söndag 23 juli 2017

Kalmar län och lite utanför i veckans krönika




Söndag kväll brukar jag leverera en liten krönika, eller betraktelse. Jag är just hemkommen från Guldfågeln arena där jag sett Kalmar FF vinna över Eskilstuna. Det var en kul match. Sist jag såg Kalmar var det ingen kul match. Men idag var de hungriga, pigga, tajta och stundtals briljanta. Men de brände fyra lägen där spelare var ensamma med målvakten.

Förra veckans krönika lästes av 91 personer och veckan dessförinnan av 125. Det är bara en femtedel mot det normala så jag gissar att ni är inne i sommarlunken och semester och inte har nån dötid på jobbet som ni spikar igen med slösurfande :p

Själv fotograferar jag mest analogt och då blir det lite leveranstid på bilderna. Den här veckan har jag exempelvis sett Hasselörodden, men bilder därifrån kommer väl framåt hösten, typ. Dock fick jag några rullar framkallade i veckan. Jag köpte en kamera på Kupan för knappt en månad sen och har tagit några färgrullar med den och färgerna i bilderna är fantastiska. Särskilt partybilder med blixt. Det är en punkkamera!

Under veckan hann jag också med ett besök hos Nevabooks i Rimforsa som kanske är Sveriges bästa fotobokhandel. Det blev två timmar fotoprat med Erkki och han plockade fram två kassar böcker med polaroidbilder. Efter att ha bläddrat lite så har jag fått en del idéer. Har börjat skriva lite och plockade fram enbentstativet till min SX-70 för att kunna ta lite mer konstnärliga bilder med långa exponeringstider.

Tre polaroidbilder bjuder jag på. Översta i det här inlägget hade det nog behövts ett vanligt trebent stativ till, för exponeringstiden var nånstans mellan fem och tio sekunder. Bilden föreställer en del av mitt gömställe i Västervik. Jag är ju typ länstäckande och dyker upp lite överallt. Sen är det grannens katt här ute på landet i söder och den gamla spetsplogen som grönskan försöker ta över. Jag tycker det är mäktigt med spetsplogar, men numer är ju vintrarna så milda och så finns det ju moderna hydraliska plogar som är smidigare.

De fem senaste somrarna har jag flängt runt på marknader, festivaler och hembygdsfester och fotat spontana porträtt och miljöbilder. Den här sommaren har jag knappt fotograferat alls. I stället har jag ägnat mycket tid till krogen och god mat och goda drycker och försökt komma igång på allvar med skrivandet. Än så länge är det mest fragment. Men nånstans kan jag ändå ana ett gro till det som är på väg. Idag skedde faktiskt ett litet genombrott. Jag kommer visa en del så småningom. Lev väl!

söndag 16 juli 2017

Det doftar sommar


Den svenska sommaren är fantastisk med sina växlingar. Sol och värme som bryts nån dag ibland med lite blåsigare väder och regn. Allt har sin tjusning.

Att sitta under ett tak och höra regnet smattra är tryggt. De senaste dagarna har präglats av högsommarväder. Det är fint när man går fram genom skogen och vägen kantas av fibblor, stora och små blåklockor, rödklint och blåklint.

Bakom det höga gräset vid sidan om växer klibbkorsört och vägtistel. I vägens mitt kröker sig kamomillen med sina gulvita fina blommor. Under ormbunken hittar jag lite smultron som jag oblygt stoppar i mig mellan hundäxing och timotej.

En skogstry hänger ut över vägen med sina röda bär. När jag kommer fram till ett hygge kantas vägen av hallonsnår. De söta röda bären, som ändå tack vare kärnorna har nåt surt över sig, är ljumma i solen. Det smakar verkligen sommar. Fjärilarna flyger förbi och en myra följer med från hallonet och kryper omkring på handen, försöker ta hallonet ifrån mig.

Molnen tätnar medan tornsvalorna jagar vidare. Snart försvinner fåglarna från himlen och ett stilla sommarregn börja försiktigt falla. Det susar uppfriskande när grönskan duschas samtidigt som sångtrastens kollrande bryter av mot regnets ljud och doften från grönskans alla safter löses upp och sprider sig. Det doftar sommar!

söndag 9 juli 2017

Ha alltid med dig en polaroidkamera och tuschpenna



Den gångna veckan, nummer 27, brukar vara ytterligheternas vecka. Ännu mer detta år skulle jag säga. Latitud 57 som jag dokumenterade för sjunde året i rad med sina 9000 besökare och intensivt, ljudligt och livligt under två dagar mot det kontrasterande stilla livet här hemmavid på landet.

I år åkte jag dessutom till Säljerydfestivalen och det är bland det märkligaste jag besökt i festivalväg. Festivalen är mer som en happening på olika scener i ett kollektiv mitt ute i ingenstans.

Festivalen pågår en hel vecka. Första dagarna opluggat och mot slutet av veckan sätts elektriciteten igång. Platsen är en gammal gård med ett flertal logar, en mangårdsbyggnad och säkert tio bostadshus byggda med återvunnet rivningsvirke. Utedass! Alla hade sina små odlingar. Katter, hundar och barn sprang lösa och det fanns saker precis överallt. Det hela var som en stor levande installation. Och stämningen väldigt kärleksfull och tillåtande.

Maten på Säljeryd är vegetarisk till självkostnadspris och där fotograferade jag bara analogt, nåt annat hade inte varit rätt.

Latitud 57 i Oskarshamn är nog så nära motsatsen man kan komma. Där är stort, välorganiserat och uppstyrt och massor med folk. Men det finns likheter. Latitud 57 bygger också mycket på ideellt arbete där föreningslivet är involverat i uppbyggnad och rivning av festivalområdet liksom olika funktionärsuppdrag under festivalen.

Samtidigt så har festivalledningen under nio år byggt upp ett varumärke där de skapat ett gott ryckte bland den svenska artisteliten som bidragit till att man lyckats locka alla de stora artisterna. Årets dragplåster Per Gessle vet jag har stått på önskelistan alla år.

Bilderna sammanfattar på något sätt festivalerna. En polaroid på Murre nyss anländ till Säljeryd där hon spelade i början på kvällen. Gessle spelade på Latitud 57 och jag passade på att ta en polaroid på honom som han dessutom hade vänligheten att signera efteråt.

*

Kommande lördag den 15 juli kl 12–17 blir det fotoutställning vid Båtmansstugorna i Västervik. Vi är sex olika fotografer som lånar det offentliga utrymmet under några timmar för att visa bilder. Vi kommer att finnas där så kom gärna och titta på bilder och mingla med oss.

söndag 2 juli 2017

Fyra polaroidbilder från helgen


Fyra bilder från helgen. Trevligt partaj igår i Västervik med gamla och nya bekanta. Tjugoåringarna samlade på en bild. Auktion i Torp idag. Det är sommartradition. Efter det välbehövliga regnet så sätter grönskan fart på allvar.

Dagarna ägnar jag åt skrivande och läsande. Skrivandet är än så länge fragment. Ungefär som bilderna. Ska försöka binda ihop allt. Nån gång. Kanske.




tisdag 27 juni 2017

En bild och betraktelse från Pataholm


Plockat bland gamla minnen hela dagen. Städat och rensat på mitt gamla kontor som jag inte använt på flera år. Spåren finns där som påminnelser vad jag än tar i. Till slut var jag tvungen att sätta mig i bilen och åka ner och titta på vattnet.

Så nu sitter jag här och ser Borgholms slottsruin där på andra sidan sundet. Åt söder lyfter en häger från sitt bo och tar en sväng bakom holmarna och utåt. Det kluckar runt båtarna vid de små bryggorna. Jag tar en bild med polaroiden. Luften är klar och jag kan andas. Påminnelserna har jag skakat av mig.

En bil rullar sakta ner med en gammal träbåt på en vagn bakom. Ägaren frågar om jag har nån kamera med mig, för det kan bli skådespel. Han har förberett med två pumpar och två batterier. Båten brukar ta in mycket vatten. Han har tejpat plast över tändstiften, för när båten tar in vatten och svänghjulet kommer under ytan så skvätter det vatten på tändstiften. Redan innan de sätter ner båten i vattnet så drar han igång motorn. Det gäller att snabbt komma in till bryggan, längre in i viken, innan det blir för mycket vatten i båten. Den här gången går det bra...

Hägrarna skränar ifrån sitt bo. Ljudet av motorbåtar hörs utifrån. Men så blir det tyst så när som på det stilla kluckandet när vågskvalpet stoppas mot de klinkbyggda skroven. Åter minnen. Kan nästan känna doften från det lilla gasolköket och höra pyset och sen aromen av kokkaffe som sprider sig. Dofter och ljud som hör ihop sammanbundna med barndomens 70-tal i skärgården.

Solen sjunker ner mot horisonten och solkatterna som speglas i vattenytan dansar på de yttersta trädstammarna på en holme intill. Det har redan gått en vecka av sommarens ledighet. Sex veckor kvar.

måndag 26 juni 2017

Tysta tankar i midsommarnatten


Årets kortaste natt vandrar jag genom min hemby. Det är tyst och stilla. Tystnaden slår lock för öronen. De flesta husen är nedsläckta. Men så kommer ett hus där det är tänt.

I dov belysning ser jag ett sällskap runt ett bord. Fönstret är lite öppet och det hörs stilla mumlande samtal. För övrigt är stillheten bedövande. Väcker minnen från ungdomen då det verkligen var tystnaden som härskade.

Jag möter en igelkott som lufsar runt i kanten av gatan. Han stannar upp och vädrar när jag närmar mig. Tiden stannar. Natten stannar. Det är midsommarnatt.

Utanför huset står jag en stund och lyssnar på tystnaden. Håller andan. Funderar på om det är sista gången, innan jag sätter nyckeln i dörren och smyger in och lägger mig.

Dagen passerar genom mina tankar innan kroppen förenar sig med stillheten och jag somnar in.

söndag 18 juni 2017

På tal om de stora frågorna




Vi brukar dricka vin ihop och prata om de stora frågorna. Och ibland pratar vi om de mindre frågorna. Och ibland pratar vi inte alls. Och när ljuset är rätt – och det är det ofta när man dricker vin – så brukar jag ta ett porträtt på Murre.

(Ingen polaroid denna gång, utan analog Tri-X-film.)

söndag 11 juni 2017

Skolavslutningstider är avsked och tårar



Den här tiden på året är den mest intensiva för oss lärare. Läsåret ska summeras och varje elev ska utvärderas. Till råga på allt så ska man skiljas – för att i många fall aldrig någonsin ses igen.

Jag har runt 75 elever som jag arbetar med i matematik och naturvetenskap. Dessa ungdomar träffar jag sju gånger varje vecka. Under tre högstadieår hinner det bli ganska många timmar.

Det är en process där man ska lära känna individerna och skapa relationer och dessutom forma en grupp. När den grunden är lagd så är det fokus på arbete och att hela tiden hitta metoder så man når och utmanar alla på deras nivå. Här gäller det att våga testa olika metoder och lyssna av. Eleven vet sitt mål och jag coachar och styr upp och tipsar hur vägen kan se ut.

Bland alla teoretiska kunskaper så ska skolan också fostra och forma sociala individer som ska bli schyssta samhällsmedborgare. Och sen efter tre år när man nått målsnöret så ska man skiljas och det är alltid lika jobbigt.

Så varje avslutning släpper man iväg 25 stycken av dessa 75 och så får man 25 nya på hösten och så snurrar det på som en kunskapsfabrik där ingen dag är den andra lik. Varje dag är nya utmaningar, nya konflikter, nya kompromisser, nya samtal om livet, nya aha-upplevelser. Varje dag får man uppleva hur viktig man är i deras liv.

De bästa dagarna så går lektionerna av sig själva och jag bara övervakar lite grann, går runt i klassrummet och ger små tips. Kör nåt lärarskämt. Eleverna är glada och kämpar på efter egen förmåga. Sämre dagar är det konflikter som man ska styra med och elever som är tröttkörda och ledsna och man får visa nån film för dem eller ta med dem ut på en promenad för att visa att livet består av så mycket mer som är positivt och viktigt.

För så är det ju. Även om dagarna i början på juni är intensiva för både elever och lärare med allt som ska bli färdigt, så består ju livet av så mycket mer värden. Det gäller att i stressen prioritera rätt så man inte glömmer bort att uppleva sånt som ger positiv energi i livet.

Så på skolavslutningen när eleven får ett betyg och en kram så lämnar man iväg en samhällsmedborgare som man senare kanske återser när bilen ska servas, när man går till hälsocentralen, när man går till snabbköpet och handlar mat, när man beställer in ett glas vin på krogen eller när man behöver hemtjänst. Någon plogar vägen och en annan bygger ett hus. En blir sångerska, någon hockeyproffs och en blir statsminister. Några kommer att bli lärare och så får jag dem som kollegor. Slutligen ska någon av dem också begrava mig.

tisdag 6 juni 2017

Nån gång ska man väl hitta sin plats i livet



Det är ofta med en känsla av tomhet som jag kommer till Västervik, när helgerna lider mot sitt slut. Under en dryg timme i bil hinner man tänka en del – både sånt som varit och sånt som man vill. Om man vill. Just nu känns det som om jag inte vill, men det är väl för att det är sista lediga dagen och ett par långa arbetsdagar väntar då det ska göras bokslut för det gångna läsåret. Känslomässigt på många sätt.

Slog mig just att i dagarna är det precis trettio år sen jag tog studenten. Eller studenten… jo, jag hade en mössa i alla fall, kanske inte så mycket betyg, men en mössa och studenten tog jag väl, typ.

