Det var en gång en pojke, som var politiker i ett parti som sades ledas av en kommunist. Pojken, vi kan kalla honom Samot (för att det klingar så fint baklänges), var ensam representant för sitt parti i kommunens ansvariga nämnd för barnen och väsendet för utbildning.
Eftersom pojken var ensam från sitt parti, kände han ett extra stort ansvar gentemot de 386 personer som röstat in hans parti i det kommunala styret.
Därför vittrade han fara då han förstod av statistik från Skolverket att eleverna i hans kommun hade svårt att nå upp till de kunskapsmål som myndigheten satt upp. Som den ansvarfulle politiker han var så skrev han till sin egen nämnd och redovisade statistiken. Han skrev också en insändare till ortens tidningar för att lyfta frågan och visa på att det var dags att ta itu med problemet.
Nöjd med sitt verk deltog han vid nämndens möte då han skulle få svar på sina frågor. Men nämndens ordförande, som företrädde ett parti i mittfåran, som en gång i svunnen tid hyst bruna tankar, men nu endast blandade blått och rött till en grön sörja, var inte nöjd. Denne började med att höja ett varningens finger och uppmana nämndens ledamöter att vara återhållsamma med information, till press och allmänhet, som lade nämnden i dålig dager!
Det blev tyst bland de närvarande politikerna, då nämndens ordförande allt mer plågat försökte nå punkt på sitt anförande. För säkerhets skull klargjorde han att anförandet inte skulle protokollföras och att han naturligtvis inte kunde tvinga någon till tystnad, även om han så önskade (det sista sade han inte, utan tänkte bara)…
En och annan politiker runt bordet funderade för sig själv. Pojken som hette Samot rannsakade sitt samvete och vem han egentligen företrädde. En socialdemokrat begärde ordet och undrade vad ordföranden egentligen menat. En moderat begärde ordet och förkunnade att politikerna ändå sitter som representanter för sina väljare och inte för nämnden. Och nämndens ordförande sjönk allt längre ner på stolen och räddades först i sista stund av en tjänsteman som diskret knackade på dörren varpå ordföranden fann det lägligt att ajournera mötet för kaffe.
Och nu ska du naturligtvis inte tro allt som du läser. Det här är en saga återberättad i en för medborgarna avsedd kanal för demokratins och yttrandefriheten goda syfte. För inte kan det väl vara möjligt att en ordförande i en politisk nämnd vill tysta sina politiker. Och ingen tror väl heller att politikerna är så tillmötesgående att de låter sig tystas.
Skulle någon ändå tro på sagan så må ni göra det. Det finns de som hävdar att demokrati bara är en floskel som makten hänvisar till när de förklarar sina tokiga beslut. För det är enkelt att skylla besluten på medborgarnas val vart fjärde år.
Bäst är nog att inte tro på sagan. Då kan allt vara som det alltid varit och det är nog bäst om man sätter egen profit före folkets väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar