söndag 19 november 2017

Ovanpå sängen med kläderna på


Han vaknade till, kände tröttheten, låg kvar, lyssnade, hörde ljudet från grammofonen, där skivan passerat sista spåret och nålen tuggade på sista varvet intill etiketten. Han låg kvar, lyssnade på ljudet, försökte lyssna på ljuden utifrån och därigenom försöka bestämma hur mycket klockan var. Det var en konst han brukade utöva. Det blev en slags tävling med sig själv om att komma så nära exakt klockslag som möjligt.

Han låg med kläderna på ovanpå sängen i den lilla ettan. Det var hans första egna lägenhet. Han var arton år och hade nyss flyttat hemifrån. Från ett litet samhälle på landsbygden till ett förortsområde några mil utanför huvudstaden.

Skivan var Billy Braggs senaste, Talking with the taxman about poetry. Han förstod inte hur väl det stämde med hans liv just då. Han var en pojke som var på väg in i vuxenlivet. Men en naiv ung pojke med drömmar men utan erfarenhet. Det var en ung pojke som nog aldrig egentligen blev vuxen, någonsin.

Han levde i sina drömmar. Ville bli journalist, ville bli författare, ville bli fotograf. Och på nåt sätt så blev han alltihop utan att förstå det. Men ändå inte. Han såg bara hur han behövde gå upp väldigt tidigt på morgonen för att sätta sig på bussen genom den nya staden och kringla sig genom gatorna till södra änden där fabriken låg och det löpande bandet orubbligt segade sig framåt knappt två meter varje minut.

Ekonomin och konstnärsdrömmarna gick aldrig riktigt ihop. För att kunna leva behövde han både pengarna och förmågan att få skapa. Men jobbet tog udden av skaparlusten. Han hamnade gärna på sängen när han kom hem efter jobbet i fabriken. Och det var där han vaknade av raspet, när grammofonen spelat genom hela skivan och nu snurrade på sista varvet intill etiketten.

söndag 12 november 2017

Ett halvt varv runt huset med kameran


Jag plockade med den stora systemkameran till landet den här helgen. I morse när jag tittade ut så var det frost och en klar vacker höstsol som strödde sina strålar över landskapet. Det blev ett halvt varv runt huset och jag sköt av några bilder. 










söndag 5 november 2017

När vi ligger där i jorden så är vi alla lika



Kyrkogården, livets slutstation för mänskan. Att köra bil på helgerna är galet. Under vardagarna pendlar de flesta i laglig hastighet. På helgerna verkar folk tappa all respekt och förnuft bakom ratten. Jag tänker på kyrkogården när jag blir omkörd.

Jag tänker på förlossningen på sjukhuset. Runt hörnet ligger ambulansintaget. Strax intill står en lastbil från Rydéns och lossar gravkistor. Hela produktionskedjan liksom. Det är vackert.

Jag tänker på kyrkogården. Läser på gravstenarna. 1980, 1987, 1993, 1994, 1997, 1998, 2001, 2007. Tankarna svindlar. Jag minns dessa människor. Vänner, klasskamrater, släktingar, elever, kollegor, chefer. Jag ser namnen, men människorna är borta. Människorna som bar dessa namn. Som hade ett liv.

Allt kött blir hö och blomstren dö. Kyrkogården. Där är vi alla nakna. Lika. Ingen får ta med något. Omkörningarna spelar ingen roll. Inte ens de mest galna. Vi är alla lika på livets slutstation.

söndag 22 oktober 2017

Det var som en liten julafton redan i oktober



Jag lämnade mobilen i stan den här helgen. Min röda Megane förde mig ut på landet, till skogen och åkrarna. Till de öppna vidderna. Där ute i mörkret satt jag ensam med grammofonen och lyssnade på gamla vax som de flesta glömt bort. Jag satt där ute och bläddrade i romaner som lästes för länge sen och jag plockade med fotografier som aldrig blivit digitala.

Jag satt där ute i mörkret med mina gamla kameror och grammofonen och tillbringade en del tid i köket där jag lät ugnen kämpa. Kålpudding, Jansson, köttbullar, Brysselkål, prinskorvar, snaps och vin och dofterna. Det var som en liten julafton. Trots att det inte ens är november. Men telefonen var kvar i stan och det här är första året som jag inte ens har en almanacka att hänga upp på väggen. Jag skiter i dagarna. Struntar i månaderna. Det får vara vilket år det vill. Mig gör det detsamma.

Så på helgerna slår jag mig lös. Blir fri och gömmer mig ute i skogen där jag lyssnar på ugglornas kraxande på nätterna och ser månens alla faser och satelliter svepa fram över himlen mellan stjärnorna. Jag ser rådjur och jag klappar katten. Jag funderar över hur allt blev som det blev. Och äter gott och ser på utsikten och träden som blir genomskinliga. Och läser böcker och lyssnar på gamla grammofonskivor. Det är sånt man kan göra när man lämnar mobilen i stan.

söndag 15 oktober 2017

Kaffet är urdrucket och det är tid för att leva lite






Fredagarna är de mest intensiva dagarna för mig i år. Jag har många lektioner tätt intill varandra och det går i ett rasande tempo. Men det är ändå fredag och känns bra. Och sen efter lunch så har jag min egna klass två timmar och det är alltid mysigt att avsluta veckan så. Sen är det rätt skönt att sitta kvar en stund i arbetsrummet en halvtimme och reflektera lite. Byta några ord med kollegorna. Skratta några sista gånger innan man skingras och tar helg.

I vanlig ordning packade jag snabbt och tog min Megane på en resa söderut genom Kalmar län till mitt fritidsboende där jag inkvarterar mig på helgerna med god mat, dryck, bokläsning, stearinljus, kaffe, promenader, filosoferande, skrivande. Kort sagt kreativ avkoppling. Återhämtning som det heter på arbetsmiljöspråk.

Den här helgen plockade jag med den stora digitala kameran för att åka på fotboll. Kval för Blomstermåla upp mot fyran. En spännande match, hett och mycket publik. Derby mot Stjärnan från Påskallavik. En jämn match där Blomstermåla ändå pressade upp spelet på Stjärnans planhalva stora delar av matchen. Stjärnan lyckades dra isär Blomstermåla under första halvan som var helt jämn. I andra fick hemmalaget ihop sitt spel bättre och tog kommandot på planen och vann också till slut med 2-1.

Jag tänkte på det, när jag stod där med min gamla Canon 5D II och ett tele, hur lätt det är i den digitala världen. Varje gång man trycker på avtryckaren så blir det träff. Skarpt och rätt exponerat och man behöver inte tänka.

Min återgång till det analoga under det senaste året har förändrat mitt fotograferande. Jag kanske inte har tagit banbrytande bilder. Mina fotografier kommer inte att förändra världen. Men det är ett annat allvar i bilderna. Polaroiderna har en stillhet, ett lugn, som jag saknar i det digitala. Mina kort från småbildskamerorna, såna som man sätter en hederlig gammal filmrulle i, de bilderna är mer rock'n roll. Mer punk. Råare. Svartare. Men även där, det stillsamma, poetiska uttrycket. Jag tror jag kan plocka ut tio analoga bilder från senaste året som lätt är bland de bästa bilder jag tagit i hela mitt liv!

Det är oktober. Det är mitten av oktober. Halva oktober har gått. Halva hösten har gått. Bara så där. Tiden, den relativa tiden, den rusar på allt snabbare. Dagar läggs till veckor som blir månader och år. Det var en sommar, var det i år eller var det förra sommaren eller den dessförinnan? Man minns inte längre. Man gör avslut och sätter upp löften. Men tiden snurrar på och man kommer inte ihåg hur länge sen det var. Men ju äldre man blir, desto längre sedan var det. Oftast. Fast det känns inte så länge sen.

Skrivmaskinen jag författar dessa rader på är från 1960-talet. Polaroidkameran från 70-talet och småbildskameran från 60-talet. Min digitala 5D II är från 2010. Nyast, men ändå hopplöst omodern i den digitala världen. Nu i dagarna är det exakt fem år sedan jag köpte min smartphone, iPhone 4S, som jag haft sen dess. Den är väldigt omodern och långsam. Men ändå bland det nyaste jag har i teknikväg.

Det är en speciell känsla att sätta ett nytt papper i skrivmaskinen. Ett oskrivet blad där jag har alla möjligheter. All frihet att författa precis vad jag vill. På samma sätt när man plockar i en ny rulle film i kameran, fäster den, stänger luckan, drar fram och kollar räkneverket och asa-talet. 36 blanka rutor som väntar på att få fånga en bit ljus från verkligheten. 36 minnesbilder från en vardag. Min vardag. Det är nästan lite högtidligt. Så är det inte med en digital kamera, där kan man lagra tvåtusen bilder på ett minneskort och där bränner jag av 200 bilder på en fotbollsmatch, men sparar bara tio.

Kaffet är urdrucket. Skrivmaskinen har hjälpt mig att redan fylla två papper text. Det tredje papperet är snart också fyllt med bokstäver staplade till ord som blir meningar. Det blir en lång krönika denna vecka. Jag brukar oftast bara skriva en sida till bloggen. Samtidigt så skriver jag ytterligare sidor som är till mitt pågående bokprojekt. Min femte bok. Och jag samlar bilder till min sjätte bok tillsammans med Fredde Klings texter. Det kanske blir klart till nästa höst.

Kaffet är urdrucket, stearinljusen har brunnit ner. Snart tre sidor fullskrivna. En analog värld. En tidsepok då man inte hade lika bråttom som idag. Jag stretar emot. Bilderna kan ligga till nästa höst, det är ingen brådska. Jag klamrar mig fast. Försöker leva i en tid där jag kan få lite mer tid över. Där tiden även räcker till att leva. Reflektera och bry sig en smula.

söndag 8 oktober 2017

En man kan aldrig få rätt mot en kvinna



Vägen fortsätter fram. Märkvärdiga svängar. Regn faller. Gatan är blöt. Dammet är borta. Löven är gula. En hösttrött fluga klättrar på insidan av fönstret. Letar efter sommaren. En vit bil passerar. Regnet fortsätter. Mörkret faller. Det dammar inte längre. Tankarna är knasiga. Vad är rätt och vad är fel? Vilka beslut är riktiga? Och de andra. När kommer efterräkningarna av de dåliga besluten?

Svängarna blir allt mer raka. Bänken. På bänken. Styrka och vemod. Damm. Röda löv. Ett och annat gult. Kvinnan klättrar omkring. Sommaren. Kvinnan. Kurvorna. Mörkret. Regnet. Insidan. Lår. Smärta. Njutning. Livet. De känsligaste delarna av livet. Kvinnan. Rätt eller fel? Vilka beslut som än fattas så är de fel. I en kvinnas ögon. Aldrig rätt. Det går inte. Man är aldrig till lags. Bara att ge upp och lägga sig ner och dö. Ge upp. Dö. Borta. Trött. Damm. Höst. Slut.

Äpplena har fallit. Ekollonen har fallit. Asken är redan genomskinlig. Lönnen släpper sina blad, men näsorna hänger kvar. Naturen blir gul. Gör över till rött för att sedan dystert draperas i brunt under hela vintern. Ungefär som livet.

De bara benens årstid är förbi för den här gången. För länge sen. Knappar knäpps. Dragkedjor går igen. Koftor på. Strumpor och mamelucker. Några kvarglömda kor går fortfarande och betar i en hage. Äpplena, ekollon, damm, kor, mörker, lår, njutning, rött och gult. Det är höst. Det är verkligen höst.

söndag 1 oktober 2017

Jag har eldat, det syns ingen katt, korna betar och löven faller


Vid midnatt går jag ner till pannrummet och eldar. Meteorologiskt så är det fortfarande sommar. Men elpatronerna klarar ändå inte av att hålla värmen. Det finns inget varmvatten och jag vill duscha i morgon bitti.

Vid midnatt går jag ut. Ser brunvita skuggor i kohagen, samtidigt som molnen dansar på himlen och jag hör det trygga ljudet av gräs som rivs av. Rafs... rafs... rafs... Kor är rogivande. Betande kor. Betande kor vid midnatt, när det fortfarande är sommartemperatur, men natten ändå sval och jag vill ha varmvatten så att jag kan duscha i morgon bitti.

Det är halvklart på himlen och en stabil stilla höstvind skakar lätt på träden, tillräckligt för att löven ska singla ner. Gula höstlöv som sakta singlar ner mot marken. Ljudet av betande kor och en bit bort hörs en katt skrika till. Ljudet av en katt beredd till strid. Redo att fajtas. Dramatiskt skrik som förvånar och alltid låter lika skrämmande. Skapar en obehaglig känsla.

Jag traskar bort mot ljudet för att se om det är grannens katt, som ibland tittar in hos mig och hälsar på. Men det är alldeles för mörkt och jag ser inget. Hör bara kornas betande som fortsätter och vinden som rasslar sakta genom träden och löven som faller.

Det är midnatt och jag har eldat för att få värme. På himlen blinkar stjärnorna åt mig. Det är min stund nu, tycks de säga. Snart är jag borta. Aska och jord. Korna betar lugnt vidare. Och i morgon har jag varmvatten så att jag kan duscha.

Grannens katt som föddes nästan precis samtidigt som min förra katt dog. Två liv som aldrig möttes. Aska och jord. Vår stund på jorden. Hans stund. Hans dagar och nätter. När grannens katt hälsar på, går han runt utan brådska och luktar och undersöker. Ser lite misstänksamt mot mig. Det osar katt. Förebrående blickar. Men han hoppar gärna upp i soffan och tycker om att bli klappad och kliad på huvudet. Sen ställer han sig vid dörren och vill ut igen.

Vinden drar sakta i träden. Jag har eldat. Det syns inte till nån katt denna natt. Löven singlar ner. Korna betar och i morgon har jag varmvatten till en dusch.

tisdag 19 september 2017

Jag är nöjd, det var vad jag kände...


Det var under en lektion idag som jag kände det. Alla eleverna i klassen satt och jobbade och klurade på ett matteproblem. Några hjälpte varandra. Ingen räckte upp handen. Vid två tillfället frågade jag dem om de ville ha en ledtråd, men fick ett rungande nej till svar. Det gladde mig.

Jag har ett Karl Marx-citat hängande på white-board-tavlan i klassrummet: "Det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast den, som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar, har utsikt att nå dess ljusa höjder". Budskapet verkar ha gått hem.

Jag satte mig på ett fönsterbord och blickade ut över klassrummet. Funderade lite över vad jag gjort med mitt liv. Det var först i vuxen ålder som jag trillade in på lärarbanan och i 30-årsåldern som jag utbildade mig. Är jag nöjd med mitt liv? Jag vet inte. Förväntar jag mig något speciellt mer av livet? Inget som jag är medveten om.

Jag kanske inte har haft det roligaste livet. Men för mig har det varit helt okej. Jag satt där och tittade på klassen när de kämpade med sitt problem och tänkte att det skulle vara helt okej att dö. Jag skulle vara nöjd med livet. Jag har gjort ett par böcker som finns på bibliotek och hemma hos folk. Jag har gjort lite avtryck i olika trycksaker och på webben. Jag har spridit ut lite bilder som nån förhoppningsvis tar hand om. Jag skulle efterlämna några generationer elever där jag förhoppningsvis har jag satt några spår.

Under 48 år har jag nästan dagligen varit rädd för att dö. Jag har varit orolig och snudd på paranoid. Det betyder inte att de inte är efter mig. Men jag känner ingen panik för det. Jag är inte rädd längre. Jag kanske lever i tjugo år till, eller trettio. Men det skulle inte störa mig om det inte blir så. Jag är nöjd. Det var vad jag kände, när jag satt där på bänken invid fönstret, med ett leende på läpparna, och blickade över klassrummet, där eleverna arbetade. Jag är nöjd.

söndag 17 september 2017

Söndagsepistel med en teknisk revolution

När jag växte upp i Figeholm minns jag vår granne, gamla tant Magnusson, som om vädret alltid sa att "människan spår, men Gud rår". Hon var djupt religiös och dog i tron på sin frälsare över nittio år gammal. Senaste veckan är jag beredd att hålla med henne. Man kan väl milt uttryckt säga att vädret inte bryr sig särskilt mycket om prognosen i alla fall...

Jag köpte en billig, enkel skanner härom dagen och installerade den idag, när jag kom tillbaka till Västervik. Det är säkert femton år sen jag hade nån skanner senast. Det är ju bara att fylla glasbordet med polaroidbilder så beskär och sparar skannern ned allt automatiskt. Sist jag ägde en skanner så fick man göra allt sånt manuellt och allt såg skit ut.

Tanken är att jag ska skanna av lite bilder som jag vill ha med tillsammans med texter i en bok. Jag har ingen tidsplan, blir det inte klart i höst, så gör jag det nästan år, eller året därefter. De flesta texterna är klara och nu kan jag fixa till bilder också. Sen ska jag fundera över hur processen därefter ska se ut. Press-on-demand eller traditionellt tryckeri.