En gammal man och välfärdens förfall

När jag var liten satt han alltid i skuggan på trappen bakom huset. Jag tänkte, när jag såg den tomma trappen, att det borde vara en nedsänkning där han brukade sitta. Nu var han nog lika död som de flesta andra i det där kvarteret. Unga familjer hade flyttat in och de gamla gårdarna hade styckats av och tvingades dela tomt med nya fula hus.

När jag kom runt på andra sidan huset, satt där en gammal gubbe i en trädgårdsstol. Han hade lite grått krulligt hår runt skallen, mörka glasögon med gamla bågar; de var dammiga av spån och glasögonen gjorde att han såg ilsken ut. Grov gammal arbetare. Det var han!

Tomas Jonsson, september 1995

Under större delen av 1970-talet bodde vi grannar i Svalliden. I mitten av 1990-talet återvände jag och gick runt och tittade på miljöerna där jag växte upp. Det var då som jag träffade på Ture. Jag hade blivit en vuxen man. Dock hade jag inte engagerat mig politiskt. Men det hindrade inte att det blev politik som vi kom att diskutera. Bilden här ovan tog jag tidigare i höstas, men texten är från 1995.

Ture arbetade på sågen hos Eskil i Dala; han var på Bohmans fanér som sågare och på Gyllings innan han gick i pension 1977. Han säger att han lever på övertid. Hans fru flyttade till ett gruppboende i somras. Hon har alltid haft pacemaker och i somras, i julivärmen, var det nära att hon skulle dö. Själv har han haft en propp i hjärnan. Då tog de hans körkort. Det är han förbannad för. Han hade haft det sedan 1936 och kört prickfritt i alla år.

På 20-talet började han arbeta och han har varit fackligt och politiskt aktiv i alla år. På 40-talet blev han klubbordförande. Ombudsmännen tyckte han var dum och oklok när han redan då hävdade att lönepåslagen skulle vara i kronor; för att undvika dagens löneklyftor.

- De höjer skatterna hela tiden, men vad får vi för det? Ingenting. Nu ska det bli skatt på dagstidningarna också och ska vi klippa håret så är det skatt.

Han har alltid varit socialdemokrat. Fast nu har han ledsnat. Det finns inte längre något arbetarparti, säger han. I senaste valet röstade han med vänstern. Han vill inte ha Mona Sahlin som partiledare, hon kan för lite och är för ung, tycker Ture.

- Sossarnas politik föder kommunister. När det i somras aviserades att hans bostadsbidrag skulle sänkas med 255 kronor per månad och Ingvar Carlsson gick till hårt angrepp på Gudrun Schyman i partiledardebatten, tröt hans tålamod. Ture blev verkligen arg och skrev ett brev till Ingvar Carlsson där han "berättade en och annan sanning för honom". Med viss stolthet i rösten, han har ju i alla fall varit socialdemokrat hela livet, berättar han att Carlsson svarade på hans brev. Statsministern höll med honom om att det var mycket som var fel, men nu har vi det här läget o s v. Om angreppen på Schyman svarade statsministern att hon aldrig haft den positionen att hon kunnat visa att det hon säger fungerar.

Det var 1964 som Ture och hans hustru Inga flyttade till Svalliden. Själv flyttade jag dit 1973. Då satt Ture och värmde sin trapp när han inte var och sågade de sista åren före pension. Han tillhörde för övrigt den första generationen som fick gå i pension vid 65. Tidigare hade pensionsåldern varit 67 år. Nu, 1995 vill socialdemokraterna, hans gamla parti, höja åldern igen. Till den nivån han var med om att sänka. Inte undra på att han är besviken. Ture berättar att han faktiskt skäms över att bo i det här landet.

Sedan den där soliga höstdagen 1995 har jag regelbundet kunnat följa Ture i tidningen. Det har varit insändare och reportage där han pekat på orättvisor i samhället. Orättvisor som främst drabbat den äldre generation som var med om att bygga upp välfärdssamhället - men som nu plötsligt inte fick ta del av servicen.

Igår såg jag dödsannonsen i tidningen, som berättade att Ture stilla somnat in 94 år gammal.

Andra bloggar om: politik, välfärd, socialdemokraterna, vänsterpartiet, oskarshamn