fredag 20 januari 2017

Stegen i nysnön mellan gravarna


För nån vecka sen skulle jag gå en promenad. Det var nysnö och fyra minusgrader och mörkt. Ingen idé att försöka med nån polaroid. Jag tog inte med någon annan kamera. Inte ens mobilen.

Jag gick från Sturegatan över Esplanaden och Hallströmsgatan. Ner till hamnen. Sen in mot centrum, förbi järnvägsstationen. Sen Storgatan upp och i kanten av stadsparken såg jag första bilden. En cykel slängd i nysnön. Snyggt låg den där över snön. Inga steg omkring den. Jag hade ingen kamera, utan såg bilden och memorerade.

Traskade vidare medan jag funderade på om man ändå inte skulle ta en digitalkamera med sig ibland. Jag gick upp förbi Corner och rundade kyrkogården. Då såg jag den andra bilden.

Nysnö över gravarna. Mellan två av gravarna var det spår av en katt. Kissen hade vandrat fram till den första stenen och in bakom. Sen fram igen och i en båge vidare till nästa sten.

Jag hade ingen kamera med. Insåg också att det aldrig hade gått att ta den bilden med en polaroid. Vita spår i vit snö och allt i becksvart mörker. Aldrig. Jag hade en kvart hem därifrån och hade kunnat gå tillbaka och ta bilden. Men det blir aldrig samma sak då. Jag visste att bilden var förbi. Förlorad.

En vecka senare var jag tillbaka. Jag gick exakt samma promenad. Det hade både braskat och slaskat under veckan. Det var fem minusgrader och ett hårt istäcke på trottoarerna. Men den här gången hade jag en kompaktkamera liggande i fickan. Som för att förnedra mig själv över de missade bilderna gick jag samma väg.

Jag kom fram till kyrkogården. Rundade stenmuren och gick längs gravarna. En svart katt kom ut och skyndade på stegen när den såg mig. Jag såg graven. De små fotstegen var kvar, men en veckas tö och frost om vartannat hade gått hårt åt spåren.

Jag tog i alla fall min bild. Konstaterade att månen såg ut som en punkterad fotbolll där den låg i gluggen mellan Ellen Keyskolan och sjukhuset. Den ruvade liksom över ambulansgaraget och alla ljusen bortifrån Gränsö på andra sidan.

En ambulans svängde in mot garaget och på andra sidan klev en gammal tant ut från akuten. Hon hostade och harklade och spottade en loska och jag skyndade på stegen.

onsdag 18 januari 2017

En helg offline


Den gångna helgen åkte jag ut på landet. Det fanns både ägg och prinskorv och lökkorv. Och jag hittade en julskiva med Carola. Så det blev en riktig jullovsfrukost, trots att både lovet och Tjugondag Knut passerats.

När jag satt där ute på landet så insåg jag att jag glömt laddaren till mobilen. Så jag gick verkligen bokstavligt offline och det var skönt.

I ett skåp hittade jag en kompaktkamera som blivit kvarglömd. Minneskortet som satt i var inte formaterat, utan det blev en liten bildvisning med foton från 2013 och framåt. Där fanns bilderna från när jag kom till Västervik första tiden. Det var kul att återse.

När man är ny på en plats så ser man saker på ett annat sätt än när miljöerna är trogen gammal vardag. Jag känner samma sak med Strömsrum. När jag inte är där så ofta så ser jag verkligen allt i ett nytt ljus.

Jag ser och inspireras. Under helgen skrev jag sju sidor text. Jag går ut en timme. Tittar, andas, lyssnar. Sen in och skriver ner alla tankar och känslor som kommer från minnen och intryck.

söndag 15 januari 2017

Polaroiden på puben och misslyckandet



I fredags var jag på puben på Hotell Fängelset i Västervik. Open Stage arrangerade olika uppträden.

Jag hade polaroiden med mig, väl medveten om att det bara var att glömma konsertbilder. I stället tänkte jag mig spontana porträtt om jag mötte nån. Men det var så knökafullt med folk att det bara var att lägga ner fotograferandet.

Jag tog några konsertbilder. Utan blixt exponerade kameran i säkert två sekunder och just där och då undrade jag vad jag egentligen höll på med.

Samtidigt, eller snarare dagen efter, tänkte jag på alla bilder jag hade kunnat ta med polaroiden. Spelschemat med fördelningen av kanaler på mixern, som fick en öl över sig och sen kletades fast på en vägg och blev en installation. Fängelseskylten. Baren som har sin egna Fängelseöl som bryggs i huset. Eller en bild från korridoren in mot den proppfyllda puben.

Stilleben, interiör, vimmel. Men så klok och påhittig var jag inte på kvällen. Då försökte jag med det omöjliga och misslyckades.


söndag 8 januari 2017

Dags att bryta upp från jullovslugnet


Det var den julen, 2016. Det har blivit nytt år och jag är tillbaka i stan från några veckors vistelse ute på landet och imorgon får man åter dra på sig blåstället, stämpla in och rätta in sig i ledet.

Jag vet inte hur det är för er, men för mig så är det den där anspänningen dagarna precis före julafton som är magisk. En förväntan som infinner sig och vetskapen om det antågande lugnet och stillheten. Människorna man möter dessa dagar, innan julaftonen, är alltid vackra, glada, avspända men också förväntansfulla.

Sen smäller det bara till och plötsligt är det julaftonens kväll och allt är över. Jag tillbringar julafton på landet med mina föräldrar sedan många år och älskar att gå ut på julaftonskvällen. Ut i stillheten. Inte ens på avstånd kan man höra några bilar. Ingen rör på sig. Alla ligger nöjda i soffan och tittar på Sunes jul och smälter julmaten medan de yngre är fullt upptagna av sina julklappar.

För mig som inte har nån egen familj eller så mycket närstående släkt så tar julen slut där. Alla är upptagna med sitt och enda möjliga umgänget är om man möjligen hittar nån annan överbliven och utestängd att umgås med de här dagarna.

Tyvärr brukar ibland paniken hänga kvar där. Jag har inte fått ner pulsen och kommit in i ledighetslunken riktigt. Så de här familjebundna storhelgerna är inget jag gillar.

Det brukar hinna gå ett par av mellandagarna innan dagsrutinen sätter sig och jag känner mig till freds. Där man drar ut på morgonens rutiner och frukostbestyr. Där man ser gryningen komma till landet och solen kämpa sig ner längs trädstammarna. Skuggorna är långa, långa.

Läser, går en promenad och gör en Jansson.

Dricker en julöl och läser ännu en bok innan man går ut i jullovsnatten.

Jag stod och tittade upp mot natthimlen en av de klara kalla nätterna strax efter nyår. Jag såg två stjärnor falla, men önskade mig inget, för jag tror inte på sånt. Jag var fullt nöjd med att titta på stjärnhimlen och höra tystnaden och där och då kändes livet fullbordat.

fredag 6 januari 2017

En vandring genom vinter och sommar


En vinterpromenad på trettondagen. Två talgoxar följde mig genom allen. De flög från träd till träd, hela tiden några meter framför mig. Varje gång jag kom ikapp dem så lyfte de och flög fram till nästa träd där de satte sig.

När jag vikit av från vägen, in i skogen, där vägen inte sett någon snöplog, så blev allt tyst och stilla. Endast knarret hörs från de frusna snökristallerna som krossas under mina skor.

Den midvinterbleka solen letade sig genom trädkronorna. Plötsligt hörde jag någon som hackade mitt inne i skogen. Nära toppen i en gammal torrfura så satt en blek och kutryggig hackspett och hackade sig in efter någon ätbar insekt. Trots att jag praktiskt taget stod rakt under tallen så tog fågeln ingen notis om mig, utan hackade lugnt vidare.


Som sagt, alldeles tyst och stilla. Och kallt. Väldigt kallt. Mindes tillbaka till en het sommardag för många år sen. Jag gick längs samma ensliga skogsväg i min ensamhet, när jag hörde en bil närma sig. 

Rutorna var neddragna när bilen rullade upp jämsides med mig. En ensam tjej satt i bilen, i en vacker sommarklänning med bara knän och jag fick se en hel del av låren också. Hon var söt och ensam och dagen var het och solen stod i zenit och jag blev alldeles överrumplad av hennes frimodiga uppenbarelse. 

Hon frågade om det var vägen till Skuteholm och jag förklarade hur hon skulle köra och sen var samtalet slut och hon körde vidare, smygande, längs den ensliga, smala och krokiga vägen genom sommaren och livet. Och våra vägar möttes aldrig mer.

När jag nu, trettondagen 2017 åter närmar mig Strömsrum på väg tillbaka genom skogen så är solen på väg ner genom horisonten. Längst bort på andra sidan åkrarna sjunker solen ner genom kransen av snötyngda granar. Och det blir bara dimma kvar.

Till vänster är den halva månen på väg upp över himlavalvet. Borta över trädtopparna till höger syns fem av vindsnurrorna sträcka på sig borta vid Idhult. Synkroniserat blixtrar de fem snurrorna till och ljusskenet skapar solkatter i mina ögon som tåras i kylan.

Jag tror att det här är första gången någonsin som jag vandrar längs denna väg utan någon kamera i fickan. Ingen mobil. Inget som helst verktyg för att samla in något ljus att spara till eftervärlden. Inget annat verktyg än mina två blå ögon varmed jag försöker registrera så mycket som möjligt.

Jag lagrar varje bild på ett finger. Talgoxarna på tummen. Hackspetten på pekfingret. Det gamla sommarminnet föräras orättvist nog långfingret. Ringfingret för solnedgången och lilla vicke vire för vindsnurrorna.

2017 är ju året då jag bara kör polaroid. Den tekniken skulle inte klara tio minusgrader. Det är för lite glykol i bilderna och framkallningsampullerna skulle frysa och aldrig komma ur kameran. Men jag minns vad jag såg och nu har ni också sett mina fem minnesbilder.

fredag 30 december 2016

Mitt nyårslöfte är att bara köra polaroid 2017


Dagarna går och plötsligt är det dags att hänga upp en ny almanacka på väggen. 2016 har varit omvälvande på ett personligt plan bland annat med ännu en flytt, även om jag inte släppt det jag flyttat från.

Plötsligt bor jag för första gången på trettio år i en stad. Det är bra för min hälsa att ha promenadavstånd till allt jag behöver. Bilen har ibland stått hela veckor orörd. Jag tycker att midjeomfånget minskat, men det kanske bara är inbillning.

Lärarjobbet har nog aldrig varit roligare än nu. Jag har blivit väldigt väl mottagen i Västervik och är nu inne på mitt tredje år här. Jag har underbara elever och fantastiska kollegor och tycker att det är kul att gå till jobbet. Vi skrattar varje dag och gråter också en hel del. För bara några år sedan så hade jag ont i magen varje morgon och det berodde inte på eleverna!

Sedan i somras så har jag fotografen Micke Berg som mentor under ett år. Det har varit utvecklande. Främst har han fått mig att hantera kameran tekniskt på ett annat sätt än jag gjorde tidigare. Nu kör jag bara P-läge och skiter i bländaren. Han har också tvingat mig att utveckla efterbehandlingen av bilder.

Under hösten har jag börjat fota polaroid. Enkelhet är ledordet och jag fotar av bilderna direkt med mobilen och gör förstoringar 30x30 cm. Jag har tagit fram två bilder hittills. Ett svartvitt porträtt och en miljöbild i färg och de är riktigt läckra. Förhoppningsvis har jag en utställning klar innan sommaren.

Det vore också kul att göra en fotobok direkt i mobilen eller paddan med polaroidbilderna. Hur som helst har jag tänkt låta digitalkamerorna vila under åtminstone första halvan av 2017 och enbart fota polaroid och instax.

Jag brukar ge ut en bok eller ordna en utställning varje år. Under 2016 har jag medverkat i en bok och haft tre utställningar varav två helt egna – dels Lofta caffè och dels Visarkivet – båda i Västerviks kommun.

Mitt löfte för 2017 är att fortsätta att minska ner bloggande och facebook. Jag ska hålla mer på mina bilder för att samla ihop nytt material med polaroidbilder till en utställning som jag kan visa i sommar. Det vore också kul att göra en bok till hösten.

Gott nytt år 2017!




lördag 24 december 2016

Grymtanden i julnattens mörker


Julaftonskvällen. Jag var ute i skogen. I stillheten och mörkret. Har saknat mörkret. Och saknat tystnaden. Nymåne och barmark. Då är det mörkt. I Småland.

Jag stod där ute, lyssnade på tystnaden och tittade på stjärnorna. Orions bälte. Neptunus som just försvunnit under horisonten. Ett vildsvin grymtade i närheten. Kände obehag och grymtade tillbaka.

Några moln svepte bort stjärnorna och jag kände vinden ta sig in genom jackan. Jag ryste till. Vet inte om det var rädsla eller köld. Jag har i alla fall saknat tystnaden och mörkret denna höst som jag tillbringat i stan. Jag kunde ha stannat där ute i julaftonens mörker.

söndag 18 december 2016

Bilder från senaste veckan #50


Det finns säkert dem som tuffar på lite extra så här i juletid. Springer i affärer och hjälper till att bränna av sisådär 75 miljarder kronor. Själv aktar jag mig noga för att gå till affären i december annat än när det nödvändigaste i kylskåpet är på väg att ta slut.

Sex dagar kvar. För mig har julen nåt religiöst över sig och handlar mest om stillhet. Och lite klassisk julmat. Och Karl-Bertil Jonssons julafton på teve. Så länge får ni hålla till godo med några polaroider från veckan som gått.



Time