Under våren beslutas om hur skolan i Mönsterås kommun ska organiseras under lång tid framöver. Besluten fattas på ekonomiska grunder - inte ur elevperspektiv. Bland annat kommer sannolikt Krungårdsskolans högstadium i Blomstermåla att läggas ner. Anledningen är enkel. Det är billigare att fylla upp den nyrenoverade Parkskolan i Mönsterås än att renovera den dåligt underhållna Krungårdsskolan.
När Krungårdsskolans högstadium i Blomstermåla byggdes i slutet på 1970-talet så var det en tvåparallellig skola. Det vill säga två klasser i varje årskurs. Fram till slutet på 1990-talet innebar det runt 140 elever på högstadiet och knappt 300 elever totalt på skolan.
Under 1990-talet förändrades lärarnas arbete på så sätt att lärarna fysiskt skulle komma att tillbringa hela arbetsdagen på skolan. Därför behövdes arbetsrum för lärarna. Grupprum, materialrum och preparationsrum möblerades om till arbetsrum. Därvid minskade också utrymmet för eleverna.
Efter millenieskiftet förflyttades högstadieelever från Timmernabben över från den överbelastade Parkskolan i Mönsterås till Krungårdsskolan i Blomstermåla. Särskolan och asylverksamhet placerades samtidigt på Krungård. Elevantalet ökade kraftigt och läsåret 2004/2005 gick 498 elever på skolan, varav 278 på högstadiet. En fördubbling jämfört med mitten på 1990-talet.
Protester från elever, personal och föräldrar lät inte vänta på sig. Kritiken besvarades med att det var en tillfällig topp. För att över huvud taget få salarna att räcka till placerades några baracker på skolgården.
Vi vet alla hur elevernas kunskapsutveckling utvecklats under dessa år. Det är ingen slump att stora elevkullar har inneburit försämrad måluppfyllelse. Kurvan över elever som inte når målen stämmer otäckt väl överens med kurvan över antalet elever.
Den nu framlagda lokalutredningen handlar om hur lokalfrågan för framtidens skolor i Mönsterås kommun ska se ut. Döm om min förvåning när läsåret 2004/2005 används som utgång i avsnittet om Krungårdsskolan. Utredningen konstaterar att "läsåret 2013/2014 så har Krungårdskolans elevunderlag minskat med 114 elever eller 40 procent".
Därmed har man också lagt fast att dagens skolelever behöver ungefär hälften så stor lokalyta som eleverna behövde för tio år sedan. Det är en ren besparing på våra barn. Det vore ärligt om kommunens ansvariga också upplyste om det.
Lokalutredningens intentioner är de största förändringar som någonsin genomförts av skolans organisation i Mönsterås. Alla elever och all personal på samtliga skolor i kommunen påverkas. För många innebär det en flytt till andra lokaler.
Trots detta talas det ingenstans i utredningen om elevperspektiv och elevernas behov. Däremot så nämns renoveringsbehov och lokalkostnader flitigt. Utredningen offentliggjordes i februari och meningen är att den ska fastställas politiskt redan i april. Det här är enbart ett ekonomiskt beslut.
Nånstans måste man också fråga sig om vi vill ha en F-9-skola i Blomstermåla. Själv är jag övertygad om att en samlad grundskola är värdefullt och jag vet människor som flyttat till orten av den anledningen.
Inflyttning är en viktig tillväxtfaktor. Likväl som att det finns arbetsplatser. Det här ekonomiska argumentet är lika viktigt som då flytten till Parkskolan motiveras med att eleverna på Parkskolan i högre grad väljer att läsa på gymnasiet i Mönsterås. Eleverna på Krungårdsskolan väljer oftare gymnasieskolor i Kalmar och varje elev kostar ungefär 100.000 kronor per läsår.
Som vänsterpartist så tycker jag det är viktigt med skolor där människor bor. Den offentliga servicen ska vara god. Därför har jag svårt att förstå när ekonomin överordnas verksamheten.
- - - - -
Andra bloggar om: mönsterås, skolan, politik, samhälle
2 kommentarer:
Arbetade som vik lärare under 80-talet. Har människor omkring mig som jobbar nu. Det Du skriver är ju även det en del till att ta bort antalet vuxna - elev. Redan på 80-talet tyckte jag att mycekt tid gick åt till socialt arbete och att vara lyssnare. Hur upplever Du det nu, Du som är mitt i det. Eller måste man lära sig attavskärma sig?
Jag började arbeta som lärare i mitten på 1990-talet. Idag har jag fler lektioner per vecka än då. Dessutom har det tillkommit en oerhörd mängd dokumentationsarbete. Alla elever ska ha individuella utvecklingsplaner. Det ska skrivas åtgärdsprogram för elever som riskerar att inte nå målen. Det har skett en förskjutning i det sociala "fostringsuppdraget" där hemmet får en mindre roll och läraren ett allt större ansvar.
Om jag fick lägga min arbetstid på att planera undervisning och att undervisa så skulle jobbet vara jätteroligt! Nu är man alltmer av socialarbetare där man får ta hand om elever som mår riktigt risigt och många gånger gett upp framtidstron.
Skicka en kommentar