När nyfikenheten kommer på besök

Det hördes konstiga ljud från kontoret. Jag och katten tittade på varandra innan katten vände på sig och sov vidare. Jag gick och kollade men såg inget. Sen upprepades det här två gånger innan jag fick se att det faktiskt satt en liten fågelunge bakom blomkrukorna. Jag öppnade fönstret. Men fågeln satt kvar på karmen och speglade sig. Jag hämtade kameran, tog en bild och satte mig att titta på pippin som studerade sig själv, innan den tog ett språng och liksom halkade omkull och flaxade iväg mot nya upptäkter i sitt unga liv...

Fyra bilder på en ormvråk

Jag hörde just ormvråkens pipande läte här utanför, vilket påminner mig om den här bildsviten som jag tog genom sovrumsfönstret på rovfågeln förra söndagen. Det är ganska gott om ormvråk här i trakterna så den här synen är inte helt ovanlig. Däremot brukar inte bilderna bli så fina när man fotar genom fönstren - särskilt inte såna här gamla handgjutna fönster som jag har. Bilderna är tagna på 30-60 m avstånd med 70-200/2,8 och kraftigt beskurna.

Småländska avspeglingar – livet på landet 4

En sädesärla

Sädesärlan tog en fjäril...

... men den var lite fladdrigt jobbig att hålla.

"Såg du vad jag gjorde?"

Småfåglarna i snögloppet

Skruvade på 70-200:an på min 7D och riktade den mot småfåglarnas tillhåll. Här en nötväcka talltita.

Flax

Talgoxen på talgen.

Från naturen XVII

Den här nötväckan kämpade med ett ekollon invid Kvillens brusande vatten i lördags. Jag var klar med mitt fotograferande av rörligt vatten och skruvade på mitt 70–200 med tanken att ta lite vanliga naturbilder när jag fick se nötväckan fem meter framför mig. Den tryckte fast ekollonet och knackade in det i en hålighet i ett träd. Förhoppningsvis kommer nötväckan senare i vinter ihåg att den placerat en matbit just här...

Täpp igen din ...

Plötsligt hörs en trumvirvel

Jag bromsar upp med cykeln när jag hör en dov, kraftig trumvirvel från den gamla eken vid Horsekärr. Smäller av en bild. Jag exponeringskompenserar och skjuter av en bild till. Det är vindstilla och alldeles tyst och spillkråkan hör slutaren och väljer att lyfta. Försöker följa efter, men tredje bilden blir mest bara en svart flygande plump. Bilden tog jag med 85/1,8 nedbländad till 2,8.

Hittar inte hem?

Den här fågeln satt i allén på vägen in till Strömsrum nu i kväll – komplett med fluga på stjärtfjädrarna. När en bil körde förbi sträckte den på halsen och såg ut som en duva. Den var orädd, för jag kunde kliva fram så jag bara var fem meter från fågeln. I mina fågelböcker hittar jag inga vilda duvor som liknar den här. Är det en brevduva som inte hittar hem?

Koltrasten på vårkvällar

Precis innan solen försvinner under horisonten vid den här tiden på året så får den här fågeln sjunga solo. När de andra fåglarna tystnat inför natten så hörs koltrastens alerta sång. Och ofta så sitter den högt uppe i någon trädtopp. Det är kanske det mest harmoniska vårtecknet.

Tålamod på havsörnsspaning

Tog återigen med mig långa telegluggen och gick till ett ställe där jag numer har hundraprocentig utdelning om jag vill fotografera havsörn. Tålamod behövs naturligtvis. Havsörnar är skygga och misstänksamma så jag ställer mig inne i en enbuske intill vägen, kanske 300 meter ifrån boet och härdar ut under tre kvart. Men det betalar sig.


Vid tre tillfällen under min väntan så visade den sig. Oftast började det med att kråkorna, som satt i trädtopparna runt omkring och som skymtar i nedre vänstra hörnet, började föra ett ofantligt oväsen, som för att varna alla fåglar omkring.


Alldeles ljudlöst seglar den fram över himlen. Den slog bara nåt enda slag med vingarna innan den började segla runt med sitt mäktiga vingspann. Men flygturen varade bara nåt tjugotal sekunder varje gång, innan den återvände. Men det var fullt tillräckligt för att sätta skräck i allt fågelliv runt omkring som blev mycket oroligt. Vid tredje flygturen lyckades jag få mina bilder och kunde därefter nöjt smyga hemåt.

Havsörnen patrullerar kusten

Skruvade på långtelet och gick ner till havet. Första gången i år. Isen ligger fortfarande tjock. Det är Öland som syns i bakgrunden på andra sidan Kalmar sund.


Och när jag stod där mellan enbuskarna så kom en havsörn och seglade förbi. Inte heller denna gång fick jag någon attack på bild. När jag gick hem såg jag både en fin råbock och en hackspett och slängde iväg några bilder mot dem. De bilderna har hamnat i reservhögen.

Nu motar vi bort vintern II

Fortsätter att mota bort vintern. En disig sommardag 2003 med kvav stiltje tog jag den här bilden. Skarvarna har inte så mycket fett i fjärdrarna som andra sjöfåglar, och suger därför upp en hel del vatten när de dyker. Därför ser man dem ofta sitta på det här sättet och torka vingarna.

Pröva dina vingar

En nötväcka och en talgoxe under inflygning mot fågelmataren. En talgoxe väntar på starttillstånd för att få lyfta.


Tre blåmesar in action. Notera att den ena blåmesen har stjärtfjädrarna utspända, men inte den andra. Mäktigt att kunna flyga!

Från flygledartornet

Kylslagna dagar så är trafiken livlig med många starter och landningar. Jag ställde in stor bländare och en kort slutartid 1/2500 sekund för att verkligen frysa fåglarna – fast idag hade de nog önskat att inte frysa...


Spänn fast säkerhetsbältet. Vi passerar just nu en fläsksvål. Vingklaffarna är utfällda, vi landar på en pinne om någon tiondels sekund.

Tö och mera snö

Under annandagen passade jag på att gå en promenad i skogen. Utan kamera tar sträckan en dryg timme. Med kamera tar den minst två timmar. Kunde konstatera att beteshagarna till stora delar blivit gröna. Samtidigt hörde jag nåt tjatter och strax därpå ormvråkens karaktäristiska piiioooo.


Under granarna var det ännu grönare. Den här grankotten har nån liten mus ätit alldeles ren. Och till höger syns faktiskt grönskande harsyra. Men bara en kvart senare så började det singla ner enstaka snöflingor.

Nästan hemma fick jag plötsligt se ormvråken sitta på marken i en hage. När den fick se mig sikta med en kamera så lyfte den. Jag ser eller hör ormvråken nästan dagligen när jag går och eldar eller hämtar posten eller går en promenad.


Tänkte egentligen inte använda den här bilden tagen med min 85:a – det är ingen fågelglugg. Men eftersom det snöade och jag ändå hade något att berätta om den så kan ni väl få se fågeln som ju mest bara framträder som en brun svävande färgplump.

Snöfallet fortsatte under en halvtimme samtidigt som hela landskapet blev allt gulare. Så upphörde snöandet. Himlen klarnade och bjöd åter på en orange himmel innan skymningen tog överhanden.

På havsörnsspaning

Igår lyckades jag fånga en havsörn på bild. Jag är nu ganska säker på att det är havsörn som jag mött tidigare några gånger ute vid strandkanten. Då har jag trott att det varit för bra för att vara sant.

Idag gick jag ner till havet med förhoppningen att åter få se havsörn. Och döm om min lycka när det svävade omkring en där ute – dock på för långt avstånd för att få bra bilder. Hörde sedan av några att havsörnar länge har häckat på den här ön. Så mina promenader med kameran kommer förmodligen framöver att åter gå lite närmare havskanten.

Vad är detta?

Den här präktiga rovfågeln hovrade fram och tillbaka högt över åkrarna här utanför. Det var långt avstånd. Jag brukar alltid gissa på ormvråk, eftersom den är vanligast här omkring. Men när jag plockade in den här bilden i datorn så är jag inte längre helt säker. Tittade i Fågelguiden och misstänker att det lika väl kan vara en havsörn – det är bara två kilometer ner till strandkanten. Så jag vill ha hjälp från läsekretsen!

Ormvråk

Jag har fångat ormvråkar på bild tidigare, men det här är den bästa bild jag fått hittills. Den här bilden tog jag längs den smala vägen (med god sikt) ut till Ottenby fågelstation på södra Öland i fredags.

Jag hade sidorutan nere, lutade mig ut och körde sakta framåt. När jag kom för nära lyfte ormvråken och det blev svårare att både köra bil och försöka följa en flyende rovfågel med kameran. Jag körde upp jämsides med fågeln som flög längs vägen. Några bilder blev bara himmel, några suddiga, på några syns delar av en fågel och två bilder blev användbara. Körde manuellt för att kompensera för himlen, men fick i hastigheten lite för lång tid för att få rätta skärpan.

Nordegren i radion och naturen inpå knuten

Jag hör Nordegren i P1 intervjua Alexandra Coelho-Ahndoril, samtidigt som jag dricker mitt eftermiddagskaffe. Jag plockar fram lördagens SvD och läser hemma-hos-reportaget med henne och maken, paret bakom signaturen Lars Kepler.

Spanar ut över vedbacken på baksidan och noterar att ännu en gång har en ormvråk slagit sig ner i en elstolpe.


Författarparets historia liksom den uppdiktade om Kepler inspirerar. Strax före har Tomas Nordegren intervjuat Jan Guillio som just nu presenterar sina memoarer.

Varför tänker jag så fyrkantigt nu när jag precis som för femton år sedan har alla möjligheter i världen att välja exakt hur jag vill ha det framöver?

- - - - -
SvD 1, SvD 2.