"Jag vill kunna möta alla människor" säger Kristdalas präst Håkan Helleberg till tidningen Nyheterna idag. Därför har han inte skrivit under motståndet mot Kyrkomötets beslut att öppna för kyrklig välsignelseakt för homosexuella par.
Håkan Helleberg tillägger att det står många saker i bibeln, exempelvis om barnaga och månggifte. "I ärlighetens namn kan man inte följa allt" säger han.
"Den som tjänar mest på dessa splittringar, tror jag tyvärr är vår motståndare, djävulen" fortsätter han och säger att "Vi kan inte agera som några slags åsiktsmaskiner!"
Att jävulen skulle tjäna på prästernas utspel, bekräftas delvis av en krönika på Expressens kultursida häromdagen, angående Åke Greens predikan och dess efterspel. Krönikan hittade jag via Annika Bryns blogg som skriver just om att Jesus inte var bokstavstroende, utan en människa som drevs av sunt förnuft och medmänsklig kärlek.
Helleberg pekar också på en inkonsekvens i de protesterande prästernas resonemang, eftersom prästerna välsignar alla människor i samband med gudstjänsten, utan åtskillnad.
När man läser igenom listan över de präster som undertecknat motståndslistan nickar man bara igenkännande över några bråkstakar som tidigare profilerat sig som kvinnoprästmotståndare. Men några namn gör mig faktiskt lite ledsen. På nåt sätt bränner de sina namn. Älskar de verkligen alla människor?
Yngve Kalins lista där i nuläget 811 präster skrivit under.
torsdag 10 november 2005
Som om mäklaren läste min blogg
"Skulle jag flytta till Kalmar, så vill jag bo på Kattrumpan", skrev jag häromdagen. Idag såg jag annonsen i tidningen. En trea på 93 kvm på markplan nära badet på Kattrumpan.
4 150 kronor i månadsavgift och 1 245 000 kronor för lägenheten. Som halvtidsarbetande mattelärare, med en projektanställning som tar slut vid jul, så blir det nog problem... Jag får hänga på nästa gång!
Bovision Proviantgatan 28
tisdag 8 november 2005
Vinterbad vid Kattrumpan
Det finns säkert de som anser det vara kallt i vattnet, att det inte längre är badväder och att man ska hålla sig borta från stranden. Men så finns det också de som är av motsatt åsikt och som gärna tar sig ett dopp. Som exempelvis den här kvinnan som jag fångade med kameran, då hon badade vid Kattrumpan i Kalmar.
I bakgrunden syns bebyggelsen på Varvsholmen och några kilometer där bakom högbrodelen av Ölandsbron, där en lastbil precis passerar. Det här är min favoritplats i Kalmar. Det är i de små sjömansstugorna med denna bedårande utsikt som jag kan tänka mig att bo, om jag skulle flytta till Kalmar.
Webbkameror från Kalmar
Från Ångkvarnen mot Varvsholmen och Ölandsbron
Från Svinö, norr om bron, mot Ölandsbron (livekamera)
söndag 6 november 2005
Högsby har fått sin första rondell
Tidningen Nyheterna berättar att Högsby nu har fått sin första rondell. Den finns i korsningen mellan riksvägarna 23 och 34. Fortsätter man rakt fram passerar man efter några mil Blomstermåla.
Återstår att se om Högsbys bilburna klarar av att hantera rondellen, snurrigt lär det bli... Bilden kunde ha sett ut så här i tidningen. Men det gjorde den inte.
Blommande havsromantik II
År 1949 rundade det sista seglande fraktfartyget Hornet. Samma år debuterade det första atomdrivna fartyget. Det finns gott om sjöfartslitteratur. Jag häller salt i såren på alla havsromantiker och läser Jungfruresan av Sterling Hayden.
Fyrmastade barkskeppet Jordanhill. Akvarell.
NEPTUNS VAGN är ett fyrmastat barkskepp i stål som sjösätts 1896 i New York. Skepparen är den fruktade kapten Pendleton som är ökänd för att han bokstavligt talat slår ihjäl de besättningsmän som inte gör som han säger. Den rådande synen i samhället ger inte heller besättningen någon rättvisa, utan kapten går fri. Den gryende fackföreningsrörelsen stöter på patrull och misshandlas av rederiernas män.
Vi får följa Harwar som är den ende frivillige besättningsman som mönstrar på Vagnen. Resten bjuds på gratis sprit och tas ombord i medvetslöst skick. Vagnen lägger ut och de vaknar ute till havs. Lönen är en dollar om dagen. Från lönen avgår femton dollar som bemanningsföretaget ska ha för att de ordnar besättningen till skeppet.
Till kaptens förtretlighet tvingas de frakta kol på sin jungfruresa runt Hornet till Los Angeles.
Just passagen runt Hornet utgör halva romanen. Det är mycket spännande att följa besättningens bestyr ombord. Stormar sliter seglen i stycken. Innan radarns intåg fick man segla på känsla. När luften blir kyligare och ljudet ihåligt får man se upp för isberg. Är det natt gör man säkrast i att beslå seglen.
Visste du att i juli 1949 rundade det sista seglande handelsfartyget i kommersiell drift hornet. Samma år debuterade det första atomdrivna fartyget. Segelsjöfartens historia är inte längre från oss.
Segelfartyget var för övrigt PAMIR som ägdes av Gustaf Eriksson på Åland. Hans besättningsmän utgjordes av unga pojkar som betalade för sin resa, för att på så vis få praktik så att de kunde söka in på sjöbefälsskolorna.
Hans skutor var billiga i drift. De seglade bland annat vete från Australien och upp till Europa. Eftersom vetet ska ligga några månader innan det kan gå till kvarn, utgjorde segelfartygen flytande vetemagasin. Den årliga resan upp, tog ungefär hundra dagar. Resan gick på så vis direkt från skörd till kvarn.
Jag kommer att tänka på ett citat jag hörde från Carl Anton Aspgren, en sjökapten av den gamla sorten från min hembygd Figeholm. De nyblivna kaptenerna, sönerna Allan och Ivar, kom hem och berättade om hur stora fartyg de förde befälet i.
Kom inte dragande med en massa skryt förrän ni har seglat en fullriggare med råsegel in till kaj!”, lär den gamle ha sagt förnärmad av ren och klassisk yrkesstolthet!
Litteratur som artikeln inspirerats av är:
Sterling Hayden ”Jungfruresan” (1976)
Fyrmastade barkskeppet Jordanhill. Akvarell.
NEPTUNS VAGN är ett fyrmastat barkskepp i stål som sjösätts 1896 i New York. Skepparen är den fruktade kapten Pendleton som är ökänd för att han bokstavligt talat slår ihjäl de besättningsmän som inte gör som han säger. Den rådande synen i samhället ger inte heller besättningen någon rättvisa, utan kapten går fri. Den gryende fackföreningsrörelsen stöter på patrull och misshandlas av rederiernas män.
Vi får följa Harwar som är den ende frivillige besättningsman som mönstrar på Vagnen. Resten bjuds på gratis sprit och tas ombord i medvetslöst skick. Vagnen lägger ut och de vaknar ute till havs. Lönen är en dollar om dagen. Från lönen avgår femton dollar som bemanningsföretaget ska ha för att de ordnar besättningen till skeppet.
Till kaptens förtretlighet tvingas de frakta kol på sin jungfruresa runt Hornet till Los Angeles.
Just passagen runt Hornet utgör halva romanen. Det är mycket spännande att följa besättningens bestyr ombord. Stormar sliter seglen i stycken. Innan radarns intåg fick man segla på känsla. När luften blir kyligare och ljudet ihåligt får man se upp för isberg. Är det natt gör man säkrast i att beslå seglen.
Visste du att i juli 1949 rundade det sista seglande handelsfartyget i kommersiell drift hornet. Samma år debuterade det första atomdrivna fartyget. Segelsjöfartens historia är inte längre från oss.
Segelfartyget var för övrigt PAMIR som ägdes av Gustaf Eriksson på Åland. Hans besättningsmän utgjordes av unga pojkar som betalade för sin resa, för att på så vis få praktik så att de kunde söka in på sjöbefälsskolorna.
Hans skutor var billiga i drift. De seglade bland annat vete från Australien och upp till Europa. Eftersom vetet ska ligga några månader innan det kan gå till kvarn, utgjorde segelfartygen flytande vetemagasin. Den årliga resan upp, tog ungefär hundra dagar. Resan gick på så vis direkt från skörd till kvarn.
Jag kommer att tänka på ett citat jag hörde från Carl Anton Aspgren, en sjökapten av den gamla sorten från min hembygd Figeholm. De nyblivna kaptenerna, sönerna Allan och Ivar, kom hem och berättade om hur stora fartyg de förde befälet i.
Kom inte dragande med en massa skryt förrän ni har seglat en fullriggare med råsegel in till kaj!”, lär den gamle ha sagt förnärmad av ren och klassisk yrkesstolthet!
Litteratur som artikeln inspirerats av är:
Sterling Hayden ”Jungfruresan” (1976)
Blommande havsromantik I
År 1949 rundade det sista seglande fraktfartyget Hornet. Samma år debuterade det första atomdrivna fartyget. Det finns gott om sjöfartslitteratur.
Ett segelfartyg närmar sig Ölandsbron. Under bron syns ett modernt lastfartyg. Foto Tomas Jonsson.
När man som jag är en svag människa, kan havet lätt förföra! Svallvågor som rullar mot land fungerar som injektionssprutor för en narkoman. De sätter kroppen och själen i gungning och man kan inte styra emot. Dyningar som slår mot bogen är ännu farligare. Särskilt om vattnet stänker upp i en kaskad över en. Det finns inget giftigare för en havsromantiker än just havsvatten!
Att sitta framme vid bogsprötet och stirra ner i vattnet, känna hur fartyget rullar försiktigt fram och tillbaka; att höra knirrandet från riggen när vinden pressar på i seglen, medan vanten håller ifrån; att komma iland och känna hur marken fortsätter att gunga något dygn innan balanssinnet återfått sina landreferenser; då är det redan för sent! Om en ensam sädesärla helt plötsligt landar ombord när man är tillräckligt långt från land för att sakna konturer vid horisonten, då inser man fartygets trygghet.
För en sjöman är det fartyget som innebär tryggheten. Det är där man hör hemma. Att gå iland är något man gör enbart för att besöka krogar och bordeller.
En eldare trivs bäst i den femtiogradiga hettan i pannrummet. På frivakten går en lämpare ner i manskapshytten under fördäck och tar sig en sup och lyssnar på grammofon. Trots att det känns svårt att fördriva tiden med något annat än sömn, skulle han aldrig drömma om att söka sig iland. Eldaren önskar dock ibland att han fick gå som lämpare, särskilt när brännblåsorna svider som mest.
Timmermannen har det bra! Han sköter sin verkstad ombord och blir omhuldad av skepparen. Liksom svarvaren som servar motormännen med reservdelar. De kan inte tänka sig samma frihet på land.
Tredjestyrman håller sig kvar ombord av ren befordringsiver. Han vet att om försten går iland eller skepparen faller ifrån så åker han upp ett pinnhål – det driver honom.
Rorgängaren håller kursen och känner hela tiden hur sjön arbetar med skeppet. Ibland drömmer han sig bort till ett automatstyrt fartyg, där han går som styrman. Högre kan han inte tänka. Han har sett styrmännen sitta och sova på vakten, efter att de tagit ut kursen på öppet hav för flera dygn framöver. Då får han, rorgängaren, stå där och slita.
Sjöfolksromantik är det gott om mellan pärmarna i Ove Allanssons böcker. Men det är också realistiska skildringar med vänsterperspektiv om livet och arbetet till sjöss.
Från de tidiga koleldade ångfartygen, förbi oljemotorerna på dess skakiga fartyg med pinsamt små skorstenar. Besättningarna och befälen blev så mobbade i hamnarna av ångbåtsfolket, och skämdes så över sina fartyg, att de riktiga skorstenarna återinfördes. Dels av estetiska skäl, men även av något sorts manliga skäl – ständigt dessa spökande fallosar... Allanssons historier kretsar även kring vår tids containerjagare och rederiernas skuld i utflaggningar.
Böckerna som artikeln inspirerats av är:
Ove Allansson ”Sjöklart” (1989)
Harry Martinsson ”Resor utan mål” (1932)
Ett segelfartyg närmar sig Ölandsbron. Under bron syns ett modernt lastfartyg. Foto Tomas Jonsson.
När man som jag är en svag människa, kan havet lätt förföra! Svallvågor som rullar mot land fungerar som injektionssprutor för en narkoman. De sätter kroppen och själen i gungning och man kan inte styra emot. Dyningar som slår mot bogen är ännu farligare. Särskilt om vattnet stänker upp i en kaskad över en. Det finns inget giftigare för en havsromantiker än just havsvatten!
Att sitta framme vid bogsprötet och stirra ner i vattnet, känna hur fartyget rullar försiktigt fram och tillbaka; att höra knirrandet från riggen när vinden pressar på i seglen, medan vanten håller ifrån; att komma iland och känna hur marken fortsätter att gunga något dygn innan balanssinnet återfått sina landreferenser; då är det redan för sent! Om en ensam sädesärla helt plötsligt landar ombord när man är tillräckligt långt från land för att sakna konturer vid horisonten, då inser man fartygets trygghet.
För en sjöman är det fartyget som innebär tryggheten. Det är där man hör hemma. Att gå iland är något man gör enbart för att besöka krogar och bordeller.
En eldare trivs bäst i den femtiogradiga hettan i pannrummet. På frivakten går en lämpare ner i manskapshytten under fördäck och tar sig en sup och lyssnar på grammofon. Trots att det känns svårt att fördriva tiden med något annat än sömn, skulle han aldrig drömma om att söka sig iland. Eldaren önskar dock ibland att han fick gå som lämpare, särskilt när brännblåsorna svider som mest.
Timmermannen har det bra! Han sköter sin verkstad ombord och blir omhuldad av skepparen. Liksom svarvaren som servar motormännen med reservdelar. De kan inte tänka sig samma frihet på land.
Tredjestyrman håller sig kvar ombord av ren befordringsiver. Han vet att om försten går iland eller skepparen faller ifrån så åker han upp ett pinnhål – det driver honom.
Rorgängaren håller kursen och känner hela tiden hur sjön arbetar med skeppet. Ibland drömmer han sig bort till ett automatstyrt fartyg, där han går som styrman. Högre kan han inte tänka. Han har sett styrmännen sitta och sova på vakten, efter att de tagit ut kursen på öppet hav för flera dygn framöver. Då får han, rorgängaren, stå där och slita.
Sjöfolksromantik är det gott om mellan pärmarna i Ove Allanssons böcker. Men det är också realistiska skildringar med vänsterperspektiv om livet och arbetet till sjöss.
Från de tidiga koleldade ångfartygen, förbi oljemotorerna på dess skakiga fartyg med pinsamt små skorstenar. Besättningarna och befälen blev så mobbade i hamnarna av ångbåtsfolket, och skämdes så över sina fartyg, att de riktiga skorstenarna återinfördes. Dels av estetiska skäl, men även av något sorts manliga skäl – ständigt dessa spökande fallosar... Allanssons historier kretsar även kring vår tids containerjagare och rederiernas skuld i utflaggningar.
Böckerna som artikeln inspirerats av är:
Ove Allansson ”Sjöklart” (1989)
Harry Martinsson ”Resor utan mål” (1932)
lördag 5 november 2005
Pixlar till salu
En del idéer fungerar oavsett hur tokiga de är. Den här killen startade en hemsida och la upp en tusen gånger tusen pixlar stor bild. Totalt alltså en miljon pixlar.
Dessa pixlar är till salu - 1 dollar per pixel.
Hittills så är 549 700 pixlar sålda, vilket innebär lika många dollar in.
Du kan också läsa hans blogg - verkar vara en vanlig sympatisk grabb.
The Million Dollar Homepage
Dessa pixlar är till salu - 1 dollar per pixel.
Hittills så är 549 700 pixlar sålda, vilket innebär lika många dollar in.
Du kan också läsa hans blogg - verkar vara en vanlig sympatisk grabb.
The Million Dollar Homepage
Det missvisande k-ordet
Tidningen Arbetaren analyserar Ohly och kommunismen.
Dessutom har faktiskt Ohly rätt i att han försökt föra en "intellektuellt hederlig debatt" om innehållet i sin kommunism. Ohlys ständiga referenser, Karl Marx och Rosa Luxemburg, har ytterst lite ansvar för uppkomsten av stalinistiska diktaturer. Det är intellektuellt möjligt att kalla sig kommunist utan att hylla diktatur och förtryck. Det är ett underbetyg åt samtalsklimatet i Sverige att det inte går att få respekt för den ståndpunktenRikard Warlenius i Arbetaren (syndikalistisk), nr 44 2005 (4-10 november)
torsdag 3 november 2005
Slottet, domkyrkan och Kattrumpan i Kalmar på bilder
Kameran fortsätter att hänga med. Nu har jag också hunnit tömma den på bilder. Därför är här några bilder från Kalmar i söndags, måndags och onsdags. Enjoy!
Slottet i Kalmar är ett klassiskt turistmål. Från Kalmarsundsparken är vyn fantastisk med slottet mot öster och Kalmarsund i söder. Här syns även Sjöfartshögskolans byggnad.
I somras visades silikonet upp på stranden. Nu är det dock lågvatten och kallvatten och rutten tång och stickade tröjor i stället för bikinis.
Här var det ingen som tog sig över. Slottet är mäktigt med kanonerna mot fienden som på Gustav Wasas tid förväntades komma från Danmarkshållet.
Kalmar Domkyrka håller på att kläs av. Efter snart ett år med byggnadsställningar avtäcks nu nya bitar varje vecka. Fram träder en uppfräschad kyrka med tinnar och torn i glänsande koppar och guld.
Nya och gamla traditioner samsas bland torghandlaren på Stortorget i Kalmar i Allhegona-/Halloween-tid.
Ännu ett panorama. Längst ute på Kattrumpan. Till vänster Varvsholmen där det inte längre byggs några fartyg. Nu är det i stället gräddhylla för välbemedlade samt arbetsplats för olika call-center. Därbakom Ölandsbron i fonden. Mitt i bilden badplatsen vid Kattrumpan. Och strax intill de forna fattigkvarteren, där sjömännen bodde med sina stora familjer. Fattiga människor med många barn har dock knappast råd att hyra här idag - tiderna och idealen förändras. I bakgrunden till höger om allén syns gamla Ångkvarnen ute vid Tullhamnen i Kalmar.
Slottet i Kalmar är ett klassiskt turistmål. Från Kalmarsundsparken är vyn fantastisk med slottet mot öster och Kalmarsund i söder. Här syns även Sjöfartshögskolans byggnad.
I somras visades silikonet upp på stranden. Nu är det dock lågvatten och kallvatten och rutten tång och stickade tröjor i stället för bikinis.
Här var det ingen som tog sig över. Slottet är mäktigt med kanonerna mot fienden som på Gustav Wasas tid förväntades komma från Danmarkshållet.
Kalmar Domkyrka håller på att kläs av. Efter snart ett år med byggnadsställningar avtäcks nu nya bitar varje vecka. Fram träder en uppfräschad kyrka med tinnar och torn i glänsande koppar och guld.
Nya och gamla traditioner samsas bland torghandlaren på Stortorget i Kalmar i Allhegona-/Halloween-tid.
Ännu ett panorama. Längst ute på Kattrumpan. Till vänster Varvsholmen där det inte längre byggs några fartyg. Nu är det i stället gräddhylla för välbemedlade samt arbetsplats för olika call-center. Därbakom Ölandsbron i fonden. Mitt i bilden badplatsen vid Kattrumpan. Och strax intill de forna fattigkvarteren, där sjömännen bodde med sina stora familjer. Fattiga människor med många barn har dock knappast råd att hyra här idag - tiderna och idealen förändras. I bakgrunden till höger om allén syns gamla Ångkvarnen ute vid Tullhamnen i Kalmar.
tisdag 1 november 2005
Ekologisk mat ger mindre gifter i urinen
Nu finns en undersökning som visar att ekologiskt odlad mat leder till lägre halter av gifter i urinen.
Det finns inga tydliga undersökningar som visar på sambandet mellan ekologiska livsmedel och positiva hälsoeffekter. Det har bedrivits forskning, men resultaten har inte varit helt tydliga.
Men nu har 23 elever vid en förskola i USA deltagit i en undersökning. Eleverna fick under olika perioder äta ekologiskt odlad mat respektive konventionellt odlad mat. Under testperioden fick barnen lämna två urinprov per dag. Resultatet visade att under perioderna då de åt ekologiskt odlad mat förekom betydligt lägre halter av gifter i urinen.
Ekologiskt odlad mat innebär bland annat att enbart organiska gödningsmedel används, alltså hellre kobajs än konstgödsel enkelt uttryckt. Det innebär också att odlingarna inte besprutats med giftiga bekämpningsmedel. KRAV och Bra Miljöval är två organisationer som utdelar licenser i Sverige.
Jag läser rapporten i en notis från TT Spektra, som hänvisar till Råd och Rön, som i sin tur läst rapporten hos Environmental Protection Agency (amerikanska naturvårdsverket). Dock hittar jag inte rapporten på Epa:s hemsida.
Det finns inga tydliga undersökningar som visar på sambandet mellan ekologiska livsmedel och positiva hälsoeffekter. Det har bedrivits forskning, men resultaten har inte varit helt tydliga.
Men nu har 23 elever vid en förskola i USA deltagit i en undersökning. Eleverna fick under olika perioder äta ekologiskt odlad mat respektive konventionellt odlad mat. Under testperioden fick barnen lämna två urinprov per dag. Resultatet visade att under perioderna då de åt ekologiskt odlad mat förekom betydligt lägre halter av gifter i urinen.
Ekologiskt odlad mat innebär bland annat att enbart organiska gödningsmedel används, alltså hellre kobajs än konstgödsel enkelt uttryckt. Det innebär också att odlingarna inte besprutats med giftiga bekämpningsmedel. KRAV och Bra Miljöval är två organisationer som utdelar licenser i Sverige.
Jag läser rapporten i en notis från TT Spektra, som hänvisar till Råd och Rön, som i sin tur läst rapporten hos Environmental Protection Agency (amerikanska naturvårdsverket). Dock hittar jag inte rapporten på Epa:s hemsida.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)