Snöflingorna singlar sakta ner utanför mitt fönster här ute på landet. Spåren av en ensam bil syns på vägen. Det är runt nollan.
Ute hörs dropparna av smält snö falla från träden. Dropparna faller till marken och ger ifrån sig olika ljud beroende på vad de träffar. Fjolårslöv, gräs, snö eller grus. Olika ljud.
Landet är en befrielse. Offline. Det räcker att se rubrikerna för att pulsen ska stiga. Stänger av. Kopplar ifrån. Går i dvala. Ser snöflingorna singla ner mot marken och känner mig till freds.
Slipper rubrikerna. Slipper se det som står under dem. Slipper melodifestival, Trump, SD, moderater, sossar, terror, krigshets och imperialistisk galenskap. Slipper allt och förlitar mig helt till ljudet av droppar som faller från träden. Droppar av smält snö.
Det är en grå vinter. Snöflingorna singlar mot marken. Men den är inte vit. Den är mest en lerig massa. Gräset är grått. En grå vinter som tär på krafterna. Oxveckor.
Raderna känns sega nu. Det är en utmaning att få till en text. Men förutsättningarna finns där ändå. Nytt färgband i skrivmaskinen. Jag kör på med min gamla Hermes reseskrivmaskin som jag fick av Anders och Eva 1982. Den har varit med och var gammal redan när jag fick den. I 35 år har jag knapprat på den och fått ut texter. Vad den varit med om före min tid har jag ingen aning om. Men den har alltid varit pålitlig.
Raderna känns sega nu. Alla är trötta. Det är oxveckor. Eleverna har batteritorsk. Orken är borta. Jag kan själv stå i katedern, särskilt på eftermiddagarna och känna hur det liksom är segt och sömnigt att prata. Tanken finns där, men handlingarna vill inte längre hänga med. Eleverna är sega. Jag är seg. Det är en utmaning att dra eleverna framåt.
Jag minns när jag var med brorsan i fjällen. Han körde långlopp med hundsläde. Hundarna var laddade och taggade. Fyllda av energi. Men när de jobbat nästan dygnet runt ett helt veckoslut, och sprungit trettio mil, så sinade krafterna och motivationen. För att få ut det sista, för att väcka dem, så tog han fram den blöta kattmaten. Delikatessen. Små burkar med kött och sås som får vilken uttröttad själ som helst att vilja leva.
I skolan är det dags att plocka fram kattmatsburkarna. Det är segt nu. Det känns som jag aldrig varit med om en sån här seg vinter. Krafterna är slut.
Tiden trummar på och det är segt. Oxveckorna vill liksom inte ta slut. Det är som när jag satt på anstalt för min totalvägran att göra lumpen. Jag stod i verkstaden på dagarna och kapade små rörstumpar som var drygt decimetern långa. Dessa svetsades fast under papperskorgar som tillverkades på fängelset.
Jag stod där hela dagarna och satte fast långa rör i ett skruvstäd i kapen. Matade in en decimeter och lät klingan kapa av röret. Lossade, matade in en ny decimeter och kapade. Hade en SJ-pall med kjolar som jag fyllde med rörstumpar. Och när pallen var full och jag utled kom förmannen med en truck och hämtade pallen och ställde in en ny tom. Sitter man i fängelse så ska man fan inte ha skoj. Och särskilt inte om man totalvägrat. Oxveckorna ville liksom aldrig ta slut.
Även bloggandet är segt under dessa veckor. Bloggandet och fotograferandet. Jag fortsätter med polaroiden. Det är ju 2017, året då jag kör polaroid. Världen är galen och då kan väl jag skriva blogginlägg på en gammal Hermes och fota polaroid. Det är inte mer galet än nåt annat. Lev väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar