För tredje gången under mitt liv så kommer jag nu att tvingas leva under en borgerlig regering. De två tidigare gångerna har det varit logiskt. Men inte den här gången!
Första och andra gången, det var 1976 och 1991, var det lågkonjunktur i Sverige. Kurvan pekade neråt och borgarna hade inte ekonomisk marginal att genomföra sina värsta avarter i politiken.
Den här gången är det annorlunda. Det är högkonjunktur. Ekonomin går bra. Företagen går oförskämt bra. Arbetslösheten är med europeiska mått låg, men med svenska mått väldigt hög, Det beror på att inflationsbekämpning satts före arbetslöshetsbekämpning. Sverige går väldigt bra!
När nu borgarna tar makten så kommer de inte att lägga om den ekonomiska politiken. De kommer att fortsätta bekämpa inflationen. Den ekonomiska situationen ger dem dessutom utrymme att sänka arbetsgivaravgifter för att stimulera företagen att anställa. De kommer också att försämra arbetsrätten, vilket kommer att gynna företag att utnyttja tillfällig arbetskraft. Det kommer att bli osäkrare på arbetsmarknaden för den anställde. Ingen kommer längre att kunna räkna med att få ha jobbet kvar nästa år!
Pengarna från välfärden som sossarna lyckats bygga upp kommer att användas för att finansiera denna politik. Budgeten kommer att drygas ut med pengar från de utförsäljningar som planeras. Om fyra år kommer dessa pengar att vara förbrukade och sossarna kommer att få börja om uppbyggnaden från grunden med två tomma händer. Därför är risken stor att sossarna i framtiden kommer att få det svårt att övertyga.
En anledning till att borgarna med moderaterna i främsta ledet lyckats vinna valet hittar vi i retoriken.
Det här är ingen politik som svenska arbetare vill ha. En undersökning bland 30 000 av LO:s kvinnliga medlemmar visade att de tänkte rösta i första hand på sossarna, tätt följda av moderaterna. I en annan undersökning med samma medlemmar fick kvinnorna prioritera sina viktigaste politiska frågor. Där hamnade kvinnolöner, arbetsrätt, rätt till heltid med mera överst.
Moderaterna har helt enkelt använt ett språkbruk som kvinnorna attraherats av. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har inte förmått att berätta om denna villfarelse. Vi i vänsterpartiet har helt enkelt tyckt att det varit fult att tala om hur dålig motståndarnas politik är, ett retoriskt grepp som borgarna däremot utnyttjat.
Jag påstår helt enkelt att borgarna snuvat till sig väljarnas röster genom att klä den egoistiska politiken i arbetarrörelsens språkbruk. Till nästa val måste vi hitta nya grepp för att avslöja denna villfarelse!
3 kommentarer:
Många saker kommer att bli skit, ja, men samtidigt måste självrannsakan till och då inte minst i de fackliga leden. Att många fack är skit är helt uppenbart, det såg vi ju inte minst efter den misslyckade Kommunalstrejken. Reinfeldt attackerar dem inte av den anledningen, men han suger upp det missnöjet som finns och vänder det mot facket självt.
Som det ser ut nu tror jag på att vi får samma situation som i början av 1980-talet när borgarna styrde. LO gick ut till generalstrejk, det besvarades med lock out, sedan varade kampglöden ett tag till innan valrörelsen 1982 tog vid. När sossarna var tillbaka ett år senare blev facken åter passiva igen och gick med på i praktiken lönesänkningar genom devalvering på 16%.
Sedan får du inte missa det faktum att många av de bästa låtarna och banden har skapats i tider av opposition. Ta bara Ebba Grön som varade under Fälldintiden, många av de banden som uppkom i 1980-talets Thatcherera m.m.
Jag arbetade sju år inom industrin och minns den frustration vi kände gentemot facket. Detta var i slutet av 1980-talet och fram till början av 1990-talet då karensdagar infördes och den sociala nedrustningen påbörjades i den flådiga högervinden.
Det sista du skriver noterade jag redan i morse då jag plockade fram en gammal LP med låtar av Klippanband som Kriminella Gitarrer och Torsson och Noise. Lyssnade på "Högervind" men tyvärr var det ett jäkla fest-jack mitt i den låten så jag plockade i stället fram en cd med Stefan Sundström.
Mjo, det fanns onekligen vissa saker inom fackföreningsrörelsen som pekade åt rätt håll under lågkunjukturen i början av 1990-talet när det gällde gräsrötternas spontana deltagande, men den gången var EU-frågan tyvärr så avgörande att det splittrade facken på alla nivåer och så var det kört. När det väl var beslutat satt sossarna vid makten igen och även om det var ansträngt under nedskärningarnas gyllene år var det ingen som på allvar ifrågasatte sossarna för nu skulle man vara med om att "vända Sverige på rätt köl" igen. Ännu mer tragikomiskt blev det att ingen ville ingripa mot de ökade klassklyftorna som redan då var verklighet som tyvärr mer eller mindre blivit en än större cementerad spricka än någonsin förr. Såsom vinsterna varit borde arbetarna haft flera tusenlappar till...
Skicka en kommentar