söndag 19 mars 2017

En söndagsepistel med historia och möten



Dagarna rullar på och det är redan dags för en ny söndagsepistel. Åter en helg som jag tillbringat ute på landet. På flykt från verkligheten, för att slippa höra och bry mig om mediabruset. Trump är en idiot och den där Springare är en idiot och så är det nån mob som antingen är för eller mot och de är också idioter. Troll. Skönt att vara på landet och slippa.

Våren har kommit men när det hela lördagen regnade så sinkades humöret en aning. Den dagliga promenaden förlades till den pilmarkerade slingriga vägen mellan hyllor och barnvagnar som Ikea bjuder en lördagsmiddag.

En kvinna hostade på mig utan att be om ursäkt. Hennes man talade med stark röst och hade åsikter om allt som hon pekade på. Jag ödslade ingen energi på dem. Konstaterade att de kvadratiska ramar som jag intresserat mig för inte har upphängning med ett snöre på baksidan, som jag helst vill ha.

När man satt en spik i väggen och hängt upp en tavla så hänger den aldrig på samma höjd som tavlorna intill, hur noga man än varit med att mäta. Gamla hus och motivet ger känslan av att det hänger snett och med ett snöre på baksidan så går det alltid att justera klipset på baksidan till rätt nivå.

Jag tog två timmar av söndagen till att sakta lufsa runt Skyttes kullar. Jag tror att de enorma stenrösena bildats av inlandsisen. Namnet har kullarna fått sedan Gustav Adolf Skyttes sjörövarhärjningar på 1600-talet. Det sägs att han gömde skatterna här. Sjöröveriet var i alla fall lönsamt ända till den dag då han sänkte ett skepp på för grunt vatten och riggen stack upp över vattenytan och han avslöjades och dömdes till arkebusering och blev skjuten på nåt torg i Jönköping. Nån gång ska det bli av att jag ska läsa Viktor Rydbergs roman Fribrytaren på Östersjön som handlar om denna historia.

Jag tror att Skytte ägde Strömsrums slott på den tiden och hans farfar Johan Skytte som också bodde på godset i början av 1600-talet gick det bättre för. Han hade ädlare syften med sin verksamhet och startade Sveriges första folkskola år 1637 där alla barn i Ålems socken fick gå, ett par kilometer härifrån. Skytteanska skolan ligger delvis i ursprungslokalen och är fortfarande i drift. Och trots sviktande elevunderlag så vågar ingen lägga ner den just eftersom det är Sveriges äldsta skola som fortfarande är i drift, och sånt förpliktigar.

För övrigt har vi fått ett nytt kommunalråd i Mönsterås. Sveriges längste kommunalråd, centerpartisten Roland Åkesson, som varit kommunalråd i typ 35 år har lämnat över till yngre krafter. Jag glömmer inte när jag flyttade till Mönsterås kommun i juli, valåret 2002, och en av de första gångerna jag gick till Konsumbutiken i Blomstermåla och handlade. Utanför stod centern och bjöd på kaffe för att locka väljare. Roland tittade på mig och sa "dig har jag inte sett förut, är du nyinflyttad?"

Jag delade inte hans politik, men han hade förmågan att få alla att trivas. Smutsiga affärer fastnade aldrig på honom och han var konfliktlös. Han syntes ofta ute i folkvimlet och vann mångas sympati. När det blåste så hade han förmågan att hålla sig undan och låta förvaltningschefer och nämndsordföranden stå till svars. Själv ägnade han sig åt att klippa band och inviga grejer. Men att bli omvald i åtta kommunalval med hälften av väljarna på sin sida är ett gott betyg.

Två gången kände jag anledning att traska in på hans kontor i kommunhuset och båda gångerna berättade jag vad jag tyckte om skolchefen som var en jävla gris som ägnade sig åt härskartekniker som gjorde enskilda medarbetare jävligt ledsna. Kommunalrådet hummade och lyssnade och antecknade och jag hade i alla fall gjort vad jag kunde på högsta ort.

Det är sånt man kan tänka på när man traskar omkring en söndag i mars.



söndag 12 mars 2017

Livet blir aldrig som man tänkt, men bra ändå


Plockar fram Patti Smiths platta Dream of life från 1988. Jag var nitton och vad hade jag egentligen för drömmar i livet? Jag hade bott hemifrån ett år. Jag hade varit kär. Jag hade jobb. Men vad hade jag för drömmar?

Skivan snurrar på min gamla skivspelare. Det knastrar. Sun is rising on the water. Light is dancing like a flame. Februari 1987. Andy Warhol är död. Dimman rullar in och övergår i snöfall, skiver Patti. Klär landskapet i vitt som Warhols hår. Let's go under. Men vad visste jag?

Trettio år sedan. Vad hade jag för drömmar om livet? Visste jag att det skulle bli en lång resa? Anade jag nåt? Vägarna blev långa och krokiga. Valen var inte alltid de rätta. 33 varv i minuten och det var mycket jag fick omvärdera. För vad visste jag egentligen om livet?

Det är värme i knastret. Men då, 1988, så köpte jag min första cd-spelare för "ljudet var så rent". Jag älskar knastret från vinylen som hörs så sällan idag. År 2017 fotar jag med polaroid. Kanske också för att det oväntade händer. Det blir inte som man tänkte. Riktigt. Alltid. Som livet. Som aldrig. Riktigt. Blev som man tänkte. Men det blev ändå väldigt bra. Fast det visste jag inte då, 1988, när jag just käpt min första cd-spelare och trodde att livets väg var rak, utan både kurvor och backkrön.

Patti Smith hade varit med i livet redan då. Hon visste att det skulle knastra. Hon visste att vägen inte var rak och att det fanns backar i livet. Hon fotade polaroid och visste att det inte riktigt blir som man tänkt. Alltid. Livets lärdom. Något som jag också förstått nu, trettio år senare. Livet blir aldrig som man tänkt. Men det blir bra ändå, om man kan förhålla sig till det.

And in your travels you will se, as you go, as you go. Skivan tonar ut och knastret dör bort. Jag borde lyssnat mer på Patti då för trettio år sedan, när jag köpte skivan. Jag borde inte ha tagit livet så allvarligt. Jag skulle ha slappnat av och lyssnat mer.

Vägarna går aldrig åt det håll man tänkt. Vägarna kröker sig och i livet kommer vägskäl som inte fanns på kartan. Det är dessa vägskäl som är livet och meningen finns nånstans där emellan. Så tror jag idag. Men vad vet jag egentligen om det?

söndag 5 mars 2017

Gröna och vita jular går igen


Det finns gröna och vita jular. De vita jularna kan vara milda eller riktigt kalla. De milda vita jularna, det brukar snöa. Träden är smyckade med vitt och när man går ut så fastnar det gärna snöflingor i ögonfransarna. Man kan smaka på snön bara genom att vända munnen uppåt och gapa.

De kyliga vita jularna brukar vara annorlunda. Det kan blåsa då och när nordvästvinden friskar i längs med de vidsträckta åkrarna så är det inte skönt att vistas ute.

Och så finns de gröna jularna. En del kan vara soliga och varma och på ganska många sätt påminna om vårdagar. Skillnaden är ljuset som försvinner redan strax efter två, då skymningen börjar. Eller så kan det vara lite fuktigt under de gröna jularna. Fuktigt och mulet och väldigt grått. Den senaste julen var en sådan.

Stillheten och glädjen hade infunnit sig där. Med åren har jag lärt mig att vakta tungan för att bevara julefriden. Förväntningarna.

På eftermiddagen, lagom till den tid då många bänkar sig framför det tecknade amerikanska på teven, så brukar jag gå ut en promenad i skogen. Numer går jag alltid ensam. Jag går där längs stigen som blir allt mörkare när skymningen faller. Allt medan stora delar av svenska folket sitter och tittar på teve och det är julafton och en del äter julgröt, andra värmer prinskorv och några väntar med spänning på att de klämda paketen ska öppnas. Det är då jag går min promenad och det var då jag tog den här bilden på den numera övergivna jordkällaren. Julafton 2016 i Fliseryds socken i mellersta Kalmar län.

söndag 26 februari 2017

Meningen med livet och andra onödiga funderingar


Vecka åtta har just passerat. Det är sportlovsveckan här i Kalmar län där jag verkar IRL. Jag har ägnat veckan ute på landet till uppbyggliga, dagliga, minst timslånga, promenader.

Det är skönt när man går och benen liksom trummar på av sig själva, utan att man behöver engagera sig. Man kan ha tankarna på annat håll. Och det har jag haft.

Jag har letat i mitt förflutna. Tittat i gamla dagböcker och läst memoarliknande böcker som utspelar sig i min livstid så man kan dra lite paralleller.

Bland annat gick jag och tänkte på mina första vuxna år, då jag grubblade mycket. Jag dagdrömde och försökte komma på vad jag hade för uppgift på den här planeten. När man är ung tar man saker så allvarligt.

Det gick väl sådär, kan man säga. Det är inte bra att grubbla. Men funderingarna var väl de klassiska. De existentiella. Vem är jag, var finns min själ, vart försvinner tankarna när jag dör? Frågor om livets mening som aldrig får nåt svar eftersom det är själva livet som är meningen.

Sen i 25-årsåldern blev det sprit och kvinnor som kom att dominera mitt liv och inte så mycket tid över till grubblande. Men både sprit, kvinnor och grubbel är ungefär lika nedbrytande. Men det tog några år innan jag insåg det och gick över till Loka, celibat och började plugga.

Det är sånt man kan skratta åt när man vecka åtta, år 2017, är ute och vandrar. Två ytterligheter. Och nånstans där emellan finns väl harmonin i tillvaron. Sen hjälper det ju också att bli äldre. Man tar inte saker så allvarligt då...

måndag 13 februari 2017

Skogens ljud ger ro i själen


Natt. Natt på landet. Det är mörkt och tyst. Eller fel. Det är varken mörkt eller tyst. Det är fullmåne och det blåser.

Pannan har matats med det en panna vill ha. Kvällsvard. Ved till nattvard. Hungern stillad.

Vindarna får det att låta i träden. Det börjar nånstans borta i öster. På andra sidan åkrarna långt där borta. Det mullrar om träden när vindarna far genom dess glesa kronor. Granar som får barren borstade i vindarna. Ekar som tålmodigt och stabilt låter vindarna passera. Utan större notis.

Jag hör ljudet av vindarna komma. Det är tyst och så börjar det mullra borta i öster. Ljudet kommer närmare. Träd för träd sätts i rörelse. Mullrandet tilltar. Plötsligt är jag mitt i ljudet. Kronorna äver mig skakar på sig. Det susar när vindarna drar genom topparna. Sen tystnar det. Ljudet avtar samma väg som det kommit. Först i öster, sen över åkrarna till mig och så försvinner allt bort på andra sidan Alsterån i väster.

Fullmånen nånstans bortom molnen. Ett svagt skimmer får hela himlen att lysa. Bort mot stationssamhället och korsningen med Europavägen lyser himlen orange. Mot norr är det svart. Sen, längre österut, ljuset från Timmernabben, lika orange himmel.

Ett rådjur hörs skälla. Eller jag vet inte. Ljudet vandrar också förbi. Ett rådjursskall eller om det är en gris som grymtar. Svårt att säga. Det försvinner också bort med ett gurglande som får det att låta som en groda. Sen det gutturala ljudet av målbrott – en kattuggla som kraxande ylar – alltid lika ödesmättat ljud på natten. Det är fullmåne och det blåser.

torsdag 9 februari 2017

Drömmen om Stockholm


När man som jag är uppvuxen i en liten byhåla ute på landet, och man är i åldern mellan barn och vuxen, så finns ingen större längtan, än den som leder bort. Bort från byhålan. Bort från den lilla orten. Längtan till nåt annat. En storstad.

Stockholm var min dröm när jag var i högstadieåldern. Jag samlade kartor och bilder och drömde mig bort från min lilla byhåla.

Jag lyssnade på radioprogram och särskilt program som på något sätt lät en känna av storstaden. Fredagskvällarna med radions Metropol var ett sådan program. Jag skruvade också på FM-bandet för att mitt i allt brus få några radiovågor att stämma från Radio Stockholm.

Det var en dröm. En dröm som aldrig skulle bli verklighet, utan stanna vid en illusion för att jag i min lilla byhåla inte visste hur drömmen skulle förverkligas. Familjen var sällan i Stockholm och jag kände ingen där.

När vi på somrarna seglade och närmade oss huvudstadens skärgård så tog jag chansen att hoppa av där. På så vis kunde jag mingla omkring och känna mig lite fri och stor i staden, innan jag på egen hand tog bussen hem till Småland.

Efter gymnasiet kom mitt första jobb, högst slumpartat, att bli Scania i Södertälje. Det var ju så nära huvudstaden som man kunde komma, utan att vara där.

Ett år tillbringade jag i kringlornas stad. På helgerna tog jag pendeln in till huvudstaden och undersökte alla olika miljöer. Det här var precis före brytningens tid 1987-1988. Gecko hade precis börjat svindla till sig pengar till lägenheter och båtar och bilar. Förvandlingen hade börjat.

På plattan satt narkomanerna. Under svampen dansade studenterna och i Humleträdgården solade alla andra på väg in i framtiden. Allt medan yuppisen speglade sig i sin lyxjact, ständigt sörplande champagne och sniglar.

Storstadens puls försökte förföra mig men jag behövde ha den på avstånd för att hålla kärleken i liv.

Idag har kärleken svalnat betänkligt och vid varje besök ser jag med skräck på alla människor som stressar fram med sina gucciväskor och folk som springer i rulltrapporna eller kämpar i bilköerna och jag längtar tillbaka ut på landet.

söndag 5 februari 2017

Oxveckorna är en enda lång kamp


Snöflingorna singlar sakta ner utanför mitt fönster här ute på landet. Spåren av en ensam bil syns på vägen. Det är runt nollan.

Ute hörs dropparna av smält snö falla från träden. Dropparna faller till marken och ger ifrån sig olika ljud beroende på vad de träffar. Fjolårslöv, gräs, snö eller grus. Olika ljud.

Landet är en befrielse. Offline. Det räcker att se rubrikerna för att pulsen ska stiga. Stänger av. Kopplar ifrån. Går i dvala. Ser snöflingorna singla ner mot marken och känner mig till freds.

Slipper rubrikerna. Slipper se det som står under dem. Slipper melodifestival, Trump, SD, moderater, sossar, terror, krigshets och imperialistisk galenskap. Slipper allt och förlitar mig helt till ljudet av droppar som faller från träden. Droppar av smält snö.

Det är en grå vinter. Snöflingorna singlar mot marken. Men den är inte vit. Den är mest en lerig massa. Gräset är grått. En grå vinter som tär på krafterna. Oxveckor.

Raderna känns sega nu. Det är en utmaning att få till en text. Men förutsättningarna finns där ändå. Nytt färgband i skrivmaskinen. Jag kör på med min gamla Hermes reseskrivmaskin som jag fick av Anders och Eva 1982. Den har varit med och var gammal redan när jag fick den. I 35 år har jag knapprat på den och fått ut texter. Vad den varit med om före min tid har jag ingen aning om. Men den har alltid varit pålitlig.

Raderna känns sega nu. Alla är trötta. Det är oxveckor. Eleverna har batteritorsk. Orken är borta. Jag kan själv stå i katedern, särskilt på eftermiddagarna och känna hur det liksom är segt och sömnigt att prata. Tanken finns där, men handlingarna vill inte längre hänga med. Eleverna är sega. Jag är seg. Det är en utmaning att dra eleverna framåt.

Jag minns när jag var med brorsan i fjällen. Han körde långlopp med hundsläde. Hundarna var laddade och taggade. Fyllda av energi. Men när de jobbat nästan dygnet runt ett helt veckoslut, och sprungit trettio mil, så sinade krafterna och motivationen. För att få ut det sista, för att väcka dem, så tog han fram den blöta kattmaten. Delikatessen. Små burkar med kött och sås som får vilken uttröttad själ som helst att vilja leva.

I skolan är det dags att plocka fram kattmatsburkarna. Det är segt nu. Det känns som jag aldrig varit med om en sån här seg vinter. Krafterna är slut.

Tiden trummar på och det är segt. Oxveckorna vill liksom inte ta slut. Det är som när jag satt på anstalt för min totalvägran att göra lumpen. Jag stod i verkstaden på dagarna och kapade små rörstumpar som var drygt decimetern långa. Dessa svetsades fast under papperskorgar som tillverkades på fängelset.

Jag stod där hela dagarna och satte fast långa rör i ett skruvstäd i kapen. Matade in en decimeter och lät klingan kapa av röret. Lossade, matade in en ny decimeter och kapade. Hade en SJ-pall med kjolar som jag fyllde med rörstumpar. Och när pallen var full och jag utled kom förmannen med en truck och hämtade pallen och ställde in en ny tom. Sitter man i fängelse så ska man fan inte ha skoj. Och särskilt inte om man totalvägrat. Oxveckorna ville liksom aldrig ta slut.

Även bloggandet är segt under dessa veckor. Bloggandet och fotograferandet. Jag fortsätter med polaroiden. Det är ju 2017, året då jag kör polaroid. Världen är galen och då kan väl jag skriva blogginlägg på en gammal Hermes och fota polaroid. Det är inte mer galet än nåt annat. Lev väl!

tisdag 24 januari 2017

När jag hyschade en klass 2005


År 2017 har jag tänkt strunta i det digitala och bara fota polaroid. Det är första gången sen 2005 som jag inte har nån liten kamera i fickan. Då köpte jag en liten digital Konica-Minolta som alltid låg där i fickan och inbjöd till spontanfotografering i vardagen. Det var då jag började blogga.

2005 undervisade jag vuxna. En tidig januaridag blev jag uppringd av ett privat utbildningsföretag som hade fått mitt namn från högskolan. Ur gruppen nyutexaminerade mattelärare hade de valt ut mig eftersom jag var man och äldst. Uppdraget gällde en mattelärartjänst på fängelset i Kalmar och dit ville de inte ha några unga kvinnor.

Första dagen var spännande. Skolan hade varit utan mattelärare några veckor och när jag kom in i det lilla klassrummet satt där mellan fem och tio män i gröngrå träningsoveraller. Jag var civilklädd. Ingen brydde sig om mig, utan de satt och snackade demonstrativt och dissade mig medan jag plockade fram mitt material på katedern.

Jag hyschade dem, presenterade mig och började med nåt litet enkelt problem. Och jag fick med dem, om än motvilligt.

Efter lektionen stannade en av killarna kvar och frågade mig om jag visste vad killen jag hade hyschat satt inne för. Nej, sa jag och han sa att killen skjutit med ett automatvapen in i en krogkö. "Man hyschar inte oss", sa han. Det är tolv år sen och varje gång som jag till en klass säger "sssccchhhhhh" så brukar jag tänka på det där minnet.

Jag var ett år på fängelset. För mig var det alltid två timmar lunch eftersom killarna skulle vandra i rastgården en timme. De gick där på led, runt, runt utmed den minimala rastgårdens ytterkant under en timme. En plit stod och tittade på dem

Det var då jag skaffade en liten kompaktkamera som fick plats i fickan. Själv vandrade jag en timme varje lunch på Kalmars gator året 2005 och tog spontana vardagsbilder.

Sen dess har jag alltid haft en kamera i jackfickan. När jag nu reflexmässigt känner på fickan och det är tomt så rycker jag alltid till, innan jag inser att det är år 2017. Året då jag skippar det digitala och bara kör polaroid!

Kameran var ju förbjuden inne på anstalten. Men killarna frågade alltid vad jag sett för något på lunchen och jag fick berätta om världen utanför murarna medan de lyssnade fascinerat. Jag behövde aldrig mer hyscha dem.

söndag 22 januari 2017

En varg som söker sin flock väcker gamla minnen


Så det blev en tur till landet även denna helg. När det var fredag eftermiddag och sista lektionen avklarad så dröjer jag mig kvar. Vill liksom inte riktigt släppa jobbet.

Steget. Skillnaden mellan arbete och fritid. Steget mellan lärarjobbet och ledigt. Skillnaden mellan tjänstemannen och konstnären, allt förkroppsligat i en enda person. Och det är jag.

Ute på landet letar jag i bokhyllorna efter nån helglektyr. Hittar "En varg söker sin flock". Nådens år 1989. Lundell ska fylla fyrtio. Själv ska jag fylla tjugo.

Det var en annan tid. Jag minns hur året började. Det var jul och nyår och jag hade egen lägenhet men inget jobb. Hade just avslutat mitt andra industrijobb. Pengarna började sina så det var dags att skaffa ett nytt kneg.

Jag ringde runt till några olika industrier. Fick åka på intervjuer och plötsligt hade jag fem jobb att välja mellan. Fasta jobb i industrin. Det var högkonjunktur och brist på folk. Det här var före robotarna.

På den här tiden kunde man börja på en industri när man slutat skolan och räkna med att gå i pension från samma företag femtio år senare. Flera av mina kompisar är kvar på samma jobb som de hade då. 1989 var den gamla tiden.

När Lundell börjar sin roman i Köpenhamn i maj 1989 så sitter jag vid ett bord ute i skogen, nånstans vid Bockara, på en försommarfest med kollegerna och vi är hemma hos företagets smed. Bara arbetare, inga tjänstemän, så klart.

Och jag är kär i en tjej på jobbet som inte är kär i mig. Och på festen är en annan tjej som är kär i mig, men som jag tycker är alldeles för gammal. Hon är 28 och jag är 19, men på mitt tjugonde.

Och jag blev full som man ofta blir när man är 19 och det finns sprit och man tror man är lycklig. Och Bangles sjöng Eternal flame och jag tror det blev nån dans där och tjejen jag är kär i är vacker och skrattar och jag kör med öppna kort men hon är inte intresserad och den andra tjejen blir sotis och är sårad och jag blir full och spyr ner mig och däckar och minns att natten var jävligt kylig.

Jag blir hämtad och det är pinsamt och på måndagen är det ännu mer pinsamt och jag är rökt bland tjejerna. Men Lundell hade både tjejer och pengar, men var inte särskilt lycklig för  det.

1989 var ändå ett fint år. Jag minns den heta sommaren. Värmen som höll på att kväva men som uppmuntrade till desto längre sommarkvällar. Jag åkte ner till mormor i Klippan. På radion direktsändes rättegången mot 42-åringen som misstänktes för Palmemordet. Han var undvikande och man undrade om han ändå inte var skyldig.

Jag köpte allt fler CD-skivor. De kostade 150 kr/st medan LP-skivorna bara kostade 80. Men CD var framtiden.

Nu är det 2017. Jag är fyrtiosju, men på mitt fyrtioåttonde. Livet är lättare. Man behöver inte hävda sig hela tiden. Man kan slappna av och njuta lite. Marknaden har ätit upp staten inifrån och det mesta är avreglerat. Nu består livet av en massa val. El, telefon, pension och vård.

Alkoholen är statlig och det passar mig. Det var länge sen jag spydde på nån fest. Har glömt när det var. Däremot så minns jag under studieåren en blöt fest. Jag studerade i vuxen ålder och tidigt 2001 så slutade en fest på akuten för mig. Dagen efter.

På kvällen var jag kaxig. Ramlade av en cykel, eller vad man ska kalla det. Slog upp ett rejält sår och blödde ymnigt. Kompisarna band om mig och så gick vi på KM eller var puben hette som låg på andra våningen över Ströget i Kalmar.

Jag snackade med en 40-årig tjej och hennes kille stod intill och blängde. Men dagen efter gjorde det ont i benet. Jag åkte till akuten och en ung och söt AT-läkare undrade om jag haft en rolig kväll och jag sa att det hade jag, innan hon plåstrade om mig och sa att det var för sent att sy. Ärret är ännu idag ett fint minne från den kvällen.

Fredag eftermiddag och sista lektionen är avklarad. Jag fyller i närvaron och svarar på ett mejl. Tittar ut genom fönstret. Nere på parkeringen stressar västervikarna. Eleverna cyklar hem. Jag sitter kvar och tittar ut genom fönstret. Tänker på när jag började som vikarie 1995. Hur jag önskade att jag hade en lärarutbildning och en fast tjänst. Jag hade rätt. Tjugotvå år senare är livet lite lättare.

Jag fäller locket på datorn och går hem. Jag plockar med ett par t-shirts och kalsonger och två paket film till polaroiden. Den här gången kommer jag ihåg mobilladdaren. Och så tar jag bilen och åker ut på landet. Stannar längs vägen och handlar lite mat för helgen. Hälsar på några bekanta i affären. Det har ju ändå varit min hembygd i femton år.

Ute på landet är det inte så mycket grönska. Mest is och jag har broddar. Jag står där ute och tittar på stjärnhimlen som visar sig. Hör isen knäppa i Alsterån och på avstånd hörs bilarna från E22. Några elever skickar en fredagshälsning på Snapchat. Jag tar en bild där  ute i mörkret och skickar tillbaka, innan jag går bort till en kulle där det inte är några träd i vägen. Står där och tittar på stjärnorna.

Det kanske är meningslöst. Men för mig är det frihet och mental avkoppling att se dessa vita prickar som tindrar förföriskt i vinterkvällen. Jag går in och letar fram Ulf Lundell i bokhyllan och sätter mig tillrätta i soffan. Det är fredag kväll. En avkopplande helg väntar och livet är fint!

fredag 20 januari 2017

Stegen i nysnön mellan gravarna


För nån vecka sen skulle jag gå en promenad. Det var nysnö och fyra minusgrader och mörkt. Ingen idé att försöka med nån polaroid. Jag tog inte med någon annan kamera. Inte ens mobilen.

Jag gick från Sturegatan över Esplanaden och Hallströmsgatan. Ner till hamnen. Sen in mot centrum, förbi järnvägsstationen. Sen Storgatan upp och i kanten av stadsparken såg jag första bilden. En cykel slängd i nysnön. Snyggt låg den där över snön. Inga steg omkring den. Jag hade ingen kamera, utan såg bilden och memorerade.

Traskade vidare medan jag funderade på om man ändå inte skulle ta en digitalkamera med sig ibland. Jag gick upp förbi Corner och rundade kyrkogården. Då såg jag den andra bilden.

Nysnö över gravarna. Mellan två av gravarna var det spår av en katt. Kissen hade vandrat fram till den första stenen och in bakom. Sen fram igen och i en båge vidare till nästa sten.

Jag hade ingen kamera med. Insåg också att det aldrig hade gått att ta den bilden med en polaroid. Vita spår i vit snö och allt i becksvart mörker. Aldrig. Jag hade en kvart hem därifrån och hade kunnat gå tillbaka och ta bilden. Men det blir aldrig samma sak då. Jag visste att bilden var förbi. Förlorad.

En vecka senare var jag tillbaka. Jag gick exakt samma promenad. Det hade både braskat och slaskat under veckan. Det var fem minusgrader och ett hårt istäcke på trottoarerna. Men den här gången hade jag en kompaktkamera liggande i fickan. Som för att förnedra mig själv över de missade bilderna gick jag samma väg.

Jag kom fram till kyrkogården. Rundade stenmuren och gick längs gravarna. En svart katt kom ut och skyndade på stegen när den såg mig. Jag såg graven. De små fotstegen var kvar, men en veckas tö och frost om vartannat hade gått hårt åt spåren.

Jag tog i alla fall min bild. Konstaterade att månen såg ut som en punkterad fotbolll där den låg i gluggen mellan Ellen Keyskolan och sjukhuset. Den ruvade liksom över ambulansgaraget och alla ljusen bortifrån Gränsö på andra sidan.

En ambulans svängde in mot garaget och på andra sidan klev en gammal tant ut från akuten. Hon hostade och harklade och spottade en loska och jag skyndade på stegen.