Det finns gröna och vita jular. De vita jularna kan vara milda eller riktigt kalla. De milda vita jularna, det brukar snöa. Träden är smyckade med vitt och när man går ut så fastnar det gärna snöflingor i ögonfransarna. Man kan smaka på snön bara genom att vända munnen uppåt och gapa.
De kyliga vita jularna brukar vara annorlunda. Det kan blåsa då och när nordvästvinden friskar i längs med de vidsträckta åkrarna så är det inte skönt att vistas ute.
Och så finns de gröna jularna. En del kan vara soliga och varma och på ganska många sätt påminna om vårdagar. Skillnaden är ljuset som försvinner redan strax efter två, då skymningen börjar. Eller så kan det vara lite fuktigt under de gröna jularna. Fuktigt och mulet och väldigt grått. Den senaste julen var en sådan.
Stillheten och glädjen hade infunnit sig där. Med åren har jag lärt mig att vakta tungan för att bevara julefriden. Förväntningarna.
På eftermiddagen, lagom till den tid då många bänkar sig framför det tecknade amerikanska på teven, så brukar jag gå ut en promenad i skogen. Numer går jag alltid ensam. Jag går där längs stigen som blir allt mörkare när skymningen faller. Allt medan stora delar av svenska folket sitter och tittar på teve och det är julafton och en del äter julgröt, andra värmer prinskorv och några väntar med spänning på att de klämda paketen ska öppnas. Det är då jag går min promenad och det var då jag tog den här bilden på den numera övergivna jordkällaren. Julafton 2016 i Fliseryds socken i mellersta Kalmar län.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar