söndag 26 november 2017

Tiden är ingenting i en oändlighet



Stillheten. Ute. Alldeles tyst. Det är vindstilla. Allt har stannat upp. Luften. Till och med vattnet i ån verkar ha stannat upp för ett ögonblick. Allt håller andan.

Böckerna. Fem kronor styck på loppis. Kupan, Stadsmissionen, Shalom. Litteraturen. Förkovringen. Allt för att slippa från den galna verkligheten. Jag försöker befria mig från internet på helgerna. Befria mig från alla typer av sociala kontakter. Isolera mig. Isolera mig från nyhetsflödet. Vila. Ladda.

Jag går en promenad. Dricker kaffe. Läser en stund. Lyssnar på tystnaden. Tittar på trädets kala grenar. Eldar i pannan. Kliver i leran. Det är vackert. Leran är vacker. Stillheten är vacker. Tystnaden är förförisk. Grannens katt kommer emot mig i mörkret där ute. Stryker runt benen. Jamar. Jag mutar honom med lite mat och han står för den enda sociala kontakt jag har på helgerna. Rusar in till matskålen. Jamar efter mer. Går ett varv. Låter sig motvilligt klappas, innan han ställer sig vid dörren och vill ut. Ingen knäkatt det där inte. Men befriande och kravlös.

Så jag är ensam med böckerna. Levande ljus. Suset från elementen. Doften av kaffe. Just nu återläser jag Fantomerna av Klas Östergren. Tjugo år sen jag läste den romanen senast. Fyrtio år sen den kom ut. Men den tiden är ingenting i en oändlighet.

söndag 19 november 2017

Ovanpå sängen med kläderna på


Han vaknade till, kände tröttheten, låg kvar, lyssnade, hörde ljudet från grammofonen, där skivan passerat sista spåret och nålen tuggade på sista varvet intill etiketten. Han låg kvar, lyssnade på ljudet, försökte lyssna på ljuden utifrån och därigenom försöka bestämma hur mycket klockan var. Det var en konst han brukade utöva. Det blev en slags tävling med sig själv om att komma så nära exakt klockslag som möjligt.

Han låg med kläderna på ovanpå sängen i den lilla ettan. Det var hans första egna lägenhet. Han var arton år och hade nyss flyttat hemifrån. Från ett litet samhälle på landsbygden till ett förortsområde några mil utanför huvudstaden.

Skivan var Billy Braggs senaste, Talking with the taxman about poetry. Han förstod inte hur väl det stämde med hans liv just då. Han var en pojke som var på väg in i vuxenlivet. Men en naiv ung pojke med drömmar men utan erfarenhet. Det var en ung pojke som nog aldrig egentligen blev vuxen, någonsin.

Han levde i sina drömmar. Ville bli journalist, ville bli författare, ville bli fotograf. Och på nåt sätt så blev han alltihop utan att förstå det. Men ändå inte. Han såg bara hur han behövde gå upp väldigt tidigt på morgonen för att sätta sig på bussen genom den nya staden och kringla sig genom gatorna till södra änden där fabriken låg och det löpande bandet orubbligt segade sig framåt knappt två meter varje minut.

Ekonomin och konstnärsdrömmarna gick aldrig riktigt ihop. För att kunna leva behövde han både pengarna och förmågan att få skapa. Men jobbet tog udden av skaparlusten. Han hamnade gärna på sängen när han kom hem efter jobbet i fabriken. Och det var där han vaknade av raspet, när grammofonen spelat genom hela skivan och nu snurrade på sista varvet intill etiketten.

söndag 5 november 2017

När vi ligger där i jorden så är vi alla lika



Kyrkogården, livets slutstation för mänskan. Att köra bil på helgerna är galet. Under vardagarna pendlar de flesta i laglig hastighet. På helgerna verkar folk tappa all respekt och förnuft bakom ratten. Jag tänker på kyrkogården när jag blir omkörd.

Jag tänker på förlossningen på sjukhuset. Runt hörnet ligger ambulansintaget. Strax intill står en lastbil från Rydéns och lossar gravkistor. Hela produktionskedjan liksom. Det är vackert.

Jag tänker på kyrkogården. Läser på gravstenarna. 1980, 1987, 1993, 1994, 1997, 1998, 2001, 2007. Tankarna svindlar. Jag minns dessa människor. Vänner, klasskamrater, släktingar, elever, kollegor, chefer. Jag ser namnen, men människorna är borta. Människorna som bar dessa namn. Som hade ett liv.

Allt kött blir hö och blomstren dö. Kyrkogården. Där är vi alla nakna. Lika. Ingen får ta med något. Omkörningarna spelar ingen roll. Inte ens de mest galna. Vi är alla lika på livets slutstation.