När mannen bakom pärmen lockade ner sin artonåriga dotter i källaren för ett kvarts sekel sedan så hade han redan planen klar för sig. Hon skulle aldrig mer komma upp.
Man kan ju fantisera med tanken. En dag går kanske bra. Möjligen två dagar. Men hon ska ha mat och hon måste utföra toalettbestyr. När familjen i källaren växte till sju personer så måste det ha blivit många kassar med mat som bars nerför trappan och in i hemliga utrymmet. Tjugofyra år är en ofantlig tid. Tre mål mat per dag ger ungefär tusen måltider per år och person. Det blir väldigt många kassar. Varför såg ingen annan något? Varför ville ingen annan se något?
Och all jord och sten. Det handlar säkert om tjugo kubikmeter som schaktades bort. Två hela lastbilslass. Hur kunde mannen få ut det utan att någon blev misstänksam?
Hur tänkte mannen? Han måste ha insett tidigt att om dottern kom ut från källaren så skulle han ligga risigt till. Okej att han våldtog dottern och hade henne som leksak. Det är väl inte mycket grymmare än någon annan våldtäktsman - eller något annat övergrepp inom familjen. Men när dottern blev gravid? Situationen blir verkligen sjuk då. Varför slog han inte ihjäl bebisarna? Det hade varit ohyggligt men ändå mer rationellt. Eller ville han ha en hel familj i källaren som han kunde "leka" med?
Att organisera två familjer och vara en far i två familjer. Och vara en tyrann i två familjer. Och försörja två familjer. I samma hus. Under tjugofyra år. Utan att någon upptäckte något. Det kan man knappast tro på!?
- - - - -
GT, SvD
Andra bloggar om: josef fritzl, österrike, samhälle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar