En flickas intresse för böcker och bildning står i centrum när Åforsteatern sätter upp Glasklockan i Åfors folkets hus. Manus av Roland Janson och regi Dan Nerenius.
Vi får följa den unga flickans engagemang för bildningen både som ung (till höger) och som vuxen (till vänster). Den unga flickan blir fråntagen sina idealistiska illusioner men återkommer i vuxen ålder då hon sätter upp en teater som blir till en revolution som berövar makthavarna kontrollen över människorna.
Det hela kretsar runt brukspatronen och hans njugga hållning till sin betjänt. En betjänt som inte låter sig tryckas ner utan rymmer och blir den som leder upproret.
Metallklubben på Åfors bruk satte förra året upp föreställningen I skenet från en glasugn. Det var väldigt uppskattat och teatern fick en fortsättning. Då som nu var det Roland Janson som stod för manus. Han är väl mest känd för rollen som försupen iakttagare tillsammans med Kent Andersson i Sällskapsresan.
I programbladet skriver han att teaterföreställningen utgår från det faktum att det inte är människans tankar som bestämmer dess samhälleliga vara, utan det samhälleliga varat som bestämmer människans tankar.
Pjäsen pekar på demokratins brister där det är överklassen och de välutbildade som sätter spelreglerna. Arbetarklassen har sedan bara att följa efter. Och offren finns bland de svagaste när den konflikträdda överklassen ska se till att lagen efterlevs. Det illustreras bland annat med exemplet "Louise" från Vetlanda.
Skådespelarensamblen består av lokala förmågor. Här återfinns äldre män som med sin hållning utstrålar gamla bruksarbetare. Det är härligt att se dem agera skådespelare. Lika roligt är det att se barnen och ungdomarna som liksom i HC Andersens Kejsarens nya kläder är de som kan se och framföra sanningen.
Och kvinnorna i föreställningen, varav några lever ut sina roller som om de vore professionella aktriser, kan anta både maktens roll och den kunskapstörstande vanliga tänkande och drömmande människans roll.
Och när revolutionen på bruksorten fullbordats så låter man brukspatronen löpa. På samma sätt som när Nelson Mandela efter 28 år i fängelse släpptes fri och tog sig till makten. Han gjorde det inte genom att mörda sina motståndare, utan han gjorde det genom att söka försoning.
Roland Janson låter oss förstå att det krävs förståelse och respekt för att rättvisan ska segra och bestå i en demokrati. Det budskapet förmedlar Åforsteaterns ensemble på bästa sätt till den hundrahövdade publiken i den näst sista föreställningen för den här gången.
Länkar
Åforsteatern
Nicke Grozdanovski (som spelar i föreställningen)
Andra bloggar om: teater, kultur, politik, roland janson, vetlanda, emmaboda, glasbruk, åfors, kunskap, bildning
4 kommentarer:
Jättebra skrivet Tomas. Tack för att du kom och såg oss förmedla detta budskap. Det är vikiigt att ha makten över sin tid och se värdet i livet. I kväll kör vi sista föreställningen i denna succéföreställning.
Synd att man inte är i Småland när pjäsen spelas.
"Roland Janson låter oss förstå att det krävs förståelse och respekt för att rättvisan ska segra och bestå i en demokrati."
Det här är en nyckelmening! Demokrati innebär att den förlorande sidan har just respekt för valresultatet. Det är själva förutsättningen för demokrati. Därför är det lätt att förlora sina illusioner när man hör alla dem som på alla sätt försöker komma undan lagar man inte vill acceptera, trots att de är skrivna under demokratiska förutsättningar.
Nicke: Nöjet är helt på min sida. Bra föreställning.
Lasse: Jo, respekt är en förutsättning.
Tittar och in läser en stund.
Som alltid skriver du utsökt bra.
Påskkram från Ystad!
Skicka en kommentar