Fredagarna är de mest intensiva dagarna för mig i år. Jag har många lektioner tätt intill varandra och det går i ett rasande tempo. Men det är ändå fredag och känns bra. Och sen efter lunch så har jag min egna klass två timmar och det är alltid mysigt att avsluta veckan så. Sen är det rätt skönt att sitta kvar en stund i arbetsrummet en halvtimme och reflektera lite. Byta några ord med kollegorna. Skratta några sista gånger innan man skingras och tar helg.
I vanlig ordning packade jag snabbt och tog min Megane på en resa söderut genom Kalmar län till mitt fritidsboende där jag inkvarterar mig på helgerna med god mat, dryck, bokläsning, stearinljus, kaffe, promenader, filosoferande, skrivande. Kort sagt kreativ avkoppling. Återhämtning som det heter på arbetsmiljöspråk.
Den här helgen plockade jag med den stora digitala kameran för att åka på fotboll. Kval för Blomstermåla upp mot fyran. En spännande match, hett och mycket publik. Derby mot Stjärnan från Påskallavik. En jämn match där Blomstermåla ändå pressade upp spelet på Stjärnans planhalva stora delar av matchen. Stjärnan lyckades dra isär Blomstermåla under första halvan som var helt jämn. I andra fick hemmalaget ihop sitt spel bättre och tog kommandot på planen och vann också till slut med 2-1.
Jag tänkte på det, när jag stod där med min gamla Canon 5D II och ett tele, hur lätt det är i den digitala världen. Varje gång man trycker på avtryckaren så blir det träff. Skarpt och rätt exponerat och man behöver inte tänka.
Min återgång till det analoga under det senaste året har förändrat mitt fotograferande. Jag kanske inte har tagit banbrytande bilder. Mina fotografier kommer inte att förändra världen. Men det är ett annat allvar i bilderna. Polaroiderna har en stillhet, ett lugn, som jag saknar i det digitala. Mina kort från småbildskamerorna, såna som man sätter en hederlig gammal filmrulle i, de bilderna är mer rock'n roll. Mer punk. Råare. Svartare. Men även där, det stillsamma, poetiska uttrycket. Jag tror jag kan plocka ut tio analoga bilder från senaste året som lätt är bland de bästa bilder jag tagit i hela mitt liv!
Det är oktober. Det är mitten av oktober. Halva oktober har gått. Halva hösten har gått. Bara så där. Tiden, den relativa tiden, den rusar på allt snabbare. Dagar läggs till veckor som blir månader och år. Det var en sommar, var det i år eller var det förra sommaren eller den dessförinnan? Man minns inte längre. Man gör avslut och sätter upp löften. Men tiden snurrar på och man kommer inte ihåg hur länge sen det var. Men ju äldre man blir, desto längre sedan var det. Oftast. Fast det känns inte så länge sen.
Skrivmaskinen jag författar dessa rader på är från 1960-talet. Polaroidkameran från 70-talet och småbildskameran från 60-talet. Min digitala 5D II är från 2010. Nyast, men ändå hopplöst omodern i den digitala världen. Nu i dagarna är det exakt fem år sedan jag köpte min smartphone, iPhone 4S, som jag haft sen dess. Den är väldigt omodern och långsam. Men ändå bland det nyaste jag har i teknikväg.
Det är en speciell känsla att sätta ett nytt papper i skrivmaskinen. Ett oskrivet blad där jag har alla möjligheter. All frihet att författa precis vad jag vill. På samma sätt när man plockar i en ny rulle film i kameran, fäster den, stänger luckan, drar fram och kollar räkneverket och asa-talet. 36 blanka rutor som väntar på att få fånga en bit ljus från verkligheten. 36 minnesbilder från en vardag. Min vardag. Det är nästan lite högtidligt. Så är det inte med en digital kamera, där kan man lagra tvåtusen bilder på ett minneskort och där bränner jag av 200 bilder på en fotbollsmatch, men sparar bara tio.
Kaffet är urdrucket. Skrivmaskinen har hjälpt mig att redan fylla två papper text. Det tredje papperet är snart också fyllt med bokstäver staplade till ord som blir meningar. Det blir en lång krönika denna vecka. Jag brukar oftast bara skriva en sida till bloggen. Samtidigt så skriver jag ytterligare sidor som är till mitt pågående bokprojekt. Min femte bok. Och jag samlar bilder till min sjätte bok tillsammans med Fredde Klings texter. Det kanske blir klart till nästa höst.
Kaffet är urdrucket, stearinljusen har brunnit ner. Snart tre sidor fullskrivna. En analog värld. En tidsepok då man inte hade lika bråttom som idag. Jag stretar emot. Bilderna kan ligga till nästa höst, det är ingen brådska. Jag klamrar mig fast. Försöker leva i en tid där jag kan få lite mer tid över. Där tiden även räcker till att leva. Reflektera och bry sig en smula.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar