Vecka åtta har just passerat. Det är sportlovsveckan här i Kalmar län där jag verkar IRL. Jag har ägnat veckan ute på landet till uppbyggliga, dagliga, minst timslånga, promenader.
Det är skönt när man går och benen liksom trummar på av sig själva, utan att man behöver engagera sig. Man kan ha tankarna på annat håll. Och det har jag haft.
Jag har letat i mitt förflutna. Tittat i gamla dagböcker och läst memoarliknande böcker som utspelar sig i min livstid så man kan dra lite paralleller.
Bland annat gick jag och tänkte på mina första vuxna år, då jag grubblade mycket. Jag dagdrömde och försökte komma på vad jag hade för uppgift på den här planeten. När man är ung tar man saker så allvarligt.
Det gick väl sådär, kan man säga. Det är inte bra att grubbla. Men funderingarna var väl de klassiska. De existentiella. Vem är jag, var finns min själ, vart försvinner tankarna när jag dör? Frågor om livets mening som aldrig får nåt svar eftersom det är själva livet som är meningen.
Sen i 25-årsåldern blev det sprit och kvinnor som kom att dominera mitt liv och inte så mycket tid över till grubblande. Men både sprit, kvinnor och grubbel är ungefär lika nedbrytande. Men det tog några år innan jag insåg det och gick över till Loka, celibat och började plugga.
Det är sånt man kan skratta åt när man vecka åtta, år 2017, är ute och vandrar. Två ytterligheter. Och nånstans där emellan finns väl harmonin i tillvaron. Sen hjälper det ju också att bli äldre. Man tar inte saker så allvarligt då...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar