söndag 30 juli 2017

Våta fotspår och en slags kärleksförklaring till Västervik


Barfota och insvepta i varsitt badlakan, kom de gående från en av villaträdgårdarna, mor och tonårsdotter, och gick raskt över den varma asfalten på genomfartsvägen, ner på stigen, genom gräset den sista biten till bryggan i viken. När jag kom ikapp dem, förbi husen nedanför Sankta Gertruds väg, såg jag två badlakan på bryggan och kvinnorna var redan nere i vattnet och svalkade sig.

Det var en vacker bild, en av de första bilderna jag såg, när jag den första kvällen som nyinflyttad skulle ta en kvällspromenad, denna ljumma sensommarafton, den heta sommaren, valåret 2014.

Luften stod stilla och högsommarvärmen höll i sig. Det hade varit en het sommar. En sån där svensk sommar som gjorde människor glada och bruna och som satte fart på glass- och ölförsäljningen. En sån där sommar då det var fullt på uteserveringarna varje kväll. Då oset från grillarna i villaträdgårdar och på balkonger låg som en tjock heltäckningsmatta överallt på kvällarna. Det var sorlande samtal och middagar i skuggan bakom markiser och i bersåer. Glas som klirrade. Trubadurer som spelade. Solen gassade, båtar snurrade förbi ute i viken och solen tycktes aldrig vilja gå ner.

En timme senare passerade jag samma plats igen, på väg hem. På asfalten såg jag våta fotspår från mor och dotter som gått tillbaka över vägen upp mot villaträdgårdarna.

Jag stannade till på Rubinen och tog en öl och satte mig under ett parasoll utanför, för att svalka lite. Bilar och cyklister passerade. Solen gassade. Det fladdrade i håren på cyklisterna. Alla sökte lite fläktande. Jag hade funderat mycket över vad jag egentligen hade att göra i Västervik, varför det blev som det blev. Trött på konflikterna och den oförståelse som jag mött de sista åren på olika skolor i olika kommuner. Jag var på en slags flykt och funderade på om det skulle bli ännu ett misslyckande?

Men hittills hade jag blivit så väl mottagen. Av min blivande chef som pratade precis samma värden som jag letat efter och saknat. Av min hyresvärd som erbjöd enda lediga lägenheten i stan. Hon var positiv och okomplicerad. Av tjejen i budbilen som kom med möblerna jag köpte till lägenheten. Ett leende och servicekänsla betyder så mycket. Jag kände mig välkomnad av dem alla.

Så jag satt där på Rubinen med min öl och tänkte på detta. Och jag såg de där blöta fotstegen sakta dunsta bort på den stekheta asfalten. Det var sommar och frihet och värme och småstad och närhet till skärgård och hav och bad och kultur och kärlek i de där spåren. Det var en vacker bild, denna första kväll för mig i denna nya stad. Jag kunde inte annat än älska denna plats som jag precis anlänt till. Det var här jag skulle bo!

söndag 23 juli 2017

Kalmar län och lite utanför i veckans krönika




Söndag kväll brukar jag leverera en liten krönika, eller betraktelse. Jag är just hemkommen från Guldfågeln arena där jag sett Kalmar FF vinna över Eskilstuna. Det var en kul match. Sist jag såg Kalmar var det ingen kul match. Men idag var de hungriga, pigga, tajta och stundtals briljanta. Men de brände fyra lägen där spelare var ensamma med målvakten.

Förra veckans krönika lästes av 91 personer och veckan dessförinnan av 125. Det är bara en femtedel mot det normala så jag gissar att ni är inne i sommarlunken och semester och inte har nån dötid på jobbet som ni spikar igen med slösurfande :p

Själv fotograferar jag mest analogt och då blir det lite leveranstid på bilderna. Den här veckan har jag exempelvis sett Hasselörodden, men bilder därifrån kommer väl framåt hösten, typ. Dock fick jag några rullar framkallade i veckan. Jag köpte en kamera på Kupan för knappt en månad sen och har tagit några färgrullar med den och färgerna i bilderna är fantastiska. Särskilt partybilder med blixt. Det är en punkkamera!

Under veckan hann jag också med ett besök hos Nevabooks i Rimforsa som kanske är Sveriges bästa fotobokhandel. Det blev två timmar fotoprat med Erkki och han plockade fram två kassar böcker med polaroidbilder. Efter att ha bläddrat lite så har jag fått en del idéer. Har börjat skriva lite och plockade fram enbentstativet till min SX-70 för att kunna ta lite mer konstnärliga bilder med långa exponeringstider.

Tre polaroidbilder bjuder jag på. Översta i det här inlägget hade det nog behövts ett vanligt trebent stativ till, för exponeringstiden var nånstans mellan fem och tio sekunder. Bilden föreställer en del av mitt gömställe i Västervik. Jag är ju typ länstäckande och dyker upp lite överallt. Sen är det grannens katt här ute på landet i söder och den gamla spetsplogen som grönskan försöker ta över. Jag tycker det är mäktigt med spetsplogar, men numer är ju vintrarna så milda och så finns det ju moderna hydraliska plogar som är smidigare.

De fem senaste somrarna har jag flängt runt på marknader, festivaler och hembygdsfester och fotat spontana porträtt och miljöbilder. Den här sommaren har jag knappt fotograferat alls. I stället har jag ägnat mycket tid till krogen och god mat och goda drycker och försökt komma igång på allvar med skrivandet. Än så länge är det mest fragment. Men nånstans kan jag ändå ana ett gro till det som är på väg. Idag skedde faktiskt ett litet genombrott. Jag kommer visa en del så småningom. Lev väl!

söndag 16 juli 2017

Det doftar sommar


Den svenska sommaren är fantastisk med sina växlingar. Sol och värme som bryts nån dag ibland med lite blåsigare väder och regn. Allt har sin tjusning.

Att sitta under ett tak och höra regnet smattra är tryggt. De senaste dagarna har präglats av högsommarväder. Det är fint när man går fram genom skogen och vägen kantas av fibblor, stora och små blåklockor, rödklint och blåklint.

Bakom det höga gräset vid sidan om växer klibbkorsört och vägtistel. I vägens mitt kröker sig kamomillen med sina gulvita fina blommor. Under ormbunken hittar jag lite smultron som jag oblygt stoppar i mig mellan hundäxing och timotej.

En skogstry hänger ut över vägen med sina röda bär. När jag kommer fram till ett hygge kantas vägen av hallonsnår. De söta röda bären, som ändå tack vare kärnorna har nåt surt över sig, är ljumma i solen. Det smakar verkligen sommar. Fjärilarna flyger förbi och en myra följer med från hallonet och kryper omkring på handen, försöker ta hallonet ifrån mig.

Molnen tätnar medan tornsvalorna jagar vidare. Snart försvinner fåglarna från himlen och ett stilla sommarregn börja försiktigt falla. Det susar uppfriskande när grönskan duschas samtidigt som sångtrastens kollrande bryter av mot regnets ljud och doften från grönskans alla safter löses upp och sprider sig. Det doftar sommar!

söndag 9 juli 2017

Ha alltid med dig en polaroidkamera och tuschpenna



Den gångna veckan, nummer 27, brukar vara ytterligheternas vecka. Ännu mer detta år skulle jag säga. Latitud 57 som jag dokumenterade för sjunde året i rad med sina 9000 besökare och intensivt, ljudligt och livligt under två dagar mot det kontrasterande stilla livet här hemmavid på landet.

I år åkte jag dessutom till Säljerydfestivalen och det är bland det märkligaste jag besökt i festivalväg. Festivalen är mer som en happening på olika scener i ett kollektiv mitt ute i ingenstans.

Festivalen pågår en hel vecka. Första dagarna opluggat och mot slutet av veckan sätts elektriciteten igång. Platsen är en gammal gård med ett flertal logar, en mangårdsbyggnad och säkert tio bostadshus byggda med återvunnet rivningsvirke. Utedass! Alla hade sina små odlingar. Katter, hundar och barn sprang lösa och det fanns saker precis överallt. Det hela var som en stor levande installation. Och stämningen väldigt kärleksfull och tillåtande.

Maten på Säljeryd är vegetarisk till självkostnadspris och där fotograferade jag bara analogt, nåt annat hade inte varit rätt.

Latitud 57 i Oskarshamn är nog så nära motsatsen man kan komma. Där är stort, välorganiserat och uppstyrt och massor med folk. Men det finns likheter. Latitud 57 bygger också mycket på ideellt arbete där föreningslivet är involverat i uppbyggnad och rivning av festivalområdet liksom olika funktionärsuppdrag under festivalen.

Samtidigt så har festivalledningen under nio år byggt upp ett varumärke där de skapat ett gott ryckte bland den svenska artisteliten som bidragit till att man lyckats locka alla de stora artisterna. Årets dragplåster Per Gessle vet jag har stått på önskelistan alla år.

Bilderna sammanfattar på något sätt festivalerna. En polaroid på Murre nyss anländ till Säljeryd där hon spelade i början på kvällen. Gessle spelade på Latitud 57 och jag passade på att ta en polaroid på honom som han dessutom hade vänligheten att signera efteråt.

*

Kommande lördag den 15 juli kl 12–17 blir det fotoutställning vid Båtmansstugorna i Västervik. Vi är sex olika fotografer som lånar det offentliga utrymmet under några timmar för att visa bilder. Vi kommer att finnas där så kom gärna och titta på bilder och mingla med oss.

söndag 2 juli 2017

Fyra polaroidbilder från helgen


Fyra bilder från helgen. Trevligt partaj igår i Västervik med gamla och nya bekanta. Tjugoåringarna samlade på en bild. Auktion i Torp idag. Det är sommartradition. Efter det välbehövliga regnet så sätter grönskan fart på allvar.

Dagarna ägnar jag åt skrivande och läsande. Skrivandet är än så länge fragment. Ungefär som bilderna. Ska försöka binda ihop allt. Nån gång. Kanske.