lördag 3 december 2016

Irish coffe hjälper mig att minnas





Ibland kan jag översköljas av vemod. Det slog mig just att 2016 snart är till ända. Årsindelningen spelar egentligen ingen roll. Men varje gång man hänger upp en ny almanacka på väggen så är man ett år äldre än året innan.

Det är vemodigt när man tycker att livet inte består av så mycket annat än att hänga upp nya almanackor på väggen och så några hundra snabba dagar där emellan.

2016 var för min egen del ett rätt bra år. Jag levde tryggt och stillsamt. Satt ute på landet och njöt av dagarna och klappade katten ända fram till den där bistra sommardagen då katten, som var mitt barn, plötsligt och alldeles för tidigt blev allvarligt sjuk och det var oundvikligt att åka till veterinären för en avslutande spruta.

Den där känslan när jag åkte hem med en tom kattbur och såg matskålen och vattenskålen och var medveten om att det aldrig mer skulle vara nån katt som stod utanför dörren och jamade, har jag inte kommit över än. Jag har varit med om det förut. Men det är lika jävla jobbigt varje gång.

Nu är det fyra månaders distans. Det fanns inte längre nån anledning för mig att åka elva mil hem från jobbet. Övernattningslägenheten blev permanentboende och mitt gamla hem kanske blir nåt ferieboende. Nu står det bara. Jag hittade en lite bättre lägenhet lite närmare centrum och jobbet i alla fall.

Vemodet sköljer över i takt med att jag dricker mitt Irish Coffe och tänker på hur ödet lett mig vidare i livet. Flytten har lett till nya erfarenheter. Det är första gången i hela mitt liv som jag inte pendlar till skola eller jobb. I hela mitt liv. Morgnarna har blivit så avslappnade när jag vet att det bara är fem minuters promenad till jobbet. Plötsligt har jag börjat komma till jobbet tidigt. Dricker mitt morgonkaffe i lugn och ro. Promenerar bort till skolan. Trivs med att mingla omkring i en tom entré och hälsa på elever och kollegor när de kommer in, frusna och yrvakna.

Det nya livet har också lett till att jag har promenadavstånd till krogarna. Det är åtta år sedan jag senast bodde i nån byhåla där det fanns ett vattenhål i form av en pizzeria med utskänkningstillstånd. Så nu marineras min kropp inifrån varje helg med allehanda spirituosa från Västerviks pubar och krogar.

När jag var arton bodde jag i en stad senast. Då hette staden Södertälje. Nu heter den Västervik. Men på ett sätt så känner jag mig som arton igen. En artonåring i en 47-årig kropp. Det är vemodigt. Jag älskar att umgås med yngre människor. Eleverna i skolan och unga vuxna som jag träffar på fritiden. De är så generösa, öppna, nyfikna, fria, normbrytande och inspirerande. Hade en fin kväll igår som gav så mycket energi.

Det är inte alltid kul att åldras. I skolan, i mitt jobb som lärare, så har jag blivit en auktoritet i klassrummet. Gammal, erfaren och stabil, utan att jag förstått vart åren försvunnit. Samtidigt så är jag mer osäker än nånsin i min lärarroll. Jag utvecklar min pedagogik. Försöker ta till mig ny forskning, arbeta formativt och förnya mitt arbetssätt. Utan att lämna den gamla katederundervisningen helt. Men att testa nya idéer, ge sig ut på okända vägar som man inte vet vart de leder, gör att lärarjobbet ändå känns mer osäkert än nånsin. Har jag gjort rätt bedömningar, kommer eleverna att nå längre?

När man var yngre gjorde man som man blev tillsagd. Nu när jag är äldre har jag en erfarenhet och pondus som förpliktigar. Tänker på min gamle klassföreståndare och kemi- och mattelärare på högstadiet, Sigge. Han är delvis en förebild för mig i läraryrket. Han arbetade formativt från katedern redan på tidigt 80-tal. Sigge utgick från var vi befann oss och formade undervisningen därifrån. Mötte oss. Lektionerna blev aldrig som han tänkt sig, han visste alltid början på lektionen, men sen var det vi elever och våra kunskaper och frågor som styrde innehållet till klockan ringde ut på rast.

Snart är det dags att hänga upp en ny almanacka på väggen. 2016 vill jag minnas som den där sommardagen, då jag först var på marknad på Öland, träffade bekanta. Sen på eftermiddagen satt jag ute på gården och läste. Hade kvalitetstid med katten och tog en selfie på oss båda. Sen på kvällen cyklade jag till grannbyn, till min vän och hans familj och levde. Det var fint. Kanske årets finaste dag. En dag jag vill bära med mig länge, länge. Glöm inte det! Att ta vara på alla fina dagar!

torsdag 1 december 2016

Västervik, torsdag kväll i bilder


Det knarrade under sulorna när jag gick ett varv runt Esplanaden, Midgård och Östermalm. Jag mötte några som hastade fram. Några flanerade med hundar. Jag mötte ett förälskat par och sen en ung kille som hasade sig fram på den packade snön och som inte kunde hålla sig från att göra en snöboll. December börjar med lite prydnadssnö.




söndag 27 november 2016

Tillbaka till dåtiden – på flykt från nutiden




Det kan tyckas som en omväg att fotografera analogt för att sedan krångla med att fotografera av bilderna digitalt för att kunna publicera dem här på nätet. Men det handlar inte om efterarbetet. Det handlar om fotograferingen.

Jag upplever att jag fotograferar långsammare och mer genomtänkt med polaroiden – dels för att bilderna kostar trettio spänn styck – men också för att det är en viss process med bilden som kommer ut ur kameran och måste skyddas mot ljus för att inte överexponeras. Fyra paket på två veckor har det blivit hittills. Jag har hållt mig till dagsljus, men är lite sugen på att släpa med mig stativet ut i Västerviksnatten för lite kvällsvyer.

På ett sätt så är det skönt att gömma sig i fotograferingen för att slippa se hur galen världen är. Black Friday och svenskarna ska närmaste månaden sätta sprätt på 75 miljarder kronor i julhandeln. Skrev siffran på tavlan och lät eleverna gissa. Som ledtråd sa jag att vi spenderar dessa pengar för att minnas ett flyktingbarn som dog för tvåtusen år sen... Vi noterade att man kan köpa 30 000 villor i Västervik för julklappspengarna. Så många finns inte.

Som kontrast till denna köphysteri så kommer varningsrapporterna om glaciärer som smälter och temperaturer tjugo grader över det normala på nordpolen. Men nej, nej, nej, det har inget med vårt levnadssätt att göra.

måndag 21 november 2016

Tiden med kopplingsolja kommer ikapp



När jag satt där på Friden i Mellby och pratade gamla minnen så var det med distans. Det är länge sen. Åren har gått. Många gånger gjorde jag saker lite för tidigt i livet. Kan tänka att om jag hade varit lite äldre när det skedde så hade det gått bättre. Men det är inget att fundera på nu.

Som det där att flytta hemifrån vid arton års ålder. Det var nyttigt. Men jag var så omogen och blyg på den tiden och vågade inte ta för mig. Vågade inte leva. Jag flyttade långt bort också. Och från en liten by på landsbygden till en storstad. Men jag klarade mig.

Jag stod vid löpande bandet och fyllde kylarvätska och kopplingsolja i lastbilar hela dagarna. På niorasten köpte jag en klämma i fabrikscafeterian och lärde mig dricka kaffe. Men mycket socker. På kvällarna vandrade jag runt i Södertälje och gick på bio.

På helgerna tog jag pendeltåget in till Stockholm och vandrade planlöst längs gatorna, denna vintern anno 1987. Andra helger tog jag SJ:s veckoslutsbuss söderöver, hem till lilla Figeholm.

På Friden där i Mellby så kom minnena ifatt. Om jag varit äldre så hade den där flytten gått bättre. Kanske blivit permanent. Undrar vad det blivit då? Hela livet är en massa små mer eller mindre frivilliga val som leder till nya ställen.

I början hade jag aldrig förmågan att förverkliga något. Jag gjorde fel, förstod inte, fastnade på fel prylar, var inte rationell. Utnyttjade inte mina kontakter. Det är inte lätt att vara ung. Ännu mindre idag.

 

tisdag 15 november 2016

Det gäller att bromsa tiden





Promenadkväll. Jag ägnade eftermiddagen åt att hänga upp tavlor. Äntligen fick jag upp bilder på alla väggar i nya lägenheten. Tolv stycken blev det. Ett hem som börjar likna ett hem. Måste förbi Kupan också och kolla in utbudet med små bord och prylar man kan ha i fönstren.

Gick ut en promenad. Mötte bara folk med hundar eller folk som skyndade på med väskor, på väg hem. Minns att jag hade nån bekant eller kollega som hade en man som absolut inte gick ut och promenerade – om det inte fanns ett mål. Att promenera för promenerandets skull var otänkbart. Minns inte vem det var, kan vara nån i mitt fb-flöde...

Jag mötte ingen som verkade promenera för promenerandets skull. De satte sig väl i bilen i stället och körde till gymmet. Passade på att titta efter adventsljusstakar i fönstren. Jag gick Hallströmsgatan upp och genom Midgård tillbaka och måste ha passerat många hundra lägenheter. Det var bara tre lägenheter som hade tänt upp adventsljusstakar och stjärnor. Det är bra, man ska hålla på tiderna för traditioner.

Under eftermiddagen och kvällen har jag sett temperaturen öka på termometern. Nu är det uppe i sju grader. Inte ens kylskåpskallt. Egentligen var ju inte min promenad heller mållös. Dels behöver jag röra på min kropp. Och så hade jag ju kameran i fickan och plockade fram den ett par gånger. Upptäckte att det finns ett skrädderi här. Hederliga gamla hantverksyrken är fint att upptäcka i tider av köp och släng och lågprisvaruhus. Det är inte fel att bromsa tiden. En promenad funkar också.

söndag 13 november 2016

En söndag i Västervik i november



Korsningen Sturegatan – Hallströmsgatan här i Västervik har blivit lite av en favorit. Den gör sig bra på bild alla tider på dygnet. Vaknade tidigt och när de yrvakna solstrålarna letade sig in genom fönstren så blev jag förförd till en morgonpromenad. Det var alldeles tyst. Stilla och en skön vinterkyla som inte besvärade, trots att jag inte hittade några långkalsonger.

Gick en timme, passade på att handla i Högöhallen. Johannesdal är fint. Tillbaka hemma värmde jag mig med ett hett bad. Alltså när det är så hett så liksom kroppen bara paralyseras och varenda muskel släpper greppet. Det är skönt.

Så gick också denna söndag utan att jag gjort något vettigt. Gjorde en Jansson, tittade på en dokumentär om Sten Broman. Tidsandan, han levde i en annan tid. Lite som kontrast till söndagsintervjun med Amelia Adamo i morse. Den gamla tiden är kul som kuriositet.

Gick en liten promenad nu på kvällen. Tänkte att jag skulle se den där supermånen. Men den hade nog supit till ordentligt, för den var full och hade slocknat bakom molnen, så det blev inte mycket att se. Nu väntar en intensiv arbetsvecka med utvecklingssamtal och öppet hus och förhoppningsvis blir det en liten utflykt till Skåne kommande helg. Lev väl!


lördag 12 november 2016

Jag mötte godheten i Kalmar – två gånger





Jag skottade fram bilen idag och valde rätt bil på parkeringen, det var min. Sen åkte jag söderut genom Kalmar län. Längs vägen västerut mot Gladhammar så växte snölagret och nådde kanske sin kulmen nånstans runt Misterhult. Sedan minskade det.

Stannade till vid mitt, numera, fritidsboende i Mönsterås kommun och hämtade upp en bunt böcker. Det var tio grader inomhus och en decimeter tjockt lager is på vägen utanför. Postlådan var full med reklam trots klistermärket om Ingen reklam tack. Tänk om Svensk Direktreklam kunde anställa läskunniga utdelare. Men det är väl ett i-landsproblem.

Hade ett ärende till Ikea och passade på att äta i Kalmar. Där var det barmark. Inte en snöflinga. Det var kö till parkeringsautomaten. En yngre kvinna gick runt och verkade inte stå i kön men var ändå intresserad av automaten och verkade nervös. När det var min tur så kom ett yngre par fram och frågade kvinnan om hennes namn. När hon svarat så plockade mannen fram hennes bankkort som hon tydligen glömt i automaten. Paret hade dröjt sig kvar och hoppats att hon skulle dyka upp. Det finns hopp om mänskligheten.

När jag stillat hungern och klev ut från restaurangen så sprang jag ihop med fotografen Jan Nordström. Finns det någon mer godhjärtat person. Han är en mångkonstnär med föreläsningar, foto och målning. Han gör världen lite bättre genom att sprida godhet omkring sig. Senaste åren har han gjort olika påhittiga utställningar och happenings och följt Kalmar FF och Peter Lemarc med kameran. Den senare har snart en ny skiva på gång med Jans bilder.

Bilderna i det här inlägget har inget med texten att göra. De kommer från Oskarshamn, Dublin och Västervik.

fredag 11 november 2016

Granarna på andra sidan, denna fredagskväll





Vinterns besök i november består tydligen. Jag tycker det är mysigt och skönt när det blir lite ljusare. Mildväder har gjort snön lite strävare och idag vågade jag lämna broddarna hemma. Passerar några trädgårdar där röda vinteräpplen hänger kvar på träden med snötäckta grenar. Det är vackert.

I morse invigde jag eleverna i hemligheten som finns bakom katedern i mitt klassrum. När jag står där så har jag en linje ut genom ett av fönstren, över hustaken i centrum, ut över Gamlebyviken, och nu med en massa snötäckta granar bort mot Piperskärr på norra sidan viken. Genom ett annat fönster ser jag tornet på St Getruds vita kyrka och när solen går upp lyser tornet upp och det är vansinnigt vackert.

Över huvud taget är det mycket som är vackert i verkligheten, men absolut ingen idé att ens försöka fotografera. Det blir aldrig lika fint på bild, utan ska upplevas. Det blir alltid en extra dimension i bilden när man upplever den live. Eleverna blev lite avundsjuka. Deras utsikt är över mig och en vit tavla...

Dygnsrytmen är rubbad och jag gick en liten promenad vid midnatt. Förbi Midgård och Esplanadens hälsocentral och det enda levande jag mötte var en katt. Vintern ska tydligen bestå ett par dagar till. Bilen har sommardäck, men står under ett lager snö orörd sen en vecka tillbaka. Där kan den stå.

Kom på mig själv med att snarka, när jag vaknade till i fåtöljen nyss, efter att ha ätit torskrygg med en rotfruktsgratäng och druckit vitt vin till. Det är fredagskväll.

onsdag 9 november 2016

Goda hjärtan denna lugubra dag





Det här var en bedrövlig dag på många sätt, jag har inte mött nån som gillat att Trump blir president. Eleverna är förfärade och det kanske man ska vara. Spännande blir det i alla fall närmaste åren. Såna här dagar längtar man tillbaka till förra veckans vistelse i Dublin. Tröstade mig med ett besök på Systembolaget här i Västervik och köpte en flaska Teeling.

Dublinresan var underbar där allt blev jäkligt bra. Jag hade rätt grejer med mig, slimmad packning, på bra humör hela veckan. Många guinnes, återupptäckte Irish coffee som jag ofta drack hemma under en period på 90-talet, men sen glömt bort. Återkommer till den en kväll som denna. Tröstande värme.

Jag har aldrig varit nån drinkmänniska, eftersom jag är uppvuxen på landet så har drinkar alltid varit synonymt med groggar och i sin vidrigaste form vodka och cola och i sin mest sofistikerade form rom och cola.

På Dublins enda kvarvarande whiskeydestilleri Teeling blev jag serverad en Old fashion som då var bland det godaste jag druckit. Bevittnade också när de fyllde upp en 100 €-flaska. Provade Old fashion sen ytterligare några gånger på olika pubar och insåg att den kan göras på olika sätt.
 
Old fashion, Irish Coffee, Guinness, musiken, människorna, mötena, miljön. Det var en fin vecka, tänker jag denna bistra novemberkväll, när jag värmer mig med Irish Coffee och ändå har nån förhoppning om människors goda hjärtan.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...