Jag har en bekant som länge upplevde julen som en stor plåga. Trots att han har ett bra jobb, där han träffar många människor, så var han ensam under julledigheten. Hela julhelgen genomled han ensam.
Han upplevde att han var den enda ensamma, medan alla andra hade sina familjer eller sällskap. Men samtidigt så anade han att några halvt bekanta till honom också satt ensamma. Flera av dem var ”nya” svenskar, människor utan rötter i Sverige, utan familjer, utan kunskaper om det svenska julfirandet. Det var människor som blev överblivna på julaftonen.
En jul bestämde han sig för att göra något åt det hela. Han ”gjorde en Emil” och bjöd in alla de ensamma han kände. Han bad dem dessutom att ta med sig sina ensamma vänner.
Det droppade in allt fler människor i hans hem under julaftonens eftermiddag. Det blev en stor och tämligen brokig skara. Nog var det lite ansträngt i början, men med förplägnad löstes det hela. Han hade förberett med skinka, Janssons frestelse och julmust. Köttbullar, rödkål, prinskorv och brysselkål.
Allt efter att festmaten gick åt så lättade också samtalen allt mer. När det var dags för Ris á la Malta så hade många nya band knutits. Ingen var ensam, ingen var hungrig, alla trivdes i gemenskapen. En av kvinnorna i sällskapet blev också så småningom hans hustru.
Av deras barns ålder att döma, gissar jag att den första julfesten ägde rum i mitten av 1990-talet. Nu har han skaffat sig ett större hus. Och det behövs, för julfesterna har blivit en tradition som numer lockar ett trettiotal personer varje år. De behöver inte längre sitta ensamma under julen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar