Nu i maj månad är det jämt 35 år sedan jag fick min första kamera i konfirmationspresent. Innan dess hade jag typ fått ta en bild varje semester med morsans Instamatic.
Det fotograferades inte så mycket hemma hos oss. Det är födelsedagen, julafton och semestern – tre bilder om året som återkommer i mitt fotoalbum. Lite fler bilder när jag är liten och när jag är i högstadieåldern så finns det inte en enda bild på mig, men man var ju inte så vacker då heller...
I år är det även femton år sedan jag skaffade min första digitalkamera. Det gjorde ju fotograferandet så mycket enklare. Redan då skrev jag krönikor varje vecka på webben och att kunna få med en aktuell bild var ju guld värt!
Fotograferandet med digitalkamera började med miljöbilder, natur och enstaka porträtt. Sen blev jag allt mer fascinerad av det här med att fotografera människor. Det blev allt mer porträtt och gatufoto och jag började fotografera sport. Jag började med den svåraste sporten – innebandy som spelas i dåligt upplysta sporthallar och där det inte finns några fasta situationer utan skotten kan komma varifrån som helst. Men jag fixade det, rätt bra till och med. Jag började sälja sportbilder till lokaltidningen och fick en timanställning som sportfotograf.
Men med snuskigt dyra kameror och objektiv så var hantverket för enkelt. För att utmana mig själv gick jag över till små pocketkameror. Jag började tillbringa mer tid på träningar än på matcher för att försöka fånga människorna bakom spelet. Det blev allt mer porträtt och uteslutande svartvitt. Men kamerorna levererade alltid knivskarpa bilder och jag fortsatte leta efter mer känsla och oskärpa vilket ledde fram till polaroiden som jag kört med senaste halvåret.
Polaroiden kan aldrig få för mycket ljus och jag kan aldrig på förhand veta hur resultatet blir. Förra helgen plockade jag även fram min gamla analoga kamera från 90-talet och har haft den i jackfickan för spontana bilder senaste veckan. Jag har snart tagit två rullar med bilder. Det är gamla rullar och jag har inte en aning om hur resultatet kan tänkas bli, men det spelar ingen roll. Det är känslan när jag tar bilderna. Att ta bilden utan att veta hur det blir. Att släppa lite på kontrollen och bjuda in det oförutsägbara.
Bilderna överst i detta blogginlägg är polaroider från helgen. Mönsterås marknad där jag träffade en del bekanta och så lite grönska här ute i spenaten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar