onsdag 6 december 2006

Klyftorna mellan rika och fattiga är gigantiska!

Den rikaste procenten av mänskligheten i världen äger 40 procent av alla hushållens ekonomiska tillgångar i världen.

Hälften av mänskligheten
delar på en enda procent av alla privata tillgångar i världen..

Om detta och andra intressanta siffror kan man läsa i Svenska Dagbladets ekonomibilaga idag, under den slående rubriken 2 procent äger mer än hälften. Det finns fortfarande mycket att kämpa för, så håll fanan högt!

Andra bloggar om: , , , , , ,

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag ska bli kapitalist. Det verkar vara ett säkert kort.

Det fina med kapitalismen till skillnad från adelsmännens snobberi är att det kan finnas individuella lösningar, jag kan bli rik och leva på andras arbete även om mina kollegor inte kan det, medan adeln mest verkar pyssla med inbördes afvel och beundran.

tomasrj sa...

Bedrövligt!

Anonym sa...

..och vad är då problemet för den fattiga majoriteten? Jo, de lever i länder där det inte bl. a. inte inte finns marknadsekonomi och ägenderätt, dvs. inga förutsättningar för att bygga sig ett bra liv.

Det är inte vi som ska bli fattigare, utan de ska få samma förutsättingar som oss att bli rikare!

tomasrj sa...

Ja just det. Jordens resurser är ju oändliga, tänkte inte på det.

Nädu. Den rika världen har profiterat tillräckligt på den fattiga världen. Kolonialisering, slaveri och multinationella företag har lett till det som vi har idag.

Med ditt förslag kan vi alla hälsa hem och hoppas på lift med Fuglesang till en annan värld!

Anonym sa...

Ja, just det. Vår rikedom kommer från kolonialisering och slaveri.

Tänkte inte på det.

Varför blev Sydkorea rikt och Nordkorea fattigt?

Anonym sa...

Nu var det ju inte proletariatet som bestämde i något av de gamla stalinistländerna, men givetvis försvinner inte staten så länge de hade kvar samma gamla lönearbete och kapital.


Jag tror inte att kommunismen om den hade införts i 1700-talets Sverige hade fungerat med hänsyn till då rådande produktivitet, men idag är den (förmodligen) objektiva smärtgränsen sedan länge passerad, produktionen kan ge alla den standard de vill ha och mer därtill.