Stockholm, västervikare och Strömsrum i text och bild en helg

För er som inte hängt med så satte jag upp nyårslöftet att bara fotografera med polaroid under år 2017. Nu har det gått tre månader då jag kämpat på med min SX-70 från 1973. Det har blivit att jag varje vecka sammanfattat lite bilder här på bloggen.

I nuläget har jag inget direkt mål med fotograferingen, men jag samlar på mig polaroider som kan hänga ihop och kanske bli en utställning. Eller om jag skriver lite text till så blir det en bok. Jag har inte bestämt mig ännu för vad som blir målet 2017...

Igår lördag var jag en sväng till Stockholm och besökte Galleri Korn där västervikarna Stefan och Mona Gelebo just nu ställer ut bilder på kvinnor. Idag har det varit kontrasten – ut på landet och stillheten. Med polaroid fotograferar man långsamt. Igår tog jag tre bilder i Stockholm. Idag tog jag tolv bilder ute på landet.

Ett rådjur blev skrämt av något och skällde innan det kom springande rakt mot mig. Jag stod blick stilla och det stannade till och vädrade men kunde inte se mig. Strax efter stod jag och tittade på två bin som irrade omkring yrvaket lystra bland de första svalörterna.

Sen satt jag ute och stekte lite mot en vägg. Satt och tänkte på att det denna vår är 35 år sedan jag fick min första kamera. I höst blir det 30 år sedan jag flyttade hemifrån. Och det är min tionde vår i Strömsrum. Den första utan katt. Just såna här dagar saknar jag kissen extra mycket. Han fick sån vårfeeling under varma vårdagar och fick lite galna spratt med trädklättring och tuggande på pinnar och rulla runt i gruset.

Under dagen hann jag även se en ödla, en hjort, en groda och vårlöken är uppe och ormvråken ryttlar omkring i skyn. Det är vår och nu ska jag gå och äta och ta en öl.

En söndagsepistel med historia och möten

Dagarna rullar på och det är redan dags för en ny söndagsepistel. Åter en helg som jag tillbringat ute på landet. På flykt från verkligheten, för att slippa höra och bry mig om mediabruset. Trump är en idiot och den där Springare är en idiot och så är det nån mob som antingen är för eller mot och de är också idioter. Troll. Skönt att vara på landet och slippa.

Våren har kommit men när det hela lördagen regnade så sinkades humöret en aning. Den dagliga promenaden förlades till den pilmarkerade slingriga vägen mellan hyllor och barnvagnar som Ikea bjuder en lördagsmiddag.

En kvinna hostade på mig utan att be om ursäkt. Hennes man talade med stark röst och hade åsikter om allt som hon pekade på. Jag ödslade ingen energi på dem. Konstaterade att de kvadratiska ramar som jag intresserat mig för inte har upphängning med ett snöre på baksidan, som jag helst vill ha.

När man satt en spik i väggen och hängt upp en tavla så hänger den aldrig på samma höjd som tavlorna intill, hur noga man än varit med att mäta. Gamla hus och motivet ger känslan av att det hänger snett och med ett snöre på baksidan så går det alltid att justera klipset på baksidan till rätt nivå.

Jag tog två timmar av söndagen till att sakta lufsa runt Skyttes kullar. Jag tror att de enorma stenrösena bildats av inlandsisen. Namnet har kullarna fått sedan Gustav Adolf Skyttes sjörövarhärjningar på 1600-talet. Det sägs att han gömde skatterna här. Sjöröveriet var i alla fall lönsamt ända till den dag då han sänkte ett skepp på för grunt vatten och riggen stack upp över vattenytan och han avslöjades och dömdes till arkebusering och blev skjuten på nåt torg i Jönköping. Nån gång ska det bli av att jag ska läsa Viktor Rydbergs roman Fribrytaren på Östersjön som handlar om denna historia.

Jag tror att Skytte ägde Strömsrums slott på den tiden och hans farfar Johan Skytte som också bodde på godset i början av 1600-talet gick det bättre för. Han hade ädlare syften med sin verksamhet och startade Sveriges första folkskola år 1637 där alla barn i Ålems socken fick gå, ett par kilometer härifrån. Skytteanska skolan ligger delvis i ursprungslokalen och är fortfarande i drift. Och trots sviktande elevunderlag så vågar ingen lägga ner den just eftersom det är Sveriges äldsta skola som fortfarande är i drift, och sånt förpliktigar.

För övrigt har vi fått ett nytt kommunalråd i Mönsterås. Sveriges längste kommunalråd, centerpartisten Roland Åkesson, som varit kommunalråd i typ 35 år har lämnat över till yngre krafter. Jag glömmer inte när jag flyttade till Mönsterås kommun i juli, valåret 2002, och en av de första gångerna jag gick till Konsumbutiken i Blomstermåla och handlade. Utanför stod centern och bjöd på kaffe för att locka väljare. Roland tittade på mig och sa "dig har jag inte sett förut, är du nyinflyttad?"

Jag delade inte hans politik, men han hade förmågan att få alla att trivas. Smutsiga affärer fastnade aldrig på honom och han var konfliktlös. Han syntes ofta ute i folkvimlet och vann mångas sympati. När det blåste så hade han förmågan att hålla sig undan och låta förvaltningschefer och nämndsordföranden stå till svars. Själv ägnade han sig åt att klippa band och inviga grejer. Men att bli omvald i åtta kommunalval med hälften av väljarna på sin sida är ett gott betyg.

Två gången kände jag anledning att traska in på hans kontor i kommunhuset och båda gångerna berättade jag vad jag tyckte om skolchefen som var en jävla gris som ägnade sig åt härskartekniker som gjorde enskilda medarbetare jävligt ledsna. Kommunalrådet hummade och lyssnade och antecknade och jag hade i alla fall gjort vad jag kunde på högsta ort.

Det är sånt man kan tänka på när man traskar omkring en söndag i mars.

Livet blir aldrig som man tänkt, men bra ändå

Plockar fram Patti Smiths platta Dream of life från 1988. Jag var nitton och vad hade jag egentligen för drömmar i livet? Jag hade bott hemifrån ett år. Jag hade varit kär. Jag hade jobb. Men vad hade jag för drömmar?

Skivan snurrar på min gamla skivspelare. Det knastrar. Sun is rising on the water. Light is dancing like a flame. Februari 1987. Andy Warhol är död. Dimman rullar in och övergår i snöfall, skiver Patti. Klär landskapet i vitt som Warhols hår. Let's go under. Men vad visste jag?

Trettio år sedan. Vad hade jag för drömmar om livet? Visste jag att det skulle bli en lång resa? Anade jag nåt? Vägarna blev långa och krokiga. Valen var inte alltid de rätta. 33 varv i minuten och det var mycket jag fick omvärdera. För vad visste jag egentligen om livet?

Det är värme i knastret. Men då, 1988, så köpte jag min första cd-spelare för "ljudet var så rent". Jag älskar knastret från vinylen som hörs så sällan idag. År 2017 fotar jag med polaroid. Kanske också för att det oväntade händer. Det blir inte som man tänkte. Riktigt. Alltid. Som livet. Som aldrig. Riktigt. Blev som man tänkte. Men det blev ändå väldigt bra. Fast det visste jag inte då, 1988, när jag just käpt min första cd-spelare och trodde att livets väg var rak, utan både kurvor och backkrön.

Patti Smith hade varit med i livet redan då. Hon visste att det skulle knastra. Hon visste att vägen inte var rak och att det fanns backar i livet. Hon fotade polaroid och visste att det inte riktigt blir som man tänkt. Alltid. Livets lärdom. Något som jag också förstått nu, trettio år senare. Livet blir aldrig som man tänkt. Men det blir bra ändå, om man kan förhålla sig till det.

And in your travels you will se, as you go, as you go. Skivan tonar ut och knastret dör bort. Jag borde lyssnat mer på Patti då för trettio år sedan, när jag köpte skivan. Jag borde inte ha tagit livet så allvarligt. Jag skulle ha slappnat av och lyssnat mer.

Vägarna går aldrig åt det håll man tänkt. Vägarna kröker sig och i livet kommer vägskäl som inte fanns på kartan. Det är dessa vägskäl som är livet och meningen finns nånstans där emellan. Så tror jag idag. Men vad vet jag egentligen om det?

Gröna och vita jular går igen

Det finns gröna och vita jular. De vita jularna kan vara milda eller riktigt kalla. De milda vita jularna, det brukar snöa. Träden är smyckade med vitt och när man går ut så fastnar det gärna snöflingor i ögonfransarna. Man kan smaka på snön bara genom att vända munnen uppåt och gapa.

De kyliga vita jularna brukar vara annorlunda. Det kan blåsa då och när nordvästvinden friskar i längs med de vidsträckta åkrarna så är det inte skönt att vistas ute.

Och så finns de gröna jularna. En del kan vara soliga och varma och på ganska många sätt påminna om vårdagar. Skillnaden är ljuset som försvinner redan strax efter två, då skymningen börjar. Eller så kan det vara lite fuktigt under de gröna jularna. Fuktigt och mulet och väldigt grått. Den senaste julen var en sådan.

Stillheten och glädjen hade infunnit sig där. Med åren har jag lärt mig att vakta tungan för att bevara julefriden. Förväntningarna.

På eftermiddagen, lagom till den tid då många bänkar sig framför det tecknade amerikanska på teven, så brukar jag gå ut en promenad i skogen. Numer går jag alltid ensam. Jag går där längs stigen som blir allt mörkare när skymningen faller. Allt medan stora delar av svenska folket sitter och tittar på teve och det är julafton och en del äter julgröt, andra värmer prinskorv och några väntar med spänning på att de klämda paketen ska öppnas. Det är då jag går min promenad och det var då jag tog den här bilden på den numera övergivna jordkällaren. Julafton 2016 i Fliseryds socken i mellersta Kalmar län.