tisdag 25 april 2017

Mitt liv som flyttkarl

Möblerna är tunga och de har skickat den klenaste
oktobervärmen får honom att tänka klart
körkortet finns ännu ej i hans hand.
Våningen tillhör en person med kulor i plånboken.
Salong efter salong töms och snart
är uppkörningsdagen här.
D-dagen närmar sig också då
han ska flytta hemifrån.
Konflikterna får honom att längta.

Hittade dessa rader i ett anteckningsblock från hösten 1995. Hösten 1987 skulle jag flytta till Södertälje och börja arbeta på Scania. Jag var en obstinat artonårig pojke. Nån vecka innan flytten körde jag upp och fixade körkortet. En dag ringde Arbetsförmedlingen och frågade om jag kunde jobba som flyttkarl en dag och tömma en våning. Sen den dagen avskyr jag verkligen att bära saker...

Bilden tog jag i helgen med min polaroid SX-70. Idag är det precis 45 år sedan den kameramodellen lanserades.

söndag 23 april 2017

En vecka på landet har gjort mig stum


Efter ett påsklov med kyla, snö och på slutet friska vindar ute på landet så var det fantastiskt att vakna upp till en solig vacker söndag. Värmen var på väg och vinden hade mojnat. Jag har gått dagliga timslånga promenader hela veckan och kameran har hängt på bröstet, men jag har inte tagit några bilder. Fick lite lust idag. Tog min nya fina vårjacka och nya vårskorna och kände mig lite lat när jag satte mig i bilen för att åka en runda. Stannade i grannbyn och funderade på varför jag tog bilen, det hade varit fantastiskt att gå.

Jag tog en bild på en gammal gisten grind som jag fotograferat tidigare. Men aldrig med polaroid. Det blev känsla i bilden och jag åkte vidare. Tog några bilder till innan jag vände hemåt för lunch. Då hade solen gått i moln, kylan slog till och det började hagla. Det övergick till snö och efter lunch var det vitt på marken och jag tappade lusten och packade ihop veckans grejer och lämnade landet för att åka hem till stan.

Tankade halvvägs. Försökte öppna munnen och säga något, men det kom inget ljud. En vecka isolerad på landet verkar ha gjort mig stum. Förr hade jag ändå alltid katten att prata med. Just nu bor en vildkatt i vedladan. Den katten bodde nån vecka här även förra våren, men den är skygg och vill inte prata. Så jag har varit tyst hela veckan. Och det känns fint.

onsdag 19 april 2017

En ensam flykt genom livet




Det har börjat bubbla av årtal i min skalle. Vet inte om det är ett tecken på ålderdom, men jag har börjat tänka bakåt i livet och räkna år.

35 år sedan jag fick min första kamera. 30 år sedan jag flyttade hemifrån. 15 år sedan jag flyttade till Mönsterås kommun. 10 år sedan jag kom till Strömsrum.

Jag har blivit allt mer rotlös av allt flyttande. Perspektivet blir också mycket längre ju äldre man blir. Ett år eller två eller fem är ingenting i ett liv. I mitt liv.

Sju år på Wahlbergsgatan. Sju år på Stenhagsgatan. Fjorton år på Nygatan i tre olika lägenheter. Fem år på skolgatan. Två år på Örngatan, ett år på Skördevägen, ett halvår på Högbergsgatan, ett halvår på Brogatan och ett halvår på Sturegatan.

Alla dessa årtal i olika städer far genom bröstet när jag går ut efter skymningen men ändå anar ljuset i norr. Ljuset av vår. Ännu en vår som är på väg. En kattuggla som rosslar och kraxar i något som förmodligen ska locka nån kvinna. Hur kvinnor kan lockas av sånt begriper jag inte. Men så blev det aldrig något vettigt av det där. Det blev aldrig nån kvinna till mig. Jag fick bara smaka på förhållanden, aldrig leva i dem. Jag skötte mina kort för dåligt. Och nu är det ändå för sent. Jag har aldrig behövt lära mig att kompromissa i ett förhållande, alltid kört mitt eget race som en ensamvarg.

Det är de känslorna som far genom bröstet när jag ser den mörkblå himlen i norr, där trädens kronor blir till reliefer, svarta reliefer mot den mörkblå himlen som skvallrar om att de ljusa vårkvällarna ankommit även det här året. Hur vintern släppt greppet om tillvaron och låtit vårkänslorna ta överhanden.

Allt detta flyttande åt olika håll som en ensam vargs flykt i livet. En flykt genom tillvaron genom olika rum och arbetsplatser. Genom olika människor, vänner, kollegor, tjejer, kvinnor. Drömmar och verklighet. Verkligheter som inte alls motsvarat förväntningarna. Men det krävs kanske en egen insats också. Och där har jag kanske inte tagit mitt ansvar så som jag skulle. Jag har helt enkelt låtit åren gå och tonår bli till en ålderdom. Låtit ungdomens aptit på livet gå över i en ofullbordad final där livets ackumulerade nederlag samlats. Allt medan mina jämnåriga börjar få barnbarn så lever jag kvar i exakt samma livsmönster som jag gjort i trettio år. Men nu med krämpor och laster som jag samlat på mig under resan, uppburna i en kropp där skräcken över att bli gammal och ensam växer sig allt starkare. Vem ska ta hand om mig som varken har barn eller barnbarn?

En ensam flykt genom livet. Från arbetsplats till arbetsplats och från bostad till bostad. Hur jag, kanske inte avundsjukt, utan snarare förundrat av beundran, betraktar dem som bott på samma ställe genom denna resa och som kanske också stannat på samma arbetsplats genom alla dessa år. En stabilitet mot något flyktigt. Urbergets granit mot något dammstoft som spridits genom vinden.

Vet inte om det är ett tecken på ålderdom, men alla dessa årtal har börjat bubbla i min skalle. Allt medan jag traskar vidare längs vägen. På det som blivit min resa, mitt liv.



söndag 9 april 2017

Text och bilder medan vinterdäcken åker av




Månens sken är starkt. Vitt sken. Sommardäcken sitter på bilen.  I fredags när jag körde bort till däckbytarfirman så började Spanarna i radion. Det var sol. Jag lämnade bilnyckeln och fick vänta tio minuter. Mekanikern körde fram min lilla röda bil och jag fick tillbaka nyckeln. Då var det inte längre Spanarna som hördes från radion, utan en reporter som rapporterade från något som liknade en krigszon vid Åhlens. Resten är historia.

Det är jäkligt fint att i en tid när hat och terror sprider sig så öppnar plötsligt världen, eller i alla fall Stockholm, upp sig med kaffe, sovplatser, soppkök och spontana samtal mellan främlingar. Då känner jag hopp om mänskligheten. Synd bara att det måste till ett terrordåd för detta.

Sommardäcken sitter på bilen. Vi går en ny vår till mötes. Månens sken är starkt. Vitt sken. På landet. Jag går ut i skymningen. Tittar på himlen. Ser de första två stjärnorna tändas. Tänker en stund. Fåglarnas yra vårkvitter avtar allt medan mörkret omfamnar oss. Ser åter upp på himlen och räknar till fjorton stjärnor. Femton.

Filosoferar. Ser tjugofem nytända stjärnor. Lyssnar på tystnaden en stund innan jag räknar till fyrtiofem stjärnor och går in. Då har jag varit ute en timme. Månens sken är starkt. Vitt sken. Solens strålar som reflekteras i månens hårda yta. Men den hårda ytan har bytts ut mot värme, medmänsklighet och trygghet under helgen. Sommardäcken sitter på bilen. Vi går en ny vår till mötes. Hoppas värmen består.