Livet blir aldrig som man tänkt, men bra ändå

Plockar fram Patti Smiths platta Dream of life från 1988. Jag var nitton och vad hade jag egentligen för drömmar i livet? Jag hade bott hemifrån ett år. Jag hade varit kär. Jag hade jobb. Men vad hade jag för drömmar?

Skivan snurrar på min gamla skivspelare. Det knastrar. Sun is rising on the water. Light is dancing like a flame. Februari 1987. Andy Warhol är död. Dimman rullar in och övergår i snöfall, skiver Patti. Klär landskapet i vitt som Warhols hår. Let's go under. Men vad visste jag?

Trettio år sedan. Vad hade jag för drömmar om livet? Visste jag att det skulle bli en lång resa? Anade jag nåt? Vägarna blev långa och krokiga. Valen var inte alltid de rätta. 33 varv i minuten och det var mycket jag fick omvärdera. För vad visste jag egentligen om livet?

Det är värme i knastret. Men då, 1988, så köpte jag min första cd-spelare för "ljudet var så rent". Jag älskar knastret från vinylen som hörs så sällan idag. År 2017 fotar jag med polaroid. Kanske också för att det oväntade händer. Det blir inte som man tänkte. Riktigt. Alltid. Som livet. Som aldrig. Riktigt. Blev som man tänkte. Men det blev ändå väldigt bra. Fast det visste jag inte då, 1988, när jag just käpt min första cd-spelare och trodde att livets väg var rak, utan både kurvor och backkrön.

Patti Smith hade varit med i livet redan då. Hon visste att det skulle knastra. Hon visste att vägen inte var rak och att det fanns backar i livet. Hon fotade polaroid och visste att det inte riktigt blir som man tänkt. Alltid. Livets lärdom. Något som jag också förstått nu, trettio år senare. Livet blir aldrig som man tänkt. Men det blir bra ändå, om man kan förhålla sig till det.

And in your travels you will se, as you go, as you go. Skivan tonar ut och knastret dör bort. Jag borde lyssnat mer på Patti då för trettio år sedan, när jag köpte skivan. Jag borde inte ha tagit livet så allvarligt. Jag skulle ha slappnat av och lyssnat mer.

Vägarna går aldrig åt det håll man tänkt. Vägarna kröker sig och i livet kommer vägskäl som inte fanns på kartan. Det är dessa vägskäl som är livet och meningen finns nånstans där emellan. Så tror jag idag. Men vad vet jag egentligen om det?