lördag 3 december 2016

Irish coffe hjälper mig att minnas





Ibland kan jag översköljas av vemod. Det slog mig just att 2016 snart är till ända. Årsindelningen spelar egentligen ingen roll. Men varje gång man hänger upp en ny almanacka på väggen så är man ett år äldre än året innan.

Det är vemodigt när man tycker att livet inte består av så mycket annat än att hänga upp nya almanackor på väggen och så några hundra snabba dagar där emellan.

2016 var för min egen del ett rätt bra år. Jag levde tryggt och stillsamt. Satt ute på landet och njöt av dagarna och klappade katten ända fram till den där bistra sommardagen då katten, som var mitt barn, plötsligt och alldeles för tidigt blev allvarligt sjuk och det var oundvikligt att åka till veterinären för en avslutande spruta.

Den där känslan när jag åkte hem med en tom kattbur och såg matskålen och vattenskålen och var medveten om att det aldrig mer skulle vara nån katt som stod utanför dörren och jamade, har jag inte kommit över än. Jag har varit med om det förut. Men det är lika jävla jobbigt varje gång.

Nu är det fyra månaders distans. Det fanns inte längre nån anledning för mig att åka elva mil hem från jobbet. Övernattningslägenheten blev permanentboende och mitt gamla hem kanske blir nåt ferieboende. Nu står det bara. Jag hittade en lite bättre lägenhet lite närmare centrum och jobbet i alla fall.

Vemodet sköljer över i takt med att jag dricker mitt Irish Coffe och tänker på hur ödet lett mig vidare i livet. Flytten har lett till nya erfarenheter. Det är första gången i hela mitt liv som jag inte pendlar till skola eller jobb. I hela mitt liv. Morgnarna har blivit så avslappnade när jag vet att det bara är fem minuters promenad till jobbet. Plötsligt har jag börjat komma till jobbet tidigt. Dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro. Promenerar bort till skolan. Trivs med att mingla omkring i en tom entré och hälsa på elever och kollegor när de kommer in, frusna och yrvakna.

Det nya livet har också lett till att jag har promenadavstånd till krogarna. Det är åtta år sedan jag senast bodde i nån byhåla där det fanns ett vattenhål i form av en pizzeria med utskänkningstillstånd. Så nu marineras min kropp inifrån varje helg med allehanda spirituosa från Västerviks pubar och krogar.

När jag var arton bodde jag i en stad senast. Då hette staden Södertälje. Nu heter den Västervik. Men på ett sätt så känner jag mig som arton igen. En artonåring i en 47-årig kropp. Det är vemodigt. Jag älskar att umgås med yngre människor. Eleverna i skolan och unga vuxna som jag träffar på fritiden. De är så generösa, öppna, nyfikna, fria, normbrytande och inspirerande. Hade en fin kväll igår som gav så mycket energi.

Det är inte alltid kul att åldras. I skolan, i mitt jobb som lärare, så har jag blivit en auktoritet i klassrummet. Gammal, erfaren och stabil, utan att jag förstått vart åren försvunnit. Samtidigt så är jag mer osäker än nånsin i min lärarroll. Jag utvecklar min pedagogik. Försöker ta till mig ny forskning, arbeta formativt och förnya mitt arbetssätt. Utan att lämna den gamla katederundervisningen helt. Men att testa nya idéer, ge sig ut på okända vägar som man inte vet vart de leder, gör att lärarjobbet ändå känns mer osäkert än nånsin. Har jag gjort rätt bedömningar, kommer eleverna att nå längre?

När man var yngre gjorde man som man blev tillsagd. Nu när jag är äldre har jag en erfarenhet och pondus som förpliktigar. Tänker på min gamle klassföreståndare och kemi- och mattelärare på högstadiet, Sigge. Han är delvis en förebild för mig i läraryrket. Han arbetade formativt från katedern redan på tidigt 80-tal. Sigge utgick från var vi befann oss och formade undervisningen därifrån. Mötte oss. Lektionerna blev aldrig som han tänkt sig, han visste alltid början på lektionen, men sen var det vi elever och våra kunskaper och frågor som styrde innehållet till klockan ringde ut på rast.

Snart är det dags att hänga upp en ny almanacka på väggen. 2016 vill jag minnas som den där sommardagen, då jag först var på marknad på Öland, träffade bekanta. Sen på eftermiddagen satt jag ute på gården och läste. Hade kvalitetstid med katten och tog en selfie på oss båda. Sen på kvällen cyklade jag till grannbyn, till min vän och hans familj och levde. Det var fint. Kanske årets finaste dag. En dag jag vill bära med mig länge, länge. Glöm inte det! Att ta vara på alla fina dagar!

Inga kommentarer: