tisdag 19 september 2017

Jag är nöjd, det var vad jag kände...


Det var under en lektion idag som jag kände det. Alla eleverna i klassen satt och jobbade och klurade på ett matteproblem. Några hjälpte varandra. Ingen räckte upp handen. Vid två tillfället frågade jag dem om de ville ha en ledtråd, men fick ett rungande nej till svar. Det gladde mig.

Jag har ett Karl Marx-citat hängande på white-board-tavlan i klassrummet: "Det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast den, som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar, har utsikt att nå dess ljusa höjder". Budskapet verkar ha gått hem.

Jag satte mig på ett fönsterbord och blickade ut över klassrummet. Funderade lite över vad jag gjort med mitt liv. Det var först i vuxen ålder som jag trillade in på lärarbanan och i 30-årsåldern som jag utbildade mig. Är jag nöjd med mitt liv? Jag vet inte. Förväntar jag mig något speciellt mer av livet? Inget som jag är medveten om.

Jag kanske inte har haft det roligaste livet. Men för mig har det varit helt okej. Jag satt där och tittade på klassen när de kämpade med sitt problem och tänkte att det skulle vara helt okej att dö. Jag skulle vara nöjd med livet. Jag har gjort ett par böcker som finns på bibliotek och hemma hos folk. Jag har gjort lite avtryck i olika trycksaker och på webben. Jag har spridit ut lite bilder som nån förhoppningsvis tar hand om. Jag skulle efterlämna några generationer elever där jag förhoppningsvis har jag satt några spår.

Under 48 år har jag nästan dagligen varit rädd för att dö. Jag har varit orolig och snudd på paranoid. Det betyder inte att de inte är efter mig. Men jag känner ingen panik för det. Jag är inte rädd längre. Jag kanske lever i tjugo år till, eller trettio. Men det skulle inte störa mig om det inte blir så. Jag är nöjd. Det var vad jag kände, när jag satt där på bänken invid fönstret, med ett leende på läpparna, och blickade över klassrummet, där eleverna arbetade. Jag är nöjd.

söndag 17 september 2017

Söndagsepistel med en teknisk revolution

När jag växte upp i Figeholm minns jag vår granne, gamla tant Magnusson, som om vädret alltid sa att "människan spår, men Gud rår". Hon var djupt religiös och dog i tron på sin frälsare över nittio år gammal. Senaste veckan är jag beredd att hålla med henne. Man kan väl milt uttryckt säga att vädret inte bryr sig särskilt mycket om prognosen i alla fall...

Jag köpte en billig, enkel skanner härom dagen och installerade den idag, när jag kom tillbaka till Västervik. Det är säkert femton år sen jag hade nån skanner senast. Det är ju bara att fylla glasbordet med polaroidbilder så beskär och sparar skannern ned allt automatiskt. Sist jag ägde en skanner så fick man göra allt sånt manuellt och allt såg skit ut.

Tanken är att jag ska skanna av lite bilder som jag vill ha med tillsammans med texter i en bok. Jag har ingen tidsplan, blir det inte klart i höst, så gör jag det nästan år, eller året därefter. De flesta texterna är klara och nu kan jag fixa till bilder också. Sen ska jag fundera över hur processen därefter ska se ut. Press-on-demand eller traditionellt tryckeri.




söndag 3 september 2017

Natten håller andan och jag lyssnar


En fladdermus cirklar omkring i ytterlampans sken, på jakt efter insekter i den fuktiga septembernatten. Klockan är ett på natten och jag har gått ut för att lyssna på tystnaden. Detta ljud som kväver öronen och slår lock och liksom låter mig få lyssna på min själ. Ett ljud som känns men inte hörs.

Jag tänker att jag förmodligen är den enda i Ålems socken som sitter ute en fredagskväll klockan ett och lyssnar på tystnaden. Kanske jag är den enda i hela häradet? På håll hörs nån enstaka bil från E22 men mest är det tyst. Ljuden hörs långt denna fuktiga kväll och mörkret är kompakt. Stjärnorna blundar.

På förmiddagen promenerar jag landsvägen upp till Ålem och går vägen över åkrarna tillbaka. Två stackars rådjur har tagit sin dagsiesta i kanten av ett fält med vissnande baljväxter, precis intill grusvägen. De väcks av knastret från mina steg och springer åt varsitt håll. Jag blir förmodligen lika rädd. Jag blir också ledsen över att ha skrämt upp dem ur sömnen.

Nu gör jag den här turen på timmen blankt. För några veckor sedan behövde jag en timma och en kvart. Jag har delvis lagt om kosten och framför allt börjat med dagliga timslånga promenader. Jag vill tro att den förbättrade tiden är ett resultat.

Natten håller andan och jag lyssnar. En kattuggla, ett rådjur och fallande ekollon och vildäpplen bryter då och då tystnaden. Den stilla natten ute på landet är perfekt för återhämtning och jag sitter kvar.

tisdag 29 augusti 2017

Tio analoga bilder på folk från sommaren

Alla rullar som jag plåtat under sommaren börjar nu bli framkallade. Varje nytt paket man får hem är så spännande att öppna och minnas tillbaka. Nu har jag tre olika enkla analoga kompaktkameror. Roligast just nu är mitt senaste fynd, en Olympus Trip 35 från slutet av 60-talet.

Bilderna är människor som jag tycker om och några som jag stött ihop med under sommaren och haft fina möten med. Jag har missat en del där samtalet gjort att jag glömt bort att ta nån bild. Men ingen är glömd. Fotografera handlar för mig nu mycket om att leva.

Senaste två dagarna har jag varit ute med min åttondeklass och paddlat kanot och sovit i tält ute på en ö i Västerviks skärgård. Det är arbete med livskvalité. Igår kväll låg vi ute på en klipphäll och tittade på himlen som blev allt mer stjärnklar och pratade om livet och existens, stjärnorna och universum, vår plats och vad vi tror på. Såna här dagar är så värdefulla i relationen för alla andra dagar i klassrummet.

Bilderna här, jag och Fredde Kling som sitter och planerar vår nästa bok. Det är kul när man fattar beslut och planerar för framtiden. Murre en väldigt fin kväll i Säljeryd. Johan och Rock-Jocke. Johan packar ihop ljuset från lilla scenen på Latitud 57 och Joakim avslöjade att han skulle börja med ett hårdrocksmagasin i Radio Oskarshamn.

Sen är det Jerker, Murre, jag, Tobias, Matilda, Emmy, Håkan och Erik. Många fina sommardagar som kommer tillbaka när jag bläddrar bland bilderna.









söndag 20 augusti 2017

Sommaren övergår till höst och allt är möjligt


Hösten stjäl några extra minuter varje kväll. Allt snabbare övergår dagen till natt. Kvällarna blir kortare. Med mörkret kommer nattens lugn.

Sommaren går sakta över till ett intet. Ett mörker, en tystnad, en stillhet som stavas höst och sprakar av färger och snart ska dö.

Landsvägen brusar av sommargäster som åker hem. Fåglarna har tystnat. Det är stängt för säsongen.

*

Bilden är en analog Tri-X som jag tog tidigare i somras. Vattnet från vattenspridaren skapade ljuset. Vet att jag lovat polaroid här på bloggen hela året, men släpper lite på det. Släpper lite på allt. Inga begränsningar. Det kan bli vad som helst framöver. Framför allt har jag börjat skissa på en ny bok som jag nu har material till.

torsdag 17 augusti 2017

Bilden som aldrig blev tagen och bara blir vackrare





Vi vandrade fram längs den smala spången genom det höga gräset mot en av tältplatserna. Hon före och jag en meter bakom. Det var kyligt. Solen sken, men molnen tornade upp sig. Hon var glad och letade efter sina gamla vänner och ville visa mig området. Jag var vilse av alla intryck. Det där var något helt annat än vad jag varit med om tidigare. Och hon var den enda jag kände.

Jag kom dit redan på eftermiddagen. Då var det fortfarande en het sommardag i början av juli och solen stod högt på himlen. Jag var osäker och saktade farten. Så dök det upp tillfälliga skyltar med fartsänkning och en diskret skylt om parkering. Längs vägen vandrade ungdomar med rastaflätor, klädda i säckiga kläder som förde tankarna till Gärdesfesterna på 70-talet. Jag förstod att jag kommit rätt.

Parkeringen var ett gärde där bilar och husbilar stod utmed kanterna. Vid en av husbilarna satt ett par i min ålder vid ett campingbord utanför. Det var ledigt intill så jag svängde in där. Hälsade på dem och kände en slags social connection. De var klädda som jag och senare visade det sig att vi hade en del gemensamt.

Jag gick bort till området och gick ett varv innan jag satte mig i gräset vid en av scenerna där det precis var en spelning på gång. Det var en snäll spelning med ödmjukhet och kärlek och jag såg massor med bilder men förmådde inte att ta en enda av dessa.

Över hela området låg en atmosfär, en annan atmosfär. Det var en alternativ värld, i en annan världsdel, ett annat universum, en annan kultur insprängd mitt i skogen en bit utanför Växjö. Eller kanske snarare ett sökande efter en alternativ värld till det hopplösa latteland vi ser runt omkring oss med oro, hat och klimatförändringar och där pengarna styr allt.

Det var som att förflyttas i en tidsmaskin. Som en stor installation. Kollektivboende och utedass och musik och performance och kärlek. Utställningar och teater. Ett naturreservat där man fångat in en svunnet tid och stoppat tideräkningen och låtit peace and love regera. Men referensramarna i min medelklasstillvaro rubbades, jag var på osäker mark och jag började undra vad jag gett mig in på.

Jag hade hört talas om Säljerydfestivalen, följt den i sociala medier under flera år och tänkt åka, men aldrig kommit längre. Så jag var glad att jag äntligen tagit steget, mycket tack vare hon som gick där på spången framför mig genom det höga gräset.

Det var en vacker bild. Det var kyligt men marken var varm och ångade. Och solen, denna kväll i början av juli, var på väg genom molnen med sina guldfärgade strålar. Fina färger och en fantastiskt vacker bild som jag såg men aldrig förevigade. Och i minnet kan bilden bara bli vackrare av det…

söndag 13 augusti 2017

Fridens liljor, kära sommar

 



 

Jag är infångad! Till slut hann de i kapp mig. Jag kände det verkligen i torsdags. Då var det klart, inget mer med det. Tiden på rymmen är över. Jag har sprungit planlöst, utan mål, utan mening. Bara rakt fram och ibland åt sidan. Aldrig bakåt. Det har varit många dagar. Resor, filosoferande, middagar, konserter, vin, båtar och husvagnar, färjor och bilköer.

Jobb och flytt och jobb och flytt igen. Nya människor. Gamla människor. Kontakter som upphört. Nya kontakter. Resor utan mål. Rastplatser och möten och ännu mer vin. Nya arbetsplatser, nya städer. Det är trettio år nu. Trettio år på flykt innan jag blev infångad.

Så i torsdags var det liksom färdigt. Dagarna var räknade och det fanns inget mer att göra.

Sommaren 1987 var varm som jag minns det. Jag hade lämnat gymnasiet, somliga skulle kalla det att jag tagit studenten. Fest var det i alla fall. Så mycket student var det kanske inte av mig. Men jag var där och det var sommar 1987 och jag sommarjobbade på kommunen som ogräsplockare. Hade en flakmoppe som jag förfogade över för att kunna köra iväg med ogräset, frakta spadar och krattor och dessutom tömde jag papperskorgarna runt den lilla köpingens torg och gästhamn. Det blev mycket moppeåkande den sommaren. Mindre med ogräsplockande.

Sommaren 1987 och det var slut på alla skyddsnät som funnits runt mig. Jag skulle fylla arton och under hösten skulle jag försöka få tag på nåt jobb. Men jag ville inte, bodde hemma hos mamma, pappa och lillebror och bortsett från konflikterna så hade jag det rätt bra.

Jag drömde om ett liv i storstaden, ville bli radiopratare, ha egen radioshow, jag ville åka på turné och bli berömd. Jag hamnade på löpande bandet på Scania och bodde i en etta i Ronna i Södertälje. Det var min turnéstart.

Jag stannade ett år i Södertälje, hann med en annan industri innan jag hamnade på en tredje som skulle hålla i sig nästan sex år. Den längsta tid jag nånsin varit på en arbetsplats. Självförtroendet bröts sakta ner bit för bit, dag för dag under de där åren och till slut förmår man inte ens att bryta sig loss. Men så småningom gjorde jag det i alla fall och efter tio år med plugg och flum och mer plugg så hamnade jag inom skolans värld där turnerandet fortsatte utan berömmelse. Jobb och flytt och jobb och flytt igen. Nya människor och så rullade det på.

Men så hände något för tre år sen. Jag har skrivit om det tidigare, så jag hoppar över det denna gång. Men nu har jag i alla fall varit tre år på samma skola. Självförtroendet byggs upp bit för bit för varje dag. Jag har hunnit med många skolor men aldrig trivts så bra som på min nuvarande. Här kan jag vara mig själv och arbeta precis så som jag vill arbeta. Det har jag inte kunna tidigare.

Jag ogillar auktoritära skolor. Jag vill inget hellre än bryta ner såna ställen. Jag avskyr härskartekniker och pennalism. Jag är alldeles för snäll för sånt. Jag gillar kärlek, ärlighet, respekt och förtroende. Det lär eleverna att ta ansvar och växa. Så flykten är över. Nu har jag vandrat planlöst i sju veckor.

Det har varit utflykter, konserter, stillsamt filosoferande, flanerande, vänner, nya vänner, gamla vänner, fotograferande, mer konserter, festivaler, krogkvällar med öl, vin och drinkar. Jag har börjat dricka drinkar. Mycket roligare mycket snabbare. I början på veckan spretade det. Ölands norra udde, Karlskrona och Söderköping. Så i torsdags kände jag mig verkligen färdig med sommarlovet och tog långhelg. Nu är jag redo för ett nytt läsår.

onsdag 9 augusti 2017

En kamera och tre rullar film för 45 kr på loppis




Förra veckan kollade jag in sydvästra Östergötland. Började med Borensberg och avslutade i Vadstena. Borensberg har den enda handvevade slussen längs Göta Kanal. Jag åt en pizza där och jag besökte en liten loppis invid kanalen.

Inne på loppisen hittade jag först en kamera. En Olympus Trip 35 med en blixt på. Komplett med bruksanvisning på svenska. 30 kr var den prismärkt. Det fanns en del andra kameror, men inget intressant. När jag skulle betala blev jag visad tre rullar film för 5 kr styck som låg utomhus i värmen på ett bord. Scotch 200 med bäst före-datum 1999. Jag slog till.

Sen fortsatte jag till Vadstena där jag läste igenom instruktionsboken och testade att plåta upp den ena rullen. Utan att veta om kameran fungerade. Utan att veta om filmen fungerade.

Nu är första rullen framkallad i alla fall. Filmen går säkert att använda med rätt motiv. Skuggorna blir alldeles kontrastlösa. Kameran verkar fungera.

Idag blev det ett besök i Söderköping och den fina bokhandeln och antikvariatet. Hittade Sune Jonssons Jordabok från 1976 och en samlingsbok med Walter Hirsch från 1982 och ytterligare några böcker. Bland annat Göte Asks bok Bilder som gör vardagen synlig från 1983 som verkade inspirerande.

söndag 6 augusti 2017

Känslan alltid viktigare än tekniken




Ostrukturerad men flegmatisk skulle man kunna sammanfatta min sommar. Jag har inte kunnat bestämma mig för var jag ska bo, så jag har bott lite överallt. Jag har inte kunnat bestämma mig för vad jag velat göra, så jag har inte gjort nånting. Och ibland har jag gjort lite allt möjligt. Vädret har inte heller riktigt kunna bestämma sig.

Under året har jag inlett en retroresa där jag bromsat upp och låtit digitalkamerorna vila. Analogt fotografi bromsar ner plåtandet. Med polaroiden så kanske jag tar en bild per resmål. Med de gamla analoga kamerorna skjuter jag mer från höften, utan att ha en aning om det blev nåt. Mitt senaste loppisfynd är inne på tredje rullen utan att jag ens vet om den fungerar... Men det spelar väl ingen roll!?

Nu samlar jag på hög i alla fall. Både texter och bilder. Det livslånga samlandet. Bara att hålla ut och inte ge sig. Ett par bra bilder per år blir så småningom en stor bunt bra bilder. Jag har ingen brådska. Det här med olika tekniker är också nyttigt eftersom man inser att tekniken inte är så viktig. Det spelar ingen roll vilket redskap man använder. Känslan är alltid viktigast!

fredag 4 augusti 2017

Strömsrum, fredag


Idag sitter jag ute på landet och tittar ut genom fönstret. Regnskurar avlöser varandra och däremellan kommer solen och bländar och värmer och ropar att sommaren minsann ändå är här. Husbilar passerar utanför, stannar till. Ibland kliver de ur. Alla går till exakt samma ställe där de fotograferar träslottet. Under årens lopp har jag sett tusentals stått där och fotograferat.

Tvättmaskinen borde vara färdig nu. Kanske ska gå ner och hänga upp tvätten. Nu kommer det en skur igen. Den här helgen är jag lite kattvakt. Samma helg som jag förra året förlorade min katt. Aldrig glömmer jag känslan när jag åkte hem från veterinären med en tom kattbur och hur jag såg matskålen med lite torrfoder på köksgolvet och visste att det aldrig skulle bli uppätet.

Det är blandade känslor. Husdjur är perfekta när man vill ha någon att bry sig om. Jag saknar den känslan. Men livet utan husdjur är fritt och har gett mig massor med tid och delvis ett annat liv och nya vänner.

Nu skiner åter solen, jag har en tvätt att hänga och så åker jag in till Kalmar och äter något och minglar lite. Sommarlovet är på upphällningen. Om en vecka väntar åter skolmat och Luthers katekes och dagarna får en annan struktur.

(Ingen polaroidbild idag. Hittar ingen här hemifrån och inser att jag inte tagit några polaroidbilder här ute i sommar, så det blir en Tri-X i stället. Får ta ett varv med polaroiden sen, för det är fint här.)