Kostnaderna för kriminalvården skjuter i höjden i takt med att allt fler döms till väldigt långa straff. USA
löser problemet genom att avrätta dem som man inte önskar i samhället. Men då bygger man sin kriminalvårdspolitik på att människor är oförbätterliga.
Det är inte ovanligt att den blivande brottslingen växer upp i en tämligen
normal familj. Men det finns en del saker som skiljer. Rökning och tidig alkoholdebut. Risktagande, narkotika och snatteri för att finansiera det begynnande missbruket.
Var finns gränssättaren? Föräldrarna som låter barnet vara ute på stan på nätterna. Som inte går på föräldramöten i skolan. En skola som låter det hela fortgå. Utredningar som tar lång tid och inte leder till några handfasta lösningar. Och allt går åt helvete!
Ju grövre brott desto längre straff. Men straffet ska vara vårdande. Den som inte fått lära sig gränser, som saknar social kompetens, som inte fått kärlek - den personen förändras inte till det bättre i ett fängelse.
En människa som sitter frihetsberövad i tio-tjugo år lär sig inte social kompetens. Nyckelskramlet och det inrutade schemat där man själv varken kan eller får ta initiativ blir vardag. Vad är det för person som släpps ut från fängelset då? Det är knappast en person som jag vill möta på gatan.
En del tycker det är orimligt att fångarna ska få studera när de sitter i fängelse. Men de som sitter i fängelse är oftast lågutbildade. Erfarenheter talar dessutom för att studier minskar risken för återfall till kriminellt beteende. Väldigt få högutbildade begår brott.
Det finns ingen statistik som visar att längre straff förebygger återfall. Däremot kan inte de som sitter i fängelse begå nya brott. Men det är en dyr lösning, årskostnaden för en fängelseplats är drygt 600.000 kronor.
Statistiken från Brå visar att domstolarna utdömer allt längre fängelsestraff. 1998 dömdes 615 personer till fängelse i mellan 2 år och livstid. 2003 hade siffran ökat till 992 personer. Det avspeglar sig i statistiken från Kriminalvårdsverket där längre straff leder till överbeläggning.
Antalet personer som dömts till fängelse för våldsbrott mot personer sjunker, däremot ökar antalet narkotikabrott och längden på deras straff. 2003 dömdes 1.784 personer till fängelse för narkotikabrott, för 30 år sedan var de endast omkring 600. Många av dessa personer är dessutom missbrukare.
Långsiktigt måste satsningar till för att minska brottsligheten. Främst måste man förebygga narkotikamissbruk. Som grundskolelärare kan jag intyga att man redan i grundskolan relativt lätt kan gissa vilka som det kommer att gå åt helvete för. Efter ett år som lärare på en sluten kriminalvårdsanstalt kan jag bekräfta att samma personligheter återfinns där.
För att lyckas med detta förebyggande arbete så krävs det i första hand stöd som stärker föräldrarna. Som lärare saknar man många gånger stöd från föräldrarna. De föräldrar man vill nå, är ofta oåtkomliga och dyker aldrig upp.
Därtill krävs satsningar på fritidsgårdar med längre öppettider och målinriktad verksamhet. Som komplement behövs fler vuxna på stan och i skolan. Och det är också viktigt att ungdomar kommer in på arbetsmarknaden och att inte bidragsberoende blir en norm, utan att tillsvidareanställningar i stället blir normen. En meningsfull sysselsättning som ökar ansvarsmedvetandet.
Så minskar man brottsligheten och därmed samhällets kostnader för kriminaliteten. Kortsiktigt innebär detta en högre kostnad. Men den som inte sår får aldrig skörda. Och då kommer man aldrig tillrätta med brottsligheten.
