söndag 22 oktober 2017

Det var som en liten julafton redan i oktober



Jag lämnade mobilen i stan den här helgen. Min röda Megane förde mig ut på landet, till skogen och åkrarna. Till de öppna vidderna. Där ute i mörkret satt jag ensam med grammofonen och lyssnade på gamla vax som de flesta glömt bort. Jag satt där ute och bläddrade i romaner som lästes för länge sen och jag plockade med fotografier som aldrig blivit digitala.

Jag satt där ute i mörkret med mina gamla kameror och grammofonen och tillbringade en del tid i köket där jag lät ugnen kämpa. Kålpudding, Jansson, köttbullar, Brysselkål, prinskorvar, snaps och vin och dofterna. Det var som en liten julafton. Trots att det inte ens är november. Men telefonen var kvar i stan och det här är första året som jag inte ens har en almanacka att hänga upp på väggen. Jag skiter i dagarna. Struntar i månaderna. Det får vara vilket år det vill. Mig gör det detsamma.

Så på helgerna slår jag mig lös. Blir fri och gömmer mig ute i skogen där jag lyssnar på ugglornas kraxande på nätterna och ser månens alla faser och satelliter svepa fram över himlen mellan stjärnorna. Jag ser rådjur och jag klappar katten. Jag funderar över hur allt blev som det blev. Och äter gott och ser på utsikten och träden som blir genomskinliga. Och läser böcker och lyssnar på gamla grammofonskivor. Det är sånt man kan göra när man lämnar mobilen i stan.

söndag 15 oktober 2017

Kaffet är urdrucket och det är tid för att leva lite






Fredagarna är de mest intensiva dagarna för mig i år. Jag har många lektioner tätt intill varandra och det går i ett rasande tempo. Men det är ändå fredag och känns bra. Och sen efter lunch så har jag min egna klass två timmar och det är alltid mysigt att avsluta veckan så. Sen är det rätt skönt att sitta kvar en stund i arbetsrummet en halvtimme och reflektera lite. Byta några ord med kollegorna. Skratta några sista gånger innan man skingras och tar helg.

I vanlig ordning packade jag snabbt och tog min Megane på en resa söderut genom Kalmar län till mitt fritidsboende där jag inkvarterar mig på helgerna med god mat, dryck, bokläsning, stearinljus, kaffe, promenader, filosoferande, skrivande. Kort sagt kreativ avkoppling. Återhämtning som det heter på arbetsmiljöspråk.

Den här helgen plockade jag med den stora digitala kameran för att åka på fotboll. Kval för Blomstermåla upp mot fyran. En spännande match, hett och mycket publik. Derby mot Stjärnan från Påskallavik. En jämn match där Blomstermåla ändå pressade upp spelet på Stjärnans planhalva stora delar av matchen. Stjärnan lyckades dra isär Blomstermåla under första halvan som var helt jämn. I andra fick hemmalaget ihop sitt spel bättre och tog kommandot på planen och vann också till slut med 2-1.

Jag tänkte på det, när jag stod där med min gamla Canon 5D II och ett tele, hur lätt det är i den digitala världen. Varje gång man trycker på avtryckaren så blir det träff. Skarpt och rätt exponerat och man behöver inte tänka.

Min återgång till det analoga under det senaste året har förändrat mitt fotograferande. Jag kanske inte har tagit banbrytande bilder. Mina fotografier kommer inte att förändra världen. Men det är ett annat allvar i bilderna. Polaroiderna har en stillhet, ett lugn, som jag saknar i det digitala. Mina kort från småbildskamerorna, såna som man sätter en hederlig gammal filmrulle i, de bilderna är mer rock'n roll. Mer punk. Råare. Svartare. Men även där, det stillsamma, poetiska uttrycket. Jag tror jag kan plocka ut tio analoga bilder från senaste året som lätt är bland de bästa bilder jag tagit i hela mitt liv!

Det är oktober. Det är mitten av oktober. Halva oktober har gått. Halva hösten har gått. Bara så där. Tiden, den relativa tiden, den rusar på allt snabbare. Dagar läggs till veckor som blir månader och år. Det var en sommar, var det i år eller var det förra sommaren eller den dessförinnan? Man minns inte längre. Man gör avslut och sätter upp löften. Men tiden snurrar på och man kommer inte ihåg hur länge sen det var. Men ju äldre man blir, desto längre sedan var det. Oftast. Fast det känns inte så länge sen.

Skrivmaskinen jag författar dessa rader på är från 1960-talet. Polaroidkameran från 70-talet och småbildskameran från 60-talet. Min digitala 5D II är från 2010. Nyast, men ändå hopplöst omodern i den digitala världen. Nu i dagarna är det exakt fem år sedan jag köpte min smartphone, iPhone 4S, som jag haft sen dess. Den är väldigt omodern och långsam. Men ändå bland det nyaste jag har i teknikväg.

Det är en speciell känsla att sätta ett nytt papper i skrivmaskinen. Ett oskrivet blad där jag har alla möjligheter. All frihet att författa precis vad jag vill. På samma sätt när man plockar i en ny rulle film i kameran, fäster den, stänger luckan, drar fram och kollar räkneverket och asa-talet. 36 blanka rutor som väntar på att få fånga en bit ljus från verkligheten. 36 minnesbilder från en vardag. Min vardag. Det är nästan lite högtidligt. Så är det inte med en digital kamera, där kan man lagra tvåtusen bilder på ett minneskort och där bränner jag av 200 bilder på en fotbollsmatch, men sparar bara tio.

Kaffet är urdrucket. Skrivmaskinen har hjälpt mig att redan fylla två papper text. Det tredje papperet är snart också fyllt med bokstäver staplade till ord som blir meningar. Det blir en lång krönika denna vecka. Jag brukar oftast bara skriva en sida till bloggen. Samtidigt så skriver jag ytterligare sidor som är till mitt pågående bokprojekt. Min femte bok. Och jag samlar bilder till min sjätte bok tillsammans med Fredde Klings texter. Det kanske blir klart till nästa höst.

Kaffet är urdrucket, stearinljusen har brunnit ner. Snart tre sidor fullskrivna. En analog värld. En tidsepok då man inte hade lika bråttom som idag. Jag stretar emot. Bilderna kan ligga till nästa höst, det är ingen brådska. Jag klamrar mig fast. Försöker leva i en tid där jag kan få lite mer tid över. Där tiden även räcker till att leva. Reflektera och bry sig en smula.

söndag 8 oktober 2017

En man kan aldrig få rätt mot en kvinna



Vägen fortsätter fram. Märkvärdiga svängar. Regn faller. Gatan är blöt. Dammet är borta. Löven är gula. En hösttrött fluga klättrar på insidan av fönstret. Letar efter sommaren. En vit bil passerar. Regnet fortsätter. Mörkret faller. Det dammar inte längre. Tankarna är knasiga. Vad är rätt och vad är fel? Vilka beslut är riktiga? Och de andra. När kommer efterräkningarna av de dåliga besluten?

Svängarna blir allt mer raka. Bänken. På bänken. Styrka och vemod. Damm. Röda löv. Ett och annat gult. Kvinnan klättrar omkring. Sommaren. Kvinnan. Kurvorna. Mörkret. Regnet. Insidan. Lår. Smärta. Njutning. Livet. De känsligaste delarna av livet. Kvinnan. Rätt eller fel? Vilka beslut som än fattas så är de fel. I en kvinnas ögon. Aldrig rätt. Det går inte. Man är aldrig till lags. Bara att ge upp och lägga sig ner och dö. Ge upp. Dö. Borta. Trött. Damm. Höst. Slut.

Äpplena har fallit. Ekollonen har fallit. Asken är redan genomskinlig. Lönnen släpper sina blad, men näsorna hänger kvar. Naturen blir gul. Gör över till rött för att sedan dystert draperas i brunt under hela vintern. Ungefär som livet.

De bara benens årstid är förbi för den här gången. För länge sen. Knappar knäpps. Dragkedjor går igen. Koftor på. Strumpor och mamelucker. Några kvarglömda kor går fortfarande och betar i en hage. Äpplena, ekollon, damm, kor, mörker, lår, njutning, rött och gult. Det är höst. Det är verkligen höst.

söndag 1 oktober 2017

Jag har eldat, det syns ingen katt, korna betar och löven faller


Vid midnatt går jag ner till pannrummet och eldar. Meteorologiskt så är det fortfarande sommar. Men elpatronerna klarar ändå inte av att hålla värmen. Det finns inget varmvatten och jag vill duscha i morgon bitti.

Vid midnatt går jag ut. Ser brunvita skuggor i kohagen, samtidigt som molnen dansar på himlen och jag hör det trygga ljudet av gräs som rivs av. Rafs... rafs... rafs... Kor är rogivande. Betande kor. Betande kor vid midnatt, när det fortfarande är sommartemperatur, men natten ändå sval och jag vill ha varmvatten så att jag kan duscha i morgon bitti.

Det är halvklart på himlen och en stabil stilla höstvind skakar lätt på träden, tillräckligt för att löven ska singla ner. Gula höstlöv som sakta singlar ner mot marken. Ljudet av betande kor och en bit bort hörs en katt skrika till. Ljudet av en katt beredd till strid. Redo att fajtas. Dramatiskt skrik som förvånar och alltid låter lika skrämmande. Skapar en obehaglig känsla.

Jag traskar bort mot ljudet för att se om det är grannens katt, som ibland tittar in hos mig och hälsar på. Men det är alldeles för mörkt och jag ser inget. Hör bara kornas betande som fortsätter och vinden som rasslar sakta genom träden och löven som faller.

Det är midnatt och jag har eldat för att få värme. På himlen blinkar stjärnorna åt mig. Det är min stund nu, tycks de säga. Snart är jag borta. Aska och jord. Korna betar lugnt vidare. Och i morgon har jag varmvatten så att jag kan duscha.

Grannens katt som föddes nästan precis samtidigt som min förra katt dog. Två liv som aldrig möttes. Aska och jord. Vår stund på jorden. Hans stund. Hans dagar och nätter. När grannens katt hälsar på, går han runt utan brådska och luktar och undersöker. Ser lite misstänksamt mot mig. Det osar katt. Förebrående blickar. Men han hoppar gärna upp i soffan och tycker om att bli klappad och kliad på huvudet. Sen ställer han sig vid dörren och vill ut igen.

Vinden drar sakta i träden. Jag har eldat. Det syns inte till nån katt denna natt. Löven singlar ner. Korna betar och i morgon har jag varmvatten till en dusch.