Natten håller andan och jag lyssnar

En fladdermus cirklar omkring i ytterlampans sken, på jakt efter insekter i den fuktiga septembernatten. Klockan är ett på natten och jag har gått ut för att lyssna på tystnaden. Detta ljud som kväver öronen och slår lock och liksom låter mig få lyssna på min själ. Ett ljud som känns men inte hörs.

Jag tänker att jag förmodligen är den enda i Ålems socken som sitter ute en fredagskväll klockan ett och lyssnar på tystnaden. Kanske jag är den enda i hela häradet? På håll hörs nån enstaka bil från E22 men mest är det tyst. Ljuden hörs långt denna fuktiga kväll och mörkret är kompakt. Stjärnorna blundar.

På förmiddagen promenerar jag landsvägen upp till Ålem och går vägen över åkrarna tillbaka. Två stackars rådjur har tagit sin dagsiesta i kanten av ett fält med vissnande baljväxter, precis intill grusvägen. De väcks av knastret från mina steg och springer åt varsitt håll. Jag blir förmodligen lika rädd. Jag blir också ledsen över att ha skrämt upp dem ur sömnen.

Nu gör jag den här turen på timmen blankt. För några veckor sedan behövde jag en timma och en kvart. Jag har delvis lagt om kosten och framför allt börjat med dagliga timslånga promenader. Jag vill tro att den förbättrade tiden är ett resultat.

Natten håller andan och jag lyssnar. En kattuggla, ett rådjur och fallande ekollon och vildäpplen bryter då och då tystnaden. Den stilla natten ute på landet är perfekt för återhämtning och jag sitter kvar.