En bild från idag och ett minne från 1970-talet

Det var på 1970-talet och jag levde på den här gatan. Huset i högerkant var vårt. De båda gavelfönstren i vinkel på övervåningen var mitt rum. Det var där jag gömde mig när första möjliga flickvännen knackade på dörren och jag beordrat morsan att säga att jag inte var hemma. Det var där uppe i det rummet som jag spelade in mitt första blandband med låtar från radions Poporama. Det var också i det rummet jag satt och testade stämplarna med alfabetets bokstäver som gick att trycka rubriker och enklare texter av. Det var där jag ritade och skrev mina första verk.

I huset till vänster bodde jämnåriga Stefan och hans brorsa Thomas. I huset ovanför bodde Fredrik och Patrik, de var lite äldre och hade mopeder och dem och deras kompisar var det bäst att undvika. I huset intill bodde Ingela som både var lekkamrat och den första flickan jag kände. Vi lekte doktor ute i det lilla uthuset och det var där jag konstaterade att flickor och pojkar inte kissar på samma sätt.

Det var i de här kvarteren vi levde runt utan cykelhjälmar eller tider att passa. Vi hade limpsadel och bockstyre på cyklarna, lekte cowboys och indianer eller hade cykeltävlingar, fast vi låtsades att cyklarna var motorcyklar så klart. Vi kom hem med skrubbade knän och fick dem omplåstrade av våra morsor som alla var hemmafruar. Varje vecka kom både en varubuss från Åsa Livs och en drickabil från Pripps.

I samma kvarter bodde en knivslipare, en gammal chaufför, en träskomakare, en sågverksarbetare, det fanns en liten lokalbutik och så vi barnsfamiljer. Nu när jag sakta på ettans växel glider genom villakvarteret som på 1970-talet var ett helt landskap, så har det krymt ihop till några smala gränder runt några villor. Alla hus är kvar. Träd har vuxit upp, friggebodar byggts. Fyrtio år har det gått. En annan tid.

Om en hastigt påkommen flykt

Det var den tionde flytten i mitt liv. Och den var nog mer att betrakta som en flykt än som en flytt. Jag kan inte säga att det finns någon annan att skylla än mig själv. Jag var 33 år gammal och kommen till en punkt där jag verkligen fick anledning att fundera över vad jag ville och vem jag ville vara.

Jag trivdes aldrig i skolan när jag var liten. Jag var en drömmare, udda och skolgången handlade mycket om att ta sig igenom den utan att råka illa ut. Jag förstod inte att man skulle plugga så betygen blev därefter. Jag var inte så bra på det där med kompisar så jag gled mest omkring som femte hjulet och var lustig.

Usla betyg med högkonjunktur ledde till industrin. Nånstans fanns ändå drömmar om ett annat liv. Jag ville bli journalist. Jag minns att jag gick där i det smutsiga blåstället på fabriksgolvet och drömde om ett liv där man kunde ha sina vanliga kläder när man arbetade och där man inte blev smutsig och inte luktade skit. Det tog sju år. Sju nyttiga år på industrigolvet innan jag av en slump började vikariera inom skolan och så småningom började plugga.

Men det andra livet, det som inte är yrkeslivet, utan det privata livet. Det livet var ingen succé. Allt hade stannat upp och jag var livrädd för att flytta på mig. Umgänget och tillvaron började bryta ner mig. Jag blev sjuk varje gång jag blev kär. Mentalt nedbruten av olycklig kärlek. Relationer är inte min starka sida och numer försöker jag helst hålla mig ifrån sånt där. Ekonomin var körd i botten och livet var inget kul. Alls.

Jag var inte beredd att ta tag i det egentligen, men kände ändå att jag var tvungen. Så sommaren 2002 var det snarast att betrakta som en hastigt påkommen flykt, när jag flyttade till det här huset. Och nu, med femton års distans, så är det det bästa som jag gjort! Att bryta upp från den ort där jag var uppvuxen och höll på att fastna med en massa engagemang i olika föreningar och rödvinspoet.

Det var närmast slumpen som ledde till det här huset i just den här orten i en ny kommun. Jag var helt ny, kände bara nån enstaka och fick verkligen börja om. Men det nya kontaktnätet tillsammans med gamla erfarenheter kom att bli väldigt betydelsefullt. Hela mitt liv fick nya dimensioner. Jag gjorde nya saker som jag aldrig ens drömt om tidigare.

Den där flykten sommaren 2002 skulle komma att forma mig till den jag är idag. Och det är tveklöst det bästa som jag har gjort i mitt liv!

Tiden är ingenting i en oändlighet

Stillheten. Ute. Alldeles tyst. Det är vindstilla. Allt har stannat upp. Luften. Till och med vattnet i ån verkar ha stannat upp för ett ögonblick. Allt håller andan.

Böckerna. Fem kronor styck på loppis. Kupan, Stadsmissionen, Shalom. Litteraturen. Förkovringen. Allt för att slippa från den galna verkligheten. Jag försöker befria mig från internet på helgerna. Befria mig från alla typer av sociala kontakter. Isolera mig. Isolera mig från nyhetsflödet. Vila. Ladda.

Jag går en promenad. Dricker kaffe. Läser en stund. Lyssnar på tystnaden. Tittar på trädets kala grenar. Eldar i pannan. Kliver i leran. Det är vackert. Leran är vacker. Stillheten är vacker. Tystnaden är förförisk. Grannens katt kommer emot mig i mörkret där ute. Stryker runt benen. Jamar. Jag mutar honom med lite mat och han står för den enda sociala kontakt jag har på helgerna. Rusar in till matskålen. Jamar efter mer. Går ett varv. Låter sig motvilligt klappas, innan han ställer sig vid dörren och vill ut. Ingen knäkatt det där inte. Men befriande och kravlös.

Så jag är ensam med böckerna. Levande ljus. Suset från elementen. Doften av kaffe. Just nu återläser jag Fantomerna av Klas Östergren. Tjugo år sen jag läste den romanen senast. Fyrtio år sen den kom ut. Men den tiden är ingenting i en oändlighet.

Ovanpå sängen med kläderna på

Han vaknade till, kände tröttheten, låg kvar, lyssnade, hörde ljudet från grammofonen, där skivan passerat sista spåret och nålen tuggade på sista varvet intill etiketten. Han låg kvar, lyssnade på ljudet, försökte lyssna på ljuden utifrån och därigenom försöka bestämma hur mycket klockan var. Det var en konst han brukade utöva. Det blev en slags tävling med sig själv om att komma så nära exakt klockslag som möjligt.

Han låg med kläderna på ovanpå sängen i den lilla ettan. Det var hans första egna lägenhet. Han var arton år och hade nyss flyttat hemifrån. Från ett litet samhälle på landsbygden till ett förortsområde några mil utanför huvudstaden.

Skivan var Billy Braggs senaste, Talking with the taxman about poetry. Han förstod inte hur väl det stämde med hans liv just då. Han var en pojke som var på väg in i vuxenlivet. Men en naiv ung pojke med drömmar men utan erfarenhet. Det var en ung pojke som nog aldrig egentligen blev vuxen, någonsin.

Han levde i sina drömmar. Ville bli journalist, ville bli författare, ville bli fotograf. Och på nåt sätt så blev han alltihop utan att förstå det. Men ändå inte. Han såg bara hur han behövde gå upp väldigt tidigt på morgonen för att sätta sig på bussen genom den nya staden och kringla sig genom gatorna till södra änden där fabriken låg och det löpande bandet orubbligt segade sig framåt knappt två meter varje minut.

Ekonomin och konstnärsdrömmarna gick aldrig riktigt ihop. För att kunna leva behövde han både pengarna och förmågan att få skapa. Men jobbet tog udden av skaparlusten. Han hamnade gärna på sängen när han kom hem efter jobbet i fabriken. Och det var där han vaknade av raspet, när grammofonen spelat genom hela skivan och nu snurrade på sista varvet intill etiketten.

När vi ligger där i jorden så är vi alla lika

Kyrkogården, livets slutstation för mänskan. Att köra bil på helgerna är galet. Under vardagarna pendlar de flesta i laglig hastighet. På helgerna verkar folk tappa all respekt och förnuft bakom ratten. Jag tänker på kyrkogården när jag blir omkörd.

Jag tänker på förlossningen på sjukhuset. Runt hörnet ligger ambulansintaget. Strax intill står en lastbil från Rydéns och lossar gravkistor. Hela produktionskedjan liksom. Det är vackert.

Jag tänker på kyrkogården. Läser på gravstenarna. 1980, 1987, 1993, 1994, 1997, 1998, 2001, 2007. Tankarna svindlar. Jag minns dessa människor. Vänner, klasskamrater, släktingar, elever, kollegor, chefer. Jag ser namnen, men människorna är borta. Människorna som bar dessa namn. Som hade ett liv.

Allt kött blir hö och blomstren dö. Kyrkogården. Där är vi alla nakna. Lika. Ingen får ta med något. Omkörningarna spelar ingen roll. Inte ens de mest galna. Vi är alla lika på livets slutstation.

Tio bilder från slutet av sommaren - no words

Det var som en liten julafton redan i oktober

Jag lämnade mobilen i stan den här helgen. Min röda Megane förde mig ut på landet, till skogen och åkrarna. Till de öppna vidderna. Där ute i mörkret satt jag ensam med grammofonen och lyssnade på gamla vax som de flesta glömt bort. Jag satt där ute och bläddrade i romaner som lästes för länge sen och jag plockade med fotografier som aldrig blivit digitala.

Jag satt där ute i mörkret med mina gamla kameror och grammofonen och tillbringade en del tid i köket där jag lät ugnen kämpa. Kålpudding, Jansson, köttbullar, Brysselkål, prinskorvar, snaps och vin och dofterna. Det var som en liten julafton. Trots att det inte ens är november. Men telefonen var kvar i stan och det här är första året som jag inte ens har en almanacka att hänga upp på väggen. Jag skiter i dagarna. Struntar i månaderna. Det får vara vilket år det vill. Mig gör det detsamma.

Så på helgerna slår jag mig lös. Blir fri och gömmer mig ute i skogen där jag lyssnar på ugglornas kraxande på nätterna och ser månens alla faser och satelliter svepa fram över himlen mellan stjärnorna. Jag ser rådjur och jag klappar katten. Jag funderar över hur allt blev som det blev. Och äter gott och ser på utsikten och träden som blir genomskinliga. Och läser böcker och lyssnar på gamla grammofonskivor. Det är sånt man kan göra när man lämnar mobilen i stan.

Kaffet är urdrucket och det är tid för att leva lite

Fredagarna är de mest intensiva dagarna för mig i år. Jag har många lektioner tätt intill varandra och det går i ett rasande tempo. Men det är ändå fredag och känns bra. Och sen efter lunch så har jag min egna klass två timmar och det är alltid mysigt att avsluta veckan så. Sen är det rätt skönt att sitta kvar en stund i arbetsrummet en halvtimme och reflektera lite. Byta några ord med kollegorna. Skratta några sista gånger innan man skingras och tar helg.

I vanlig ordning packade jag snabbt och tog min Megane på en resa söderut genom Kalmar län till mitt fritidsboende där jag inkvarterar mig på helgerna med god mat, dryck, bokläsning, stearinljus, kaffe, promenader, filosoferande, skrivande. Kort sagt kreativ avkoppling. Återhämtning som det heter på arbetsmiljöspråk.

Den här helgen plockade jag med den stora digitala kameran för att åka på fotboll. Kval för Blomstermåla upp mot fyran. En spännande match, hett och mycket publik. Derby mot Stjärnan från Påskallavik. En jämn match där Blomstermåla ändå pressade upp spelet på Stjärnans planhalva stora delar av matchen. Stjärnan lyckades dra isär Blomstermåla under första halvan som var helt jämn. I andra fick hemmalaget ihop sitt spel bättre och tog kommandot på planen och vann också till slut med 2-1.

Jag tänkte på det, när jag stod där med min gamla Canon 5D II och ett tele, hur lätt det är i den digitala världen. Varje gång man trycker på avtryckaren så blir det träff. Skarpt och rätt exponerat och man behöver inte tänka.

Min återgång till det analoga under det senaste året har förändrat mitt fotograferande. Jag kanske inte har tagit banbrytande bilder. Mina fotografier kommer inte att förändra världen. Men det är ett annat allvar i bilderna. Polaroiderna har en stillhet, ett lugn, som jag saknar i det digitala. Mina kort från småbildskamerorna, såna som man sätter en hederlig gammal filmrulle i, de bilderna är mer rock'n roll. Mer punk. Råare. Svartare. Men även där, det stillsamma, poetiska uttrycket. Jag tror jag kan plocka ut tio analoga bilder från senaste året som lätt är bland de bästa bilder jag tagit i hela mitt liv!

Det är oktober. Det är mitten av oktober. Halva oktober har gått. Halva hösten har gått. Bara så där. Tiden, den relativa tiden, den rusar på allt snabbare. Dagar läggs till veckor som blir månader och år. Det var en sommar, var det i år eller var det förra sommaren eller den dessförinnan? Man minns inte längre. Man gör avslut och sätter upp löften. Men tiden snurrar på och man kommer inte ihåg hur länge sen det var. Men ju äldre man blir, desto längre sedan var det. Oftast. Fast det känns inte så länge sen.

Skrivmaskinen jag författar dessa rader på är från 1960-talet. Polaroidkameran från 70-talet och småbildskameran från 60-talet. Min digitala 5D II är från 2010. Nyast, men ändå hopplöst omodern i den digitala världen. Nu i dagarna är det exakt fem år sedan jag köpte min smartphone, iPhone 4S, som jag haft sen dess. Den är väldigt omodern och långsam. Men ändå bland det nyaste jag har i teknikväg.

Det är en speciell känsla att sätta ett nytt papper i skrivmaskinen. Ett oskrivet blad där jag har alla möjligheter. All frihet att författa precis vad jag vill. På samma sätt när man plockar i en ny rulle film i kameran, fäster den, stänger luckan, drar fram och kollar räkneverket och asa-talet. 36 blanka rutor som väntar på att få fånga en bit ljus från verkligheten. 36 minnesbilder från en vardag. Min vardag. Det är nästan lite högtidligt. Så är det inte med en digital kamera, där kan man lagra tvåtusen bilder på ett minneskort och där bränner jag av 200 bilder på en fotbollsmatch, men sparar bara tio.

Kaffet är urdrucket. Skrivmaskinen har hjälpt mig att redan fylla två papper text. Det tredje papperet är snart också fyllt med bokstäver staplade till ord som blir meningar. Det blir en lång krönika denna vecka. Jag brukar oftast bara skriva en sida till bloggen. Samtidigt så skriver jag ytterligare sidor som är till mitt pågående bokprojekt. Min femte bok. Och jag samlar bilder till min sjätte bok tillsammans med Fredde Klings texter. Det kanske blir klart till nästa höst.

Kaffet är urdrucket, stearinljusen har brunnit ner. Snart tre sidor fullskrivna. En analog värld. En tidsepok då man inte hade lika bråttom som idag. Jag stretar emot. Bilderna kan ligga till nästa höst, det är ingen brådska. Jag klamrar mig fast. Försöker leva i en tid där jag kan få lite mer tid över. Där tiden även räcker till att leva. Reflektera och bry sig en smula.

En man kan aldrig få rätt mot en kvinna

Vägen fortsätter fram. Märkvärdiga svängar. Regn faller. Gatan är blöt. Dammet är borta. Löven är gula. En hösttrött fluga klättrar på insidan av fönstret. Letar efter sommaren. En vit bil passerar. Regnet fortsätter. Mörkret faller. Det dammar inte längre. Tankarna är knasiga. Vad är rätt och vad är fel? Vilka beslut är riktiga? Och de andra. När kommer efterräkningarna av de dåliga besluten?

Svängarna blir allt mer raka. Bänken. På bänken. Styrka och vemod. Damm. Röda löv. Ett och annat gult. Kvinnan klättrar omkring. Sommaren. Kvinnan. Kurvorna. Mörkret. Regnet. Insidan. Lår. Smärta. Njutning. Livet. De känsligaste delarna av livet. Kvinnan. Rätt eller fel? Vilka beslut som än fattas så är de fel. I en kvinnas ögon. Aldrig rätt. Det går inte. Man är aldrig till lags. Bara att ge upp och lägga sig ner och dö. Ge upp. Dö. Borta. Trött. Damm. Höst. Slut.

Äpplena har fallit. Ekollonen har fallit. Asken är redan genomskinlig. Lönnen släpper sina blad, men näsorna hänger kvar. Naturen blir gul. Gör över till rött för att sedan dystert draperas i brunt under hela vintern. Ungefär som livet.

De bara benens årstid är förbi för den här gången. För länge sen. Knappar knäpps. Dragkedjor går igen. Koftor på. Strumpor och mamelucker. Några kvarglömda kor går fortfarande och betar i en hage. Äpplena, ekollon, damm, kor, mörker, lår, njutning, rött och gult. Det är höst. Det är verkligen höst.

Jag har eldat, det syns ingen katt, korna betar och löven faller

Vid midnatt går jag ner till pannrummet och eldar. Meteorologiskt så är det fortfarande sommar. Men elpatronerna klarar ändå inte av att hålla värmen. Det finns inget varmvatten och jag vill duscha i morgon bitti.

Vid midnatt går jag ut. Ser brunvita skuggor i kohagen, samtidigt som molnen dansar på himlen och jag hör det trygga ljudet av gräs som rivs av. Rafs... rafs... rafs... Kor är rogivande. Betande kor. Betande kor vid midnatt, när det fortfarande är sommartemperatur, men natten ändå sval och jag vill ha varmvatten så att jag kan duscha i morgon bitti.

Det är halvklart på himlen och en stabil stilla höstvind skakar lätt på träden, tillräckligt för att löven ska singla ner. Gula höstlöv som sakta singlar ner mot marken. Ljudet av betande kor och en bit bort hörs en katt skrika till. Ljudet av en katt beredd till strid. Redo att fajtas. Dramatiskt skrik som förvånar och alltid låter lika skrämmande. Skapar en obehaglig känsla.

Jag traskar bort mot ljudet för att se om det är grannens katt, som ibland tittar in hos mig och hälsar på. Men det är alldeles för mörkt och jag ser inget. Hör bara kornas betande som fortsätter och vinden som rasslar sakta genom träden och löven som faller.

Det är midnatt och jag har eldat för att få värme. På himlen blinkar stjärnorna åt mig. Det är min stund nu, tycks de säga. Snart är jag borta. Aska och jord. Korna betar lugnt vidare. Och i morgon har jag varmvatten så att jag kan duscha.

Grannens katt som föddes nästan precis samtidigt som min förra katt dog. Två liv som aldrig möttes. Aska och jord. Vår stund på jorden. Hans stund. Hans dagar och nätter. När grannens katt hälsar på, går han runt utan brådska och luktar och undersöker. Ser lite misstänksamt mot mig. Det osar katt. Förebrående blickar. Men han hoppar gärna upp i soffan och tycker om att bli klappad och kliad på huvudet. Sen ställer han sig vid dörren och vill ut igen.

Vinden drar sakta i träden. Jag har eldat. Det syns inte till nån katt denna natt. Löven singlar ner. Korna betar och i morgon har jag varmvatten till en dusch.

Jag är nöjd, det var vad jag kände...

Det var under en lektion idag som jag kände det. Alla eleverna i klassen satt och jobbade och klurade på ett matteproblem. Några hjälpte varandra. Ingen räckte upp handen. Vid två tillfället frågade jag dem om de ville ha en ledtråd, men fick ett rungande nej till svar. Det gladde mig.

Jag har ett Karl Marx-citat hängande på white-board-tavlan i klassrummet: "Det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast den, som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar, har utsikt att nå dess ljusa höjder". Budskapet verkar ha gått hem.

Jag satte mig på ett fönsterbord och blickade ut över klassrummet. Funderade lite över vad jag gjort med mitt liv. Det var först i vuxen ålder som jag trillade in på lärarbanan och i 30-årsåldern som jag utbildade mig. Är jag nöjd med mitt liv? Jag vet inte. Förväntar jag mig något speciellt mer av livet? Inget som jag är medveten om.

Jag kanske inte har haft det roligaste livet. Men för mig har det varit helt okej. Jag satt där och tittade på klassen när de kämpade med sitt problem och tänkte att det skulle vara helt okej att dö. Jag skulle vara nöjd med livet. Jag har gjort ett par böcker som finns på bibliotek och hemma hos folk. Jag har gjort lite avtryck i olika trycksaker och på webben. Jag har spridit ut lite bilder som nån förhoppningsvis tar hand om. Jag skulle efterlämna några generationer elever där jag förhoppningsvis har jag satt några spår.

Under 48 år har jag nästan dagligen varit rädd för att dö. Jag har varit orolig och snudd på paranoid. Det betyder inte att de inte är efter mig. Men jag känner ingen panik för det. Jag är inte rädd längre. Jag kanske lever i tjugo år till, eller trettio. Men det skulle inte störa mig om det inte blir så. Jag är nöjd. Det var vad jag kände, när jag satt där på bänken invid fönstret, med ett leende på läpparna, och blickade över klassrummet, där eleverna arbetade. Jag är nöjd.

Söndagsepistel med en teknisk revolution

När jag växte upp i Figeholm minns jag vår granne, gamla tant Magnusson, som om vädret alltid sa att "människan spår, men Gud rår". Hon var djupt religiös och dog i tron på sin frälsare över nittio år gammal. Senaste veckan är jag beredd att hålla med henne. Man kan väl milt uttryckt säga att vädret inte bryr sig särskilt mycket om prognosen i alla fall...

Jag köpte en billig, enkel skanner härom dagen och installerade den idag, när jag kom tillbaka till Västervik. Det är säkert femton år sen jag hade nån skanner senast. Det är ju bara att fylla glasbordet med polaroidbilder så beskär och sparar skannern ned allt automatiskt. Sist jag ägde en skanner så fick man göra allt sånt manuellt och allt såg skit ut.

Tanken är att jag ska skanna av lite bilder som jag vill ha med tillsammans med texter i en bok. Jag har ingen tidsplan, blir det inte klart i höst, så gör jag det nästan år, eller året därefter. De flesta texterna är klara och nu kan jag fixa till bilder också. Sen ska jag fundera över hur processen därefter ska se ut. Press-on-demand eller traditionellt tryckeri.

Natten håller andan och jag lyssnar

En fladdermus cirklar omkring i ytterlampans sken, på jakt efter insekter i den fuktiga septembernatten. Klockan är ett på natten och jag har gått ut för att lyssna på tystnaden. Detta ljud som kväver öronen och slår lock och liksom låter mig få lyssna på min själ. Ett ljud som känns men inte hörs.

Jag tänker att jag förmodligen är den enda i Ålems socken som sitter ute en fredagskväll klockan ett och lyssnar på tystnaden. Kanske jag är den enda i hela häradet? På håll hörs nån enstaka bil från E22 men mest är det tyst. Ljuden hörs långt denna fuktiga kväll och mörkret är kompakt. Stjärnorna blundar.

På förmiddagen promenerar jag landsvägen upp till Ålem och går vägen över åkrarna tillbaka. Två stackars rådjur har tagit sin dagsiesta i kanten av ett fält med vissnande baljväxter, precis intill grusvägen. De väcks av knastret från mina steg och springer åt varsitt håll. Jag blir förmodligen lika rädd. Jag blir också ledsen över att ha skrämt upp dem ur sömnen.

Nu gör jag den här turen på timmen blankt. För några veckor sedan behövde jag en timma och en kvart. Jag har delvis lagt om kosten och framför allt börjat med dagliga timslånga promenader. Jag vill tro att den förbättrade tiden är ett resultat.

Natten håller andan och jag lyssnar. En kattuggla, ett rådjur och fallande ekollon och vildäpplen bryter då och då tystnaden. Den stilla natten ute på landet är perfekt för återhämtning och jag sitter kvar.

Tio analoga bilder på folk från sommaren

Alla rullar som jag plåtat under sommaren börjar nu bli framkallade. Varje nytt paket man får hem är så spännande att öppna och minnas tillbaka. Nu har jag tre olika enkla analoga kompaktkameror. Roligast just nu är mitt senaste fynd, en Olympus Trip 35 från slutet av 60-talet.

Bilderna är människor som jag tycker om och några som jag stött ihop med under sommaren och haft fina möten med. Jag har missat en del där samtalet gjort att jag glömt bort att ta nån bild. Men ingen är glömd. Fotografera handlar för mig nu mycket om att leva.

Senaste två dagarna har jag varit ute med min åttondeklass och paddlat kanot och sovit i tält ute på en ö i Västerviks skärgård. Det är arbete med livskvalité. Igår kväll låg vi ute på en klipphäll och tittade på himlen som blev allt mer stjärnklar och pratade om livet och existens, stjärnorna och universum, vår plats och vad vi tror på. Såna här dagar är så värdefulla i relationen för alla andra dagar i klassrummet.

Bilderna här, jag och Fredde Kling som sitter och planerar vår nästa bok. Det är kul när man fattar beslut och planerar för framtiden. Murre en väldigt fin kväll i Säljeryd. Johan och Rock-Jocke. Johan packar ihop ljuset från lilla scenen på Latitud 57 och Joakim avslöjade att han skulle börja med ett hårdrocksmagasin i Radio Oskarshamn.

Sen är det Jerker, Murre, jag, Tobias, Matilda, Emmy, Håkan och Erik. Många fina sommardagar som kommer tillbaka när jag bläddrar bland bilderna.

Sommaren övergår till höst och allt är möjligt

Hösten stjäl några extra minuter varje kväll. Allt snabbare övergår dagen till natt. Kvällarna blir kortare. Med mörkret kommer nattens lugn.

Sommaren går sakta över till ett intet. Ett mörker, en tystnad, en stillhet som stavas höst och sprakar av färger och snart ska dö.

Landsvägen brusar av sommargäster som åker hem. Fåglarna har tystnat. Det är stängt för säsongen.

*

Bilden är en analog Tri-X som jag tog tidigare i somras. Vattnet från vattenspridaren skapade ljuset. Vet att jag lovat polaroid här på bloggen hela året, men släpper lite på det. Släpper lite på allt. Inga begränsningar. Det kan bli vad som helst framöver. Framför allt har jag börjat skissa på en ny bok som jag nu har material till.

Bilden som aldrig blev tagen och bara blir vackrare

Vi vandrade fram längs den smala spången genom det höga gräset mot en av tältplatserna. Hon före och jag en meter bakom. Det var kyligt. Solen sken, men molnen tornade upp sig. Hon var glad och letade efter sina gamla vänner och ville visa mig området. Jag var vilse av alla intryck. Det där var något helt annat än vad jag varit med om tidigare. Och hon var den enda jag kände.

Jag kom dit redan på eftermiddagen. Då var det fortfarande en het sommardag i början av juli och solen stod högt på himlen. Jag var osäker och saktade farten. Så dök det upp tillfälliga skyltar med fartsänkning och en diskret skylt om parkering. Längs vägen vandrade ungdomar med rastaflätor, klädda i säckiga kläder som förde tankarna till Gärdesfesterna på 70-talet. Jag förstod att jag kommit rätt.

Parkeringen var ett gärde där bilar och husbilar stod utmed kanterna. Vid en av husbilarna satt ett par i min ålder vid ett campingbord utanför. Det var ledigt intill så jag svängde in där. Hälsade på dem och kände en slags social connection. De var klädda som jag och senare visade det sig att vi hade en del gemensamt.

Jag gick bort till området och gick ett varv innan jag satte mig i gräset vid en av scenerna där det precis var en spelning på gång. Det var en snäll spelning med ödmjukhet och kärlek och jag såg massor med bilder men förmådde inte att ta en enda av dessa.

Över hela området låg en atmosfär, en annan atmosfär. Det var en alternativ värld, i en annan världsdel, ett annat universum, en annan kultur insprängd mitt i skogen en bit utanför Växjö. Eller kanske snarare ett sökande efter en alternativ värld till det hopplösa latteland vi ser runt omkring oss med oro, hat och klimatförändringar och där pengarna styr allt.

Det var som att förflyttas i en tidsmaskin. Som en stor installation. Kollektivboende och utedass och musik och performance och kärlek. Utställningar och teater. Ett naturreservat där man fångat in en svunnet tid och stoppat tideräkningen och låtit peace and love regera. Men referensramarna i min medelklasstillvaro rubbades, jag var på osäker mark och jag började undra vad jag gett mig in på.

Jag hade hört talas om Säljerydfestivalen, följt den i sociala medier under flera år och tänkt åka, men aldrig kommit längre. Så jag var glad att jag äntligen tagit steget, mycket tack vare hon som gick där på spången framför mig genom det höga gräset.

Det var en vacker bild. Det var kyligt men marken var varm och ångade. Och solen, denna kväll i början av juli, var på väg genom molnen med sina guldfärgade strålar. Fina färger och en fantastiskt vacker bild som jag såg men aldrig förevigade. Och i minnet kan bilden bara bli vackrare av det…

Fridens liljor, kära sommar

 

 

 

Jag är infångad! Till slut hann de i kapp mig. Jag kände det verkligen i torsdags. Då var det klart, inget mer med det. Tiden på rymmen är över. Jag har sprungit planlöst, utan mål, utan mening. Bara rakt fram och ibland åt sidan. Aldrig bakåt. Det har varit många dagar. Resor, filosoferande, middagar, konserter, vin, båtar och husvagnar, färjor och bilköer.

Jobb och flytt och jobb och flytt igen. Nya människor. Gamla människor. Kontakter som upphört. Nya kontakter. Resor utan mål. Rastplatser och möten och ännu mer vin. Nya arbetsplatser, nya städer. Det är trettio år nu. Trettio år på flykt innan jag blev infångad.

Så i torsdags var det liksom färdigt. Dagarna var räknade och det fanns inget mer att göra.

Sommaren 1987 var varm som jag minns det. Jag hade lämnat gymnasiet, somliga skulle kalla det att jag tagit studenten. Fest var det i alla fall. Så mycket student var det kanske inte av mig. Men jag var där och det var sommar 1987 och jag sommarjobbade på kommunen som ogräsplockare. Hade en flakmoppe som jag förfogade över för att kunna köra iväg med ogräset, frakta spadar och krattor och dessutom tömde jag papperskorgarna runt den lilla köpingens torg och gästhamn. Det blev mycket moppeåkande den sommaren. Mindre med ogräsplockande.

Sommaren 1987 och det var slut på alla skyddsnät som funnits runt mig. Jag skulle fylla arton och under hösten skulle jag försöka få tag på nåt jobb. Men jag ville inte, bodde hemma hos mamma, pappa och lillebror och bortsett från konflikterna så hade jag det rätt bra.

Jag drömde om ett liv i storstaden, ville bli radiopratare, ha egen radioshow, jag ville åka på turné och bli berömd. Jag hamnade på löpande bandet på Scania och bodde i en etta i Ronna i Södertälje. Det var min turnéstart.

Jag stannade ett år i Södertälje, hann med en annan industri innan jag hamnade på en tredje som skulle hålla i sig nästan sex år. Den längsta tid jag nånsin varit på en arbetsplats. Självförtroendet bröts sakta ner bit för bit, dag för dag under de där åren och till slut förmår man inte ens att bryta sig loss. Men så småningom gjorde jag det i alla fall och efter tio år med plugg och flum och mer plugg så hamnade jag inom skolans värld där turnerandet fortsatte utan berömmelse. Jobb och flytt och jobb och flytt igen. Nya människor och så rullade det på.

Men så hände något för tre år sen. Jag har skrivit om det tidigare, så jag hoppar över det denna gång. Men nu har jag i alla fall varit tre år på samma skola. Självförtroendet byggs upp bit för bit för varje dag. Jag har hunnit med många skolor men aldrig trivts så bra som på min nuvarande. Här kan jag vara mig själv och arbeta precis så som jag vill arbeta. Det har jag inte kunna tidigare.

Jag ogillar auktoritära skolor. Jag vill inget hellre än bryta ner såna ställen. Jag avskyr härskartekniker och pennalism. Jag är alldeles för snäll för sånt. Jag gillar kärlek, ärlighet, respekt och förtroende. Det lär eleverna att ta ansvar och växa. Så flykten är över. Nu har jag vandrat planlöst i sju veckor.

Det har varit utflykter, konserter, stillsamt filosoferande, flanerande, vänner, nya vänner, gamla vänner, fotograferande, mer konserter, festivaler, krogkvällar med öl, vin och drinkar. Jag har börjat dricka drinkar. Mycket roligare mycket snabbare. I början på veckan spretade det. Ölands norra udde, Karlskrona och Söderköping. Så i torsdags kände jag mig verkligen färdig med sommarlovet och tog långhelg. Nu är jag redo för ett nytt läsår.