilla byhåla.

Jag lyssnade på radioprogram och särskilt program som på något sätt lät en känna av storstaden. Fredagskvällarna med radions Metropol var ett sådan program. Jag skruvade också på FM-bandet för att mitt i allt brus få några radiovågor att stämma från Radio Stockholm.

Det var en dröm. En dröm som aldrig skulle bli verklighet, utan stanna vid en illusion för att jag i min lilla byhåla inte visste hur drömmen skulle förverkligas. Familjen var sällan i Stockholm och jag kände ingen där.

När vi på somrarna seglade och närmade oss huvudstadens skärgård så tog jag chansen att hoppa av där. På så vis kunde jag mingla omkring och känna mig lite fri och stor i staden, innan jag på egen hand tog bussen hem till Småland.

Efter gymnasiet kom mitt första jobb, högst slumpartat, att bli Scania i Södertälje. Det var ju så nära huvudstaden som man kunde komma, utan att vara där.

Ett år tillbringade jag i kringlornas stad. På helgerna tog jag pendeln in till huvudstaden och undersökte alla olika miljöer. Det här var precis före brytningens tid 1987-1988. Gecko hade precis börjat svindla till sig pengar till lägenheter och båtar och bilar. Förvandlingen hade börjat.

På plattan satt narkomanerna. Under svampen dansade studenterna och i Humleträdgården solade alla andra på väg in i framtiden. Allt medan yuppisen speglade sig i sin lyxjact, ständigt sörplande champagne och sniglar.

Storstadens puls försökte förföra mig men jag behövde ha den på avstånd för att hålla kärleken i liv.

Idag har kärleken svalnat betänkligt och vid varje besök ser jag med skräck på alla människor som stressar fram med sina gucciväskor och folk som springer i rulltrapporna eller kämpar i bilköerna och jag längtar tillbaka ut på landet.

söndag 5 februari 2017

Oxveckorna är en enda lång kamp


Snöflingorna singlar sakta ner utanför mitt fönster här ute på landet. Spåren av en ensam bil syns på vägen. Det är runt nollan.

Ute hörs dropparna av smält snö falla från träden. Dropparna faller till marken och ger ifrån sig olika ljud beroende på vad de träffar. Fjolårslöv, gräs, snö eller grus. Olika ljud.

Landet är en befrielse. Offline. Det räcker att se rubrikerna för att pulsen ska stiga. Stänger av. Kopplar ifrån. Går i dvala. Ser snöflingorna singla ner mot marken och känner mig till freds.

Slipper rubrikerna. Slipper se det som står under dem. Slipper melodifestival, Trump, SD, moderater, sossar, terror, krigshets och imperialistisk galenskap. Slipper allt och förlitar mig helt till ljudet av droppar som faller från träden. Droppar av smält snö.

Det är en grå vinter. Snöflingorna singlar mot marken. Men den är inte vit. Den är mest en lerig massa. Gräset är grått. En grå vinter som tär på krafterna. Oxveckor.

Raderna känns sega nu. Det är en utmaning att få till en text. Men förutsättningarna finns där ändå. Nytt färgband i skrivmaskinen. Jag kör på med min gamla Hermes reseskrivmaskin som jag fick av Anders och Eva 1982. Den har varit med och var gammal redan när jag fick den. I 35 år har jag knapprat på den och fått ut texter. Vad den varit med om före min tid har jag ingen aning om. Men den har alltid varit pålitlig.

Raderna känns sega nu. Alla är trötta. Det är oxveckor. Eleverna har batteritorsk. Orken är borta. Jag kan själv stå i katedern, särskilt på eftermiddagarna och känna hur det liksom är segt och sömnigt att prata. Tanken finns där, men handlingarna vill inte längre hänga med. Eleverna är sega. Jag är seg. Det är en utmaning att dra eleverna framåt.

Jag minns när jag var med brorsan i fjällen. Han körde långlopp med hundsläde. Hundarna var laddade och taggade. Fyllda av energi. Men när de jobbat nästan dygnet runt ett helt veckoslut, och sprungit trettio mil, så sinade krafterna och motivationen. För att få ut det sista, för att väcka dem, så tog han fram den blöta kattmaten. Delikatessen. Små burkar med kött och sås som får vilken uttröttad själ som helst att vilja leva.

I skolan är det dags att plocka fram kattmatsburkarna. Det är segt nu. Det känns som jag aldrig varit med om en sån här seg vinter. Krafterna är slut.

Tiden trummar på och det är segt. Oxveckorna vill liksom inte ta slut. Det är som när jag satt på anstalt för min totalvägran att göra lumpen. Jag stod i verkstaden på dagarna och kapade små rörstumpar som var drygt decimetern långa. Dessa svetsades fast under papperskorgar som tillverkades på fängelset.

Jag stod där hela dagarna och satte fast långa rör i ett skruvstäd i kapen. Matade in en decimeter och lät klingan kapa av röret. Lossade, matade in en ny decimeter och kapade. Hade en SJ-pall med kjolar som jag fyllde med rörstumpar. Och när pallen var full och jag utled kom förmannen med en truck och hämtade pallen och ställde in en ny tom. Sitter man i fängelse så ska man fan inte ha skoj. Och särskilt inte om man totalvägrat. Oxveckorna ville liksom aldrig ta slut.

Även bloggandet är segt under dessa veckor. Bloggandet och fotograferandet. Jag fortsätter med polaroiden. Det är ju 2017, året då jag kör polaroid. Världen är galen och då kan väl jag skriva blogginlägg på en gammal Hermes och fota polaroid. Det är inte mer galet än nåt annat. Lev väl!