Stoppa tideräkningen jag har blivit vuxen

Återigen dags att vara lite privat och sammanfatta det gångna året. Enda gången på året då jag öppnar upp mitt egna liv för läsekretsen. Och det är en sorglig historia.

Jag får allt fler vuxenpoäng och numer så tickar tiden bara iväg utan att det händer något spännande. Livet har gått i stå.

Gåuppgåtilljobbetjobbajobba ätalunch
samma sak händer i morgon
jobbaåkatrickhemochsättasigigoglo
de e inget liv det är slaveri

I november var det tjugo år sedan jag flyttade hemifrån. Då var jag ung och naiv och lite rädd för det okända. Men så småningom stärktes revolutionslustan.

Mitten på 90-talet - det ljuva livet. Jag var rödvinspoet, skrev dikter, älskade, hade kreativa baksmällor och allt var möjligt. Precis allt!

Nu är du ung och
rebellisk som fan
du sätter hårt mot hårt
och du vet vad du vill
och du vill inte bli en av dom där

Sedan halkade jag in i skolvärlden och blev vuxen. Men när livet stagnerade och jag blivit nåt slags hembygdsorakel så var det dags att röra om i grytan. Livet hade gått i stå.

Hur skarre bli med din framtid då
hur skarre bli om några år
ska du sjunka in i en fåtölj
va ska du bli?

Nu är det drygt fem år sedan dess och jag känner hög tid för att på nytt röra om i grytan. Under januari kommer jag att flytta. Det blir elfte gången som jag flyttar. Så fem och ett halvt år är lång tid.

Politiskt så har det inte inträffat något oväntat det gångna året. Möjligen kan jag känna att jag får en större respons för det jag jobbat för i barn- och utbildningsnämnden.

Jag har blivit alltför pragmatisk. Makthavare blir inte längre arga när jag öppnar munnen. Det är knappt ens att de kallar mig för "kommunisten" längre. På nåt sätt kan det där hänga ihop med att jag själv blivit en del av makten. En aktoritet.

Arbetet som lärare är ett exempel på det. Skolan är väldigt mycket en småborgerlig institution vars uppgift är att se till att alla ska veta sin plats i samhället. 2007 kom jag tillbaka till högstadiet, vilket passar mig. Där vågar eleverna vara lite upproriska och ifrågasätta. Min roll i skolan är att försvara samhällets borgerliga värden och trygga stabiliteten, vilket ibland kan vara utmanande när jag egentligen vill nåt annat.

Mina politiska uppdrag känns på samma sätt. Särskilt i landstinget där vänsterpartiet sitter i majoritet i en koalition som pragmatiserar och där nån osynlig kraft håller in oss i ledet.

Det är i såna lägen jag längtar tillbaka till det fria 90-talet. Inget jobb, inga plikter, jag kan säga sanningen utan att ha något att förlora, utan fruktan.

Såg Svt:s dramatisering av Strindbergs första kämpande år. Strindberg är en av mina favoritförfattare. Jag hade en Strindbergssommar för några år sedan. Jag kan känna igen mig i den där väntan. En ständig väntan på att man ska bli vuxen, att man ska nå målet som man kämpar för.

Några axplock från året:

• Lämnade äntligen pc-träsket och köpte min första mac, vilket jag inte ångrar.
• Har aldrig tjänat så bra som nu. Ändå ligger jag 2000 spänn under den genomsnittlige svenskens månadsinkomst.
• Skrotade min kommunistbil (Peugeot) och köpte en kapitalistbil (fullutrustad Honda)
• Tog nästan 8000 bilder med min kamera
• Besökte Hultsfredsfestivalen och vill dit även nästa år
• Det här är 215:e inlägget i år på bloggen (Totalt är det det 842:a inlägget)

Nu ser jag fram emot 2008. I januari ska jag flytta från Blomstermåla. På arbetsmarknaden har jag inget klart till hösten. Förhoppningsvis hittar jag något kul utmanande jobb där jag kan utvecklas. Ännu så länge vet jag inte vad det kan vara. Och det är nog det bästa - att jag är flexibel, har många intresseområden och ganska bred erfarenhet och utbildning som kan vara till nytta i många sammanhang.

Gott nytt år på er!

Fotnot: Citaten är Ebba Grön "Vad ska du bli?"

Andra bloggar om: nyår, 2007, foto, samhälle, politik, mönsterås, 2008, strindberg, svt, apple