tisdag 6 juni 2017

Nån gång ska man väl hitta sin plats i livet



Det är ofta med en känsla av tomhet som jag kommer till Västervik, när helgerna lider mot sitt slut. Under en dryg timme i bil hinner man tänka en del – både sånt som varit och sånt som man vill. Om man vill. Just nu känns det som om jag inte vill, men det är väl för att det är sista lediga dagen och ett par långa arbetsdagar väntar då det ska göras bokslut för det gångna läsåret. Känslomässigt på många sätt.

Slog mig just att i dagarna är det precis trettio år sen jag tog studenten. Eller studenten… jo, jag hade en mössa i alla fall, kanske inte så mycket betyg, men en mössa och studenten tog jag väl, typ.

Sen sögs jag upp i industrins högkonjunktur, och när självförtroendet var nermalet av förmän och verkmästare och skiftgång och stämpelklocka och söndagsångest och en ständig längtan efter att bli något, så lämnade jag industrin när jag var runt 25, och läste först samhällsvetenskapligt basår och sen naturvetenskapligt på komvux, och fick toppbetyg när jag var motiverad, och ville bli journalist, men hamnade som lärarvikarie och så blev det lärarutbildning och sen var jag tillbaka i skolans värld. Den värld som jag själv fruktade, bland auktoriteter och jämnåriga som alltid var lite starkare, lite coolare, lite snyggare, lite smartare och mycket tuffare än vad jag var.

Med minnena från min egen skolgång kvar i skallen så kanske det ändå är i skolan jag ska vara för att göra livet lite lättare för dagens unga, för att visa att allt inte är hugget i sten. Att saker inte är så viktiga. Att det aldrig kommer vara för sent att göra livet lite bättre. I skolan kan man alltid göra skillnad.

Hösten efter studenten, 1987, när bilderna här ovanför togs, flyttade jag hemifrån till Södertälje och började på Scania. Men vad visste jag egentligen om livet då som nybliven artonåring?



Inga kommentarer: