Några bilder från våren

Den här våren har jag mest tillbringat hemma. På dagarna med katterna och på kvällarna med sambo och barn.

Hur många liv har en blogg egentligen?

Jag väcker lite liv i den här bloggen igen. Det är då fan att jag inte kan bestämma mig. Ofta har jag nån story runt bilderna och oftast så är det flera bilder som behövs tillsammans för att blir storyn.

Jag vet inte riktigt vad jag vill, men känner en trötthet på Facebook och Instagram där det är trevligt att få likes, men jag vet inte hur många som egentligen bryr sig om det jag lägger ut.

Här måste man aktivt klicka sig in. Egentligen kanske jag skulle göra böcker, eller fanzines. Har funderat på det senare. Jag vill kunna arbeta lite med formen och själv bestämma. Jag vet också att bloggen fick somna in för att jag ville kunna lägga ut saker snabbt med mobilen. Den här bloggen är inte smidig och man måste ha dator för att det ska fungera.

År 2000 började jag knacka html och gjorde en hemsida där jag varje vecka skrev en krönika och några år senare kom bloggar och det var då, 2005 som jag startade den här.

Det finns en fin norsk fototidning som heter Fotografi som kommer varje månad. Ingen reklam och hundra sidor tjock med fina reportage om fotografer och av fotografer. Svenska Fotografers Förbund har försökt några år, men senaste åren så har det bara blivit nåt enstaka nummer. Det är sånt jag vill se mer av och längtar efter. För några år sen fanns ett fotofanzine på nätet, vad hette den, Kattjävel eller nåt sånt?

Så jag väcker liv i den här bloggen igen. Jag har rymt ut till landet och försöker vila bort min hjärntrötthet, sänka tempot, släppa omvärlden.

Det är vår

Vid åttatiden ikväll anlände jag till Västervik efter tio dagar ute på vischan. Jag gick bort till Willys för att fylla på det här kylskåpet och skafferiet och koltrastarna försökte överrösta varandra och det var ett vitt landskap som jag lämnade för tio dagar sedan, ikväll var det ett spirande vårlandskap och fjärilarna inne i mitt bröst hoppade omkring som små barn, kiknande av skratt och det var knappt jag klarade av promenaden bort till Willys. Fick stanna och andas, suga in vårluften, ljuset, landskapet. Kort sagt, det var vårkänsla och jag har överlevt ännu en vinter. 

Egentligen skulle jag kunna fortsätta ha påsklov, för det var idag som kreativiteten satte verklig fart, jag skrev klart fem dikter och påbörjade ytterligare tre och plötsligt börjar jag känna att jag verkligen har material till den där jäkla boken som jag funderat på egentligen sen förra boken kom ut för snart fyra år sen. Kanske ska begära in lite offerter från olika tryckerier. Nästan inga nya bilder tagna under senaste veckorna, så det blir en gammal selfie från i höstas.

En bild från idag och ett minne från 1970-talet

Det var på 1970-talet och jag levde på den här gatan. Huset i högerkant var vårt. De båda gavelfönstren i vinkel på övervåningen var mitt rum. Det var där jag gömde mig när första möjliga flickvännen knackade på dörren och jag beordrat morsan att säga att jag inte var hemma. Det var där uppe i det rummet som jag spelade in mitt första blandband med låtar från radions Poporama. Det var också i det rummet jag satt och testade stämplarna med alfabetets bokstäver som gick att trycka rubriker och enklare texter av. Det var där jag ritade och skrev mina första verk.

I huset till vänster bodde jämnåriga Stefan och hans brorsa Thomas. I huset ovanför bodde Fredrik och Patrik, de var lite äldre och hade mopeder och dem och deras kompisar var det bäst att undvika. I huset intill bodde Ingela som både var lekkamrat och den första flickan jag kände. Vi lekte doktor ute i det lilla uthuset och det var där jag konstaterade att flickor och pojkar inte kissar på samma sätt.

Det var i de här kvarteren vi levde runt utan cykelhjälmar eller tider att passa. Vi hade limpsadel och bockstyre på cyklarna, lekte cowboys och indianer eller hade cykeltävlingar, fast vi låtsades att cyklarna var motorcyklar så klart. Vi kom hem med skrubbade knän och fick dem omplåstrade av våra morsor som alla var hemmafruar. Varje vecka kom både en varubuss från Åsa Livs och en drickabil från Pripps.

I samma kvarter bodde en knivslipare, en gammal chaufför, en träskomakare, en sågverksarbetare, det fanns en liten lokalbutik och så vi barnsfamiljer. Nu när jag sakta på ettans växel glider genom villakvarteret som på 1970-talet var ett helt landskap, så har det krymt ihop till några smala gränder runt några villor. Alla hus är kvar. Träd har vuxit upp, friggebodar byggts. Fyrtio år har det gått. En annan tid.

Om en hastigt påkommen flykt

Det var den tionde flytten i mitt liv. Och den var nog mer att betrakta som en flykt än som en flytt. Jag kan inte säga att det finns någon annan att skylla än mig själv. Jag var 33 år gammal och kommen till en punkt där jag verkligen fick anledning att fundera över vad jag ville och vem jag ville vara.

Jag trivdes aldrig i skolan när jag var liten. Jag var en drömmare, udda och skolgången handlade mycket om att ta sig igenom den utan att råka illa ut. Jag förstod inte att man skulle plugga så betygen blev därefter. Jag var inte så bra på det där med kompisar så jag gled mest omkring som femte hjulet och var lustig.

Usla betyg med högkonjunktur ledde till industrin. Nånstans fanns ändå drömmar om ett annat liv. Jag ville bli journalist. Jag minns att jag gick där i det smutsiga blåstället på fabriksgolvet och drömde om ett liv där man kunde ha sina vanliga kläder när man arbetade och där man inte blev smutsig och inte luktade skit. Det tog sju år. Sju nyttiga år på industrigolvet innan jag av en slump började vikariera inom skolan och så småningom började plugga.

Men det andra livet, det som inte är yrkeslivet, utan det privata livet. Det livet var ingen succé. Allt hade stannat upp och jag var livrädd för att flytta på mig. Umgänget och tillvaron började bryta ner mig. Jag blev sjuk varje gång jag blev kär. Mentalt nedbruten av olycklig kärlek. Relationer är inte min starka sida och numer försöker jag helst hålla mig ifrån sånt där. Ekonomin var körd i botten och livet var inget kul. Alls.

Jag var inte beredd att ta tag i det egentligen, men kände ändå att jag var tvungen. Så sommaren 2002 var det snarast att betrakta som en hastigt påkommen flykt, när jag flyttade till det här huset. Och nu, med femton års distans, så är det det bästa som jag gjort! Att bryta upp från den ort där jag var uppvuxen och höll på att fastna med en massa engagemang i olika föreningar och rödvinspoet.

Det var närmast slumpen som ledde till det här huset i just den här orten i en ny kommun. Jag var helt ny, kände bara nån enstaka och fick verkligen börja om. Men det nya kontaktnätet tillsammans med gamla erfarenheter kom att bli väldigt betydelsefullt. Hela mitt liv fick nya dimensioner. Jag gjorde nya saker som jag aldrig ens drömt om tidigare.

Den där flykten sommaren 2002 skulle komma att forma mig till den jag är idag. Och det är tveklöst det bästa som jag har gjort i mitt liv!

Tiden är ingenting i en oändlighet

Stillheten. Ute. Alldeles tyst. Det är vindstilla. Allt har stannat upp. Luften. Till och med vattnet i ån verkar ha stannat upp för ett ögonblick. Allt håller andan.

Böckerna. Fem kronor styck på loppis. Kupan, Stadsmissionen, Shalom. Litteraturen. Förkovringen. Allt för att slippa från den galna verkligheten. Jag försöker befria mig från internet på helgerna. Befria mig från alla typer av sociala kontakter. Isolera mig. Isolera mig från nyhetsflödet. Vila. Ladda.

Jag går en promenad. Dricker kaffe. Läser en stund. Lyssnar på tystnaden. Tittar på trädets kala grenar. Eldar i pannan. Kliver i leran. Det är vackert. Leran är vacker. Stillheten är vacker. Tystnaden är förförisk. Grannens katt kommer emot mig i mörkret där ute. Stryker runt benen. Jamar. Jag mutar honom med lite mat och han står för den enda sociala kontakt jag har på helgerna. Rusar in till matskålen. Jamar efter mer. Går ett varv. Låter sig motvilligt klappas, innan han ställer sig vid dörren och vill ut. Ingen knäkatt det där inte. Men befriande och kravlös.

Så jag är ensam med böckerna. Levande ljus. Suset från elementen. Doften av kaffe. Just nu återläser jag Fantomerna av Klas Östergren. Tjugo år sen jag läste den romanen senast. Fyrtio år sen den kom ut. Men den tiden är ingenting i en oändlighet.

Ovanpå sängen med kläderna på

Han vaknade till, kände tröttheten, låg kvar, lyssnade, hörde ljudet från grammofonen, där skivan passerat sista spåret och nålen tuggade på sista varvet intill etiketten. Han låg kvar, lyssnade på ljudet, försökte lyssna på ljuden utifrån och därigenom försöka bestämma hur mycket klockan var. Det var en konst han brukade utöva. Det blev en slags tävling med sig själv om att komma så nära exakt klockslag som möjligt.

Han låg med kläderna på ovanpå sängen i den lilla ettan. Det var hans första egna lägenhet. Han var arton år och hade nyss flyttat hemifrån. Från ett litet samhälle på landsbygden till ett förortsområde några mil utanför huvudstaden.

Skivan var Billy Braggs senaste, Talking with the taxman about poetry. Han förstod inte hur väl det stämde med hans liv just då. Han var en pojke som var på väg in i vuxenlivet. Men en naiv ung pojke med drömmar men utan erfarenhet. Det var en ung pojke som nog aldrig egentligen blev vuxen, någonsin.

Han levde i sina drömmar. Ville bli journalist, ville bli författare, ville bli fotograf. Och på nåt sätt så blev han alltihop utan att förstå det. Men ändå inte. Han såg bara hur han behövde gå upp väldigt tidigt på morgonen för att sätta sig på bussen genom den nya staden och kringla sig genom gatorna till södra änden där fabriken låg och det löpande bandet orubbligt segade sig framåt knappt två meter varje minut.

Ekonomin och konstnärsdrömmarna gick aldrig riktigt ihop. För att kunna leva behövde han både pengarna och förmågan att få skapa. Men jobbet tog udden av skaparlusten. Han hamnade gärna på sängen när han kom hem efter jobbet i fabriken. Och det var där han vaknade av raspet, när grammofonen spelat genom hela skivan och nu snurrade på sista varvet intill etiketten.

När vi ligger där i jorden så är vi alla lika

Kyrkogården, livets slutstation för mänskan. Att köra bil på helgerna är galet. Under vardagarna pendlar de flesta i laglig hastighet. På helgerna verkar folk tappa all respekt och förnuft bakom ratten. Jag tänker på kyrkogården när jag blir omkörd.

Jag tänker på förlossningen på sjukhuset. Runt hörnet ligger ambulansintaget. Strax intill står en lastbil från Rydéns och lossar gravkistor. Hela produktionskedjan liksom. Det är vackert.

Jag tänker på kyrkogården. Läser på gravstenarna. 1980, 1987, 1993, 1994, 1997, 1998, 2001, 2007. Tankarna svindlar. Jag minns dessa människor. Vänner, klasskamrater, släktingar, elever, kollegor, chefer. Jag ser namnen, men människorna är borta. Människorna som bar dessa namn. Som hade ett liv.

Allt kött blir hö och blomstren dö. Kyrkogården. Där är vi alla nakna. Lika. Ingen får ta med något. Omkörningarna spelar ingen roll. Inte ens de mest galna. Vi är alla lika på livets slutstation.

Tio bilder från slutet av sommaren - no words

Det var som en liten julafton redan i oktober

Jag lämnade mobilen i stan den här helgen. Min röda Megane förde mig ut på landet, till skogen och åkrarna. Till de öppna vidderna. Där ute i mörkret satt jag ensam med grammofonen och lyssnade på gamla vax som de flesta glömt bort. Jag satt där ute och bläddrade i romaner som lästes för länge sen och jag plockade med fotografier som aldrig blivit digitala.

Jag satt där ute i mörkret med mina gamla kameror och grammofonen och tillbringade en del tid i köket där jag lät ugnen kämpa. Kålpudding, Jansson, köttbullar, Brysselkål, prinskorvar, snaps och vin och dofterna. Det var som en liten julafton. Trots att det inte ens är november. Men telefonen var kvar i stan och det här är första året som jag inte ens har en almanacka att hänga upp på väggen. Jag skiter i dagarna. Struntar i månaderna. Det får vara vilket år det vill. Mig gör det detsamma.

Så på helgerna slår jag mig lös. Blir fri och gömmer mig ute i skogen där jag lyssnar på ugglornas kraxande på nätterna och ser månens alla faser och satelliter svepa fram över himlen mellan stjärnorna. Jag ser rådjur och jag klappar katten. Jag funderar över hur allt blev som det blev. Och äter gott och ser på utsikten och träden som blir genomskinliga. Och läser böcker och lyssnar på gamla grammofonskivor. Det är sånt man kan göra när man lämnar mobilen i stan.