fredag 19 maj 2006

Vem ska betala för dumdristighet?

Som vanligt långlunchade jag med en kompis idag. Det har blivit en trevlig tradition på fredagar, där veckans händelser summeras och ventileras.

Jag blev uppmärksammad på en svensk äventyrare som försvunnit uppe på toppen av Mount Everest i veckan. Efter en beskrivning av händelseförloppet gled samtalet in på storebrorssamhället som träder in och skyddar den som inte uppfyller normen.

Elever som inte
har med sig penna till klassrummet kan inte tillgodogöra sig undervisningen - har de då i klassrummet att göra, frågade kompisen? Är de i så fall mogna för grundskola? Det går inte att dalta genom att läraren varje lektion tillhandahåller penna, som aldrig återlämnas och där eleven är lika pennlös nästa lektion, fortsatte han.

Behöver det påpekas
att det finns en ideologisk skiljelinje mellan mig och kompisen. Han har lyssnat för mycket på folkpartiets rop om lag och ordning. Skiljelinjen brukar göra fredagsluncherna till stimulerande diskussioner... Han fortsatte:
- Jag vill inte att mina skattepengar ska användas för dyra räddningsaktioner efter människor som frivilligt försatt sig i omöjliga situationer!

Under en halvsekund bläddrade min hjärna sig igenom retorikens grunder innan jag svarade med en retorisk fråga:
- Vill du att dina skattepengar används till dyr sjukvård för en person som medvetet gör en vansinnig omkörning vid heldragen linje och frontalkolliderar med en annan bil?

1-0 till Tomas ;-)

Samtalet gled över
till att trafiksituationen inte var jämförbar med sponsrad bergsklättring. Men vem ska avgöra vem som ska omfattas av offentliga insatser?

Att betala skatt är en solidarisk handling. Pengarna kan användas till bilförare som inte följer lagen liksom till äventyrare som försätter sig i omöjliga situationer. Grundtryggheten omfattar alla - griniga socialister såväl som feta kapitalister.

Aftonbladet om olyckan på Mount Everest

Jinge som inte tycker som jag i denna fråga

2 kommentarer:

Elisabet sa...

Men jag vet vad jag tycker.
Jag tycker att det är komplett vansinne att ge sig upp och iväg på såna äventyr och sen ramla iväg och så ska man ha räddning av andra människor eller det kanske han/hon inte fordrar, men tala om egoistiskt, det tycker jag.
Vore det min son eller dotter .. ja, självklart önskade jag att ett stort räddningsuppbåd skulle sättas igång .. men moraliskt sätt tycker jag att det är vansinne.
Tack för ordet, herr Kamrat.

(Hur gör man med fotbollsspelare då? Jamen, det är ju ändå inte fullt lika kostsamt, eller kanske ändå ...? Ja, nu blir det svårt).

Tomas Jonsson sa...

Det finns ju en gräns, mycket riktigt. När övergår klantighet till att bli en medveten dumhet? Omköring i kurva? Fotbollssparkande? Klättra i berg?