tisdag 19 september 2017

Jag är nöjd, det var vad jag kände...


Det var under en lektion idag som jag kände det. Alla eleverna i klassen satt och jobbade och klurade på ett matteproblem. Några hjälpte varandra. Ingen räckte upp handen. Vid två tillfället frågade jag dem om de ville ha en ledtråd, men fick ett rungande nej till svar. Det gladde mig.

Jag har ett Karl Marx-citat hängande på white-board-tavlan i klassrummet: "Det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast den, som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar, har utsikt att nå dess ljusa höjder". Budskapet verkar ha gått hem.

Jag satte mig på ett fönsterbord och blickade ut över klassrummet. Funderade lite över vad jag gjort med mitt liv. Det var först i vuxen ålder som jag trillade in på lärarbanan och i 30-årsåldern som jag utbildade mig. Är jag nöjd med mitt liv? Jag vet inte. Förväntar jag mig något speciellt mer av livet? Inget som jag är medveten om.

Jag kanske inte har haft det roligaste livet. Men för mig har det varit helt okej. Jag satt där och tittade på klassen när de kämpade med sitt problem och tänkte att det skulle vara helt okej att dö. Jag skulle vara nöjd med livet. Jag har gjort ett par böcker som finns på bibliotek och hemma hos folk. Jag har gjort lite avtryck i olika trycksaker och på webben. Jag har spridit ut lite bilder som nån förhoppningsvis tar hand om. Jag skulle efterlämna några generationer elever där jag förhoppningsvis har jag satt några spår.

Under 48 år har jag nästan dagligen varit rädd för att dö. Jag har varit orolig och snudd på paranoid. Det betyder inte att de inte är efter mig. Men jag känner ingen panik för det. Jag är inte rädd längre. Jag kanske lever i tjugo år till, eller trettio. Men det skulle inte störa mig om det inte blir så. Jag är nöjd. Det var vad jag kände, när jag satt där på bänken invid fönstret, med ett leende på läpparna, och blickade över klassrummet, där eleverna arbetade. Jag är nöjd.

Inga kommentarer: