En vecka där USA får stå i fokus och skamvrån

Den gångna septemberveckan har handlat väldigt mycket om USA. Dels har tidningarna fyllts av det förestående amerikanska presidentvalet. Dels har det handlat om årsdagen av terrorattackerna den 11:e september.

Under veckan har bland annat National Geographic och TV4 Fakta sänt dokumentärer om hur terrornätverket som genomförde attackerna byggdes upp. Hur attackerna genomfördes. Samt hur handfallna USA var.

Själv var jag inne i en flera år lång tevefri period den 11:e september 2001. Så jag har egentligen aldrig sett rörliga bilder över attackerna. Men efter att ha sett dokumentärerna så måste man imponeras över hur välplanerat allt var.

Kaparna bestod av dels stora starka knivmän vars uppgift var att skapa tillgång till cockpit och hålla passagerarna stilla, samt dels av utbildade piloter som skulle ta över planen. Piloterna utbildade sig enbart för detta uppdrag och visste att de skulle dö på kuppen.

Bara att komma ombord på fyra olika flygplan på fyra olika platser vid ungefär samma tidpunkt är imponerande. Och att dessutom hitta rätt väg till terrormålen. Vore det molnfritt i Sverige skulle jag nog kunna hitta till Stockholm, där Globen syns lång väg. Men jag skulle inte kunna skilja städer som Gävle, Sundsvall eller Umeå från varandra, gissar jag.

World Trade Center hade attackerats tidigare. Däremot verkar det oklart om syftet då verkligen var att jämna byggnaderna med marken. Det är ju enorma huskroppar. Och att lyckas riva ner husen på en timmes tid är stor ingenjörskonst.

Lika slående är att den amerikanska militären, som får så enormt mycket resurser, och som åker på turné världen över och skövlar och mördar, inte klarar av att försvara det egna landet. Man stod fullständigt handfallna!

Filmsekvensen på president Bush, när han besöker en skola och man får se hur en tjänsteman viskar i hans öra att ett andra flygplan kraschat i WTC är tänkvärd. George Bush tittar liksom ut i luften med ett mycket förvirrat uttryck. Samtidigt håller han pokerfejset vid liv under sju minuter och avslutar besöket. Därefter håller han en första presskonferens där han berättar att USA står under attack.

När hans följe ska köra honom till presidentflyget är de så förvirrade att de kör åt helt fel håll. Limousinen och säkerhetsbilarna får göra en u-sväng och köra tillbaka flera kilometer innan de hittar till flygplatsen.

Och telefonnätet är överbelastat så presidenten och Vita huset har svårt att kommunicera med varandra. Flygplatsmyndigheterna, CIA och FBI arbetar var och en för sig utan nåt samarbete. Så var det även innan 11:e september. Därför såg de aldrig mönstret i planläggningen av attackerna, enligt programmen.

Och fortfarande idag är det oklart vem som givit olika order under den där septemberförmiddagen. Stridsflygplanen som skickades upp i luften flög åt fel håll. Flygledarna var osäkra på vilka plan som var kapade. Man visste inte säkert vilket plan som kraschade i WTC. En av stridspiloterna fick order att skjuta ner ett kapat passagerarplan. Men just hans stridsflygplan saknade vapen och hans tanke var att ramma passagerarplanet. Vem som gav den ordern är oklart. Enligt programmet var det endast presidenten som kunde ge en sådan order. Men det har inte kunnat klarläggas att det faktiskt var presidentens order.

Dokumentärerna är gjorda av amerikaner. Därför ger de naturligtvis ingen objektiv bild av händelserna. Den på National Geographic fortsätter med händelserna efter 11:e september. Den berättar att USA angriper terroristerna som skyddas av Afghanistan. Den berättar att man också lyckas fälla diktatorn Saddam Hussein som stödjer terroristerna. Man berättar att många civila dödades i USA 11:e september och vid terrorattackerna i Madrid, Bali och London. Men inte ett ord sägs om de kanske hundratusen civila människor som den amerikanska militären dödat i Afghanistan och framför allt Irak de senaste sju åren.

Och tidningarna i Sverige fylls med snyftreportage om hur jobbigt de stackars amerikanerna har det som drabbats så hårt av terroristerna. Inte ett ord finns att läsa om det amerikanska förtrycket världen över. Eller hur muslimer världen över förföljs och trakasseras av väst. Eller att USA systematiskt använder tortyr vid förhören av misstänkta.

Jag avslutar med att citera mig själv och vad jag skrev direkt efter attackerna för sju år sedan. Då blev folk jättearga på hur jag resonerade. Men jag står fortfarande för varenda ord och rekommenderar artikeln i sin helhet.

Terrordåden i USA visar på vår utsatthet i det moderna demokratiska samhället. Galningar som offrar livet för något de tror på, kan vi aldrig skydda oss mot.

Men demokratin är ändå ett sorts verktyg som ska förhindra liknande attacker.

World Trade Center var stora hus. Katastrofen var obegripligt i sin omfattning. Men det var knappast förvånande. Inte när det handlar om ett land som USA.

Terrordådet var snarare analogt med hur USA handlat i Serbien, Makedonien, Afghanistan, Palestina, Vietnam, Libyen och Irak. Genom decennier av ständigt återkommande amerikanska övertramp, har hundratusentals oskyldiga människor mist livet. Eller varför inte titta på hur USA behandlat sina egna medborgare, genom att kasta barn i fängelser och envist fortsätta med dödsstraff. Varför anser inte Göran Persson att också det är en attack mot demokratin?

Okej, jag kanske är orättvis. USA räddade Europa från Hitler i Andra Världskriget. Men när vi Européer en gång i tiden bildade Amerikas Förenta Stater, så skedde det på ett land ockuperat och stulet från indianerna! Och detta galna land – som vi bildade – fortsätter att klampa runt i världen med sin militärapparat och mörda oskyldiga.

Under veckan slog verkligheten hål på de fantasifulla terrordåd som James Bond alltid lyckades förhindra. Flygplanen mot World Trade Center hann fullfölja sina uppdrag, medan militären – som utomlands gärna bombar civila mål – stod handfallen och såg hur ”Skyskrapan brinner” blev verklighet. Den amerikanska drömmen visade sig vara en mardröm.

Varför gråts det mer över amerikanska människors liv än andras? Hade terrordådet varit riktat mot, låt oss säga Indien, hade troligen inte omvärldens reaktion blivit densamma. Det är skillnad på folk och folk!

- - - - -
För övrigt läser jag gärna Motvallsbloggen. "Psalmsjungande skinnskallar" är en ärlig benämning på Sverigedemokrater. Lasse skriver om såna. Och Lindahl har varit ute och kampanjat.

Andra bloggar om: usa, politik, samhälle, 11 september, regeringen, irak, terrorism, afghanistan