En bild från idag och ett minne från 1970-talet

Det var på 1970-talet och jag levde på den här gatan. Huset i högerkant var vårt. De båda gavelfönstren i vinkel på övervåningen var mitt rum. Det var där jag gömde mig när första möjliga flickvännen knackade på dörren och jag beordrat morsan att säga att jag inte var hemma. Det var där uppe i det rummet som jag spelade in mitt första blandband med låtar från radions Poporama. Det var också i det rummet jag satt och testade stämplarna med alfabetets bokstäver som gick att trycka rubriker och enklare texter av. Det var där jag ritade och skrev mina första verk.

I huset till vänster bodde jämnåriga Stefan och hans brorsa Thomas. I huset ovanför bodde Fredrik och Patrik, de var lite äldre och hade mopeder och dem och deras kompisar var det bäst att undvika. I huset intill bodde Ingela som både var lekkamrat och den första flickan jag kände. Vi lekte doktor ute i det lilla uthuset och det var där jag konstaterade att flickor och pojkar inte kissar på samma sätt.

Det var i de här kvarteren vi levde runt utan cykelhjälmar eller tider att passa. Vi hade limpsadel och bockstyre på cyklarna, lekte cowboys och indianer eller hade cykeltävlingar, fast vi låtsades att cyklarna var motorcyklar så klart. Vi kom hem med skrubbade knän och fick dem omplåstrade av våra morsor som alla var hemmafruar. Varje vecka kom både en varubuss från Åsa Livs och en drickabil från Pripps.

I samma kvarter bodde en knivslipare, en gammal chaufför, en träskomakare, en sågverksarbetare, det fanns en liten lokalbutik och så vi barnsfamiljer. Nu när jag sakta på ettans växel glider genom villakvarteret som på 1970-talet var ett helt landskap, så har det krymt ihop till några smala gränder runt några villor. Alla hus är kvar. Träd har vuxit upp, friggebodar byggts. Fyrtio år har det gått. En annan tid.

Om en hastigt påkommen flykt

Det var den tionde flytten i mitt liv. Och den var nog mer att betrakta som en flykt än som en flytt. Jag kan inte säga att det finns någon annan att skylla än mig själv. Jag var 33 år gammal och kommen till en punkt där jag verkligen fick anledning att fundera över vad jag ville och vem jag ville vara.

Jag trivdes aldrig i skolan när jag var liten. Jag var en drömmare, udda och skolgången handlade mycket om att ta sig igenom den utan att råka illa ut. Jag förstod inte att man skulle plugga så betygen blev därefter. Jag var inte så bra på det där med kompisar så jag gled mest omkring som femte hjulet och var lustig.

Usla betyg med högkonjunktur ledde till industrin. Nånstans fanns ändå drömmar om ett annat liv. Jag ville bli journalist. Jag minns att jag gick där i det smutsiga blåstället på fabriksgolvet och drömde om ett liv där man kunde ha sina vanliga kläder när man arbetade och där man inte blev smutsig och inte luktade skit. Det tog sju år. Sju nyttiga år på industrigolvet innan jag av en slump började vikariera inom skolan och så småningom började plugga.

Men det andra livet, det som inte är yrkeslivet, utan det privata livet. Det livet var ingen succé. Allt hade stannat upp och jag var livrädd för att flytta på mig. Umgänget och tillvaron började bryta ner mig. Jag blev sjuk varje gång jag blev kär. Mentalt nedbruten av olycklig kärlek. Relationer är inte min starka sida och numer försöker jag helst hålla mig ifrån sånt där. Ekonomin var körd i botten och livet var inget kul. Alls.

Jag var inte beredd att ta tag i det egentligen, men kände ändå att jag var tvungen. Så sommaren 2002 var det snarast att betrakta som en hastigt påkommen flykt, när jag flyttade till det här huset. Och nu, med femton års distans, så är det det bästa som jag gjort! Att bryta upp från den ort där jag var uppvuxen och höll på att fastna med en massa engagemang i olika föreningar och rödvinspoet.

Det var närmast slumpen som ledde till det här huset i just den här orten i en ny kommun. Jag var helt ny, kände bara nån enstaka och fick verkligen börja om. Men det nya kontaktnätet tillsammans med gamla erfarenheter kom att bli väldigt betydelsefullt. Hela mitt liv fick nya dimensioner. Jag gjorde nya saker som jag aldrig ens drömt om tidigare.

Den där flykten sommaren 2002 skulle komma att forma mig till den jag är idag. Och det är tveklöst det bästa som jag har gjort i mitt liv!