Sen sögs jag upp i industrins högkonjunktur, och när självförtroendet var nermalet av förmän och verkmästare och skiftgång och stämpelklocka och söndagsångest och en ständig längtan efter att bli något, så lämnade jag industrin när jag var runt 25, och läste först samhällsvetenskapligt basår och sen naturvetenskapligt på komvux, och fick toppbetyg när jag var motiverad, och ville bli journalist, men hamnade som lärarvikarie och så blev det lärarutbildning och sen var jag tillbaka i skolans värld. Den värld som jag själv fruktade, bland auktoriteter och jämnåriga som alltid var lite starkare, lite coolare, lite snyggare, lite smartare och mycket tuffare än vad jag var.

Med minnena från min egen skolgång kvar i skallen så kanske det ändå är i skolan jag ska vara för att göra livet lite lättare för dagens unga, för att visa att allt inte är hugget i sten. Att saker inte är så viktiga. Att det aldrig kommer vara för sent att göra livet lite bättre. I skolan kan man alltid göra skillnad.

Hösten efter studenten, 1987, när bilderna här ovanför togs, flyttade jag hemifrån till Södertälje och började på Scania. Men vad visste jag egentligen om livet då som nybliven artonåring?



fredag 2 juni 2017

Nattens tankar om livet och skapandet


Senaste året har jag haft Micke Berg som mentor för mitt fotograferande. Jag är mycket förtjust i hans bilder där han alltid har någon form av relation till de människor han fotograferar. Han är nära dem. Mitt fotograferande har de senaste åren utvecklats åt samma håll – mot spontana porträtt på människor jag träffar.

Men fotograferandet har gått för lätt. Det har varit för enkelt. Jag tyckte att jag stannade i utvecklingen och efter ett års tvekande – rädd för att höra sanningen – så anlitade jag i alla fall Micke som mentor för knappt ett år sen. Och det har blivit bra. Första lärdomen var lite finslipande på tekniska detaljer där jag överarbetade. Sen handlade det om vikten av att efterarbeta bilder.

Det som därefter hänt är att jag minskat ner fotograferandet och i stället är mer närvarande i mötet. Tar in atmosfären. Doften. Ljuset. Känslan. Av detta kan jag sedan skapa nånting, ett fotografi eller en text.

I höstas såg jag Patti Smiths polaroidbilder på Kulturhuset i Stockholm och blev väldigt tagen av formen. Sen dess har jag skaffat några egna polaroidkameror och under vintern, som är polaroidens svåraste årstid, så har jag lärt mig arbeta med tekniken. Polaroid vill ha massor med ljus för att exponera rätt och värme för att framkalla. Nu när det är soligt och varmt och jag dessutom tränat in tekniken så börjar det likna något. Ni som följt bloggen har också sett utvecklingen.

Dessutom har jag plockat fram en gammal analog kompaktkamera och det är med dessa verktyg jag dokumenterar min omgivning nu och det känns rätt bra. Det bromsar ner fotograferandet. Bilderna blir annorlunda. Det blir mer känsla. Mer punk!

*

Under vintern och våren så har det mesta bloggandet tillkommit under helgerna ute på landet, där jag suttit offline och skrivit i anteckningsböcker eller på min gamla Hermez reseskrivmaskin. När jag kommit tillbaka till stan på söndagskvällarna så har jag renskrivit på dator och publicerat.

Mitt bokläsande stannade helt upp under studieåren och sen dess har jag vid några tillfällen försökt sätta fart på bokläsandet med säkra kort, älskade romaner som jag försökt läsa om. Men aldrig med lyckat resultat. Härom året, när jag låg och pendlade dagligen med bil mellan Ålem och Västervik så började jag med ljudböcker. Plöjde under en höst igenom hela Sagan om ringen-trilogin och Stieg Larssons trilogi om älskade Lisbet Sahlander och en del annat. Sen när det blev jullov fortsatte jag med att läsa och sen har det hållit i sig. Det har också inspirerat skrivandet!

På helgerna har jag funnit mig tillrätta med en tillvaro nära naturen och bortkopplad från nätet. Jag spelar grammofonskivor, läser och skriver. Skrivandet pågår på flera olika plan – prosa, dikter, minnen. Långsiktigt och kortsiktigt.

En del av det jag skriver får ni se här på bloggen. En del av det jag fotograferar får ni se här. En del publicerar jag på andra håll – Instagram, Flickr, Facebook.

Från att tidigare varit strukturerad och noggrant konsekvent så sprider jag nu ut mina texter och bilder på ett annat sätt – både analogt och digitalt. Både i byrålådor och på hårddiskar och på nätet. Det är lite som själva livet där man har olika roller, gör olika avtryck och har olika relationer.