söndag 18 juni 2017

På tal om de stora frågorna




Vi brukar dricka vin ihop och prata om de stora frågorna. Och ibland pratar vi om de mindre frågorna. Och ibland pratar vi inte alls. Och när ljuset är rätt – och det är det ofta när man dricker vin – så brukar jag ta ett porträtt på Murre.

(Ingen polaroid denna gång, utan analog Tri-X-film.)

söndag 11 juni 2017

Skolavslutningstider är avsked och tårar



Den här tiden på året är den mest intensiva för oss lärare. Läsåret ska summeras och varje elev ska utvärderas. Till råga på allt så ska man skiljas – för att i många fall aldrig någonsin ses igen.

Jag har runt 75 elever som jag arbetar med i matematik och naturvetenskap. Dessa ungdomar träffar jag sju gånger varje vecka. Under tre högstadieår hinner det bli ganska många timmar.

Det är en process där man ska lära känna individerna och skapa relationer och dessutom forma en grupp. När den grunden är lagd så är det fokus på arbete och att hela tiden hitta metoder så man når och utmanar alla på deras nivå. Här gäller det att våga testa olika metoder och lyssna av. Eleven vet sitt mål och jag coachar och styr upp och tipsar hur vägen kan se ut.

Bland alla teoretiska kunskaper så ska skolan också fostra och forma sociala individer som ska bli schyssta samhällsmedborgare. Och sen efter tre år när man nått målsnöret så ska man skiljas och det är alltid lika jobbigt.

Så varje avslutning släpper man iväg 25 stycken av dessa 75 och så får man 25 nya på hösten och så snurrar det på som en kunskapsfabrik där ingen dag är den andra lik. Varje dag är nya utmaningar, nya konflikter, nya kompromisser, nya samtal om livet, nya aha-upplevelser. Varje dag får man uppleva hur viktig man är i deras liv.

De bästa dagarna så går lektionerna av sig själva och jag bara övervakar lite grann, går runt i klassrummet och ger små tips. Kör nåt lärarskämt. Eleverna är glada och kämpar på efter egen förmåga. Sämre dagar är det konflikter som man ska styra med och elever som är tröttkörda och ledsna och man får visa nån film för dem eller ta med dem ut på en promenad för att visa att livet består av så mycket mer som är positivt och viktigt.

För så är det ju. Även om dagarna i början på juni är intensiva för både elever och lärare med allt som ska bli färdigt, så består ju livet av så mycket mer värden. Det gäller att i stressen prioritera rätt så man inte glömmer bort att uppleva sånt som ger positiv energi i livet.

Så på skolavslutningen när eleven får ett betyg och en kram så lämnar man iväg en samhällsmedborgare som man senare kanske återser när bilen ska servas, när man går till hälsocentralen, när man går till snabbköpet och handlar mat, när man beställer in ett glas vin på krogen eller när man behöver hemtjänst. Någon plogar vägen och en annan bygger ett hus. En blir sångerska, någon hockeyproffs och en blir statsminister. Några kommer att bli lärare och så får jag dem som kollegor. Slutligen ska någon av dem också begrava mig.

tisdag 6 juni 2017

Nån gång ska man väl hitta sin plats i livet



Det är ofta med en känsla av tomhet som jag kommer till Västervik, när helgerna lider mot sitt slut. Under en dryg timme i bil hinner man tänka en del – både sånt som varit och sånt som man vill. Om man vill. Just nu känns det som om jag inte vill, men det är väl för att det är sista lediga dagen och ett par långa arbetsdagar väntar då det ska göras bokslut för det gångna läsåret. Känslomässigt på många sätt.

Slog mig just att i dagarna är det precis trettio år sen jag tog studenten. Eller studenten… jo, jag hade en mössa i alla fall, kanske inte så mycket betyg, men en mössa och studenten tog jag väl, typ.

Sen sögs jag upp i industrins högkonjunktur, och när självförtroendet var nermalet av förmän och verkmästare och skiftgång och stämpelklocka och söndagsångest och en ständig längtan efter att bli något, så lämnade jag industrin när jag var runt 25, och läste först samhällsvetenskapligt basår och sen naturvetenskapligt på komvux, och fick toppbetyg när jag var motiverad, och ville bli journalist, men hamnade som lärarvikarie och så blev det lärarutbildning och sen var jag tillbaka i skolans värld. Den värld som jag själv fruktade, bland auktoriteter och jämnåriga som alltid var lite starkare, lite coolare, lite snyggare, lite smartare och mycket tuffare än vad jag var.

Med minnena från min egen skolgång kvar i skallen så kanske det ändå är i skolan jag ska vara för att göra livet lite lättare för dagens unga, för att visa att allt inte är hugget i sten. Att saker inte är så viktiga. Att det aldrig kommer vara för sent att göra livet lite bättre. I skolan kan man alltid göra skillnad.

Hösten efter studenten, 1987, när bilderna här ovanför togs, flyttade jag hemifrån till Södertälje och började på Scania. Men vad visste jag egentligen om livet då som nybliven artonåring?



fredag 2 juni 2017

Nattens tankar om livet och skapandet


Senaste året har jag haft Micke Berg som mentor för mitt fotograferande. Jag är mycket förtjust i hans bilder där han alltid har någon form av relation till de människor han fotograferar. Han är nära dem. Mitt fotograferande har de senaste åren utvecklats åt samma håll – mot spontana porträtt på människor jag träffar.

Men fotograferandet har gått för lätt. Det har varit för enkelt. Jag tyckte att jag stannade i utvecklingen och efter ett års tvekande – rädd för att höra sanningen – så anlitade jag i alla fall Micke som mentor för knappt ett år sen. Och det har blivit bra. Första lärdomen var lite finslipande på tekniska detaljer där jag överarbetade. Sen handlade det om vikten av att efterarbeta bilder.

Det som därefter hänt är att jag minskat ner fotograferandet och i stället är mer närvarande i mötet. Tar in atmosfären. Doften. Ljuset. Känslan. Av detta kan jag sedan skapa nånting, ett fotografi eller en text.

I höstas såg jag Patti Smiths polaroidbilder på Kulturhuset i Stockholm och blev väldigt tagen av formen. Sen dess har jag skaffat några egna polaroidkameror och under vintern, som är polaroidens svåraste årstid, så har jag lärt mig arbeta med tekniken. Polaroid vill ha massor med ljus för att exponera rätt och värme för att framkalla. Nu när det är soligt och varmt och jag dessutom tränat in tekniken så börjar det likna något. Ni som följt bloggen har också sett utvecklingen.

Dessutom har jag plockat fram en gammal analog kompaktkamera och det är med dessa verktyg jag dokumenterar min omgivning nu och det känns rätt bra. Det bromsar ner fotograferandet. Bilderna blir annorlunda. Det blir mer känsla. Mer punk!

*

Under vintern och våren så har det mesta bloggandet tillkommit under helgerna ute på landet, där jag suttit offline och skrivit i anteckningsböcker eller på min gamla Hermez reseskrivmaskin. När jag kommit tillbaka till stan på söndagskvällarna så har jag renskrivit på dator och publicerat.

Mitt bokläsande stannade helt upp under studieåren och sen dess har jag vid några tillfällen försökt sätta fart på bokläsandet med säkra kort, älskade romaner som jag försökt läsa om. Men aldrig med lyckat resultat. Härom året, när jag låg och pendlade dagligen med bil mellan Ålem och Västervik så började jag med ljudböcker. Plöjde under en höst igenom hela Sagan om ringen-trilogin och Stieg Larssons trilogi om älskade Lisbet Sahlander och en del annat. Sen när det blev jullov fortsatte jag med att läsa och sen har det hållit i sig. Det har också inspirerat skrivandet!

På helgerna har jag funnit mig tillrätta med en tillvaro nära naturen och bortkopplad från nätet. Jag spelar grammofonskivor, läser och skriver. Skrivandet pågår på flera olika plan – prosa, dikter, minnen. Långsiktigt och kortsiktigt.

En del av det jag skriver får ni se här på bloggen. En del av det jag fotograferar får ni se här. En del publicerar jag på andra håll – Instagram, Flickr, Facebook.

Från att tidigare varit strukturerad och noggrant konsekvent så sprider jag nu ut mina texter och bilder på ett annat sätt – både analogt och digitalt. Både i byrålådor och på hårddiskar och på nätet. Det är lite som själva livet där man har olika roller, gör olika avtryck och har olika relationer.