Häromveckan blev det klart att vänsterpartiet tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet gör gemensam sak och går till val på att bilda en koalitionsregering 2010.
I debatten därefter har det hörts röster för och emot.
PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet skrev att Sahlin byter sin huvudvärk mot Alla Migräners Moder genom att gå samman med Ohly. Attack är bästa försvar, tycks Linder resonera. Han ser ett relevant hot i en vänsterregering.
Vänsterpartiet är kluvet i frågan. De som kämpat för ett brett vänsterparti som ett vänsteralternativ till socialdemokraterna personifierade av bland andra Stig Henriksson är positiva. Kalle Larsson och America Vera Zavala är däremot oroliga för att vänsterpartiet får ge efter i för många kärnfrågor och sugs upp i småborgerliga socialdemokraterna.
Kommunistiska Proletären formulerar att Ohlys bröllopsgåva, för att få krypa ner i den äktenskapliga sängen med Mona, blir eftergiften för den ekonomiska budgetpolitiken.
Själv har jag lättare att dela rädslan för att vi riskerar försvinna i ett samarbete. Det är alltid lättare att spela i opposition och peka på bristerna och föreslå förändringar, än att sitta bredvid maktpartiet och putsa skorna. Går det nånsin att förena!?
Jörn Svensson och Lasse Werner ser dock positivt på det hela. Jag kan dela deras argument.
Vänsterpartiet har under mer än 50 år varit garanten för socialdemokratiska regeringar och för välfärdspolitikens försvar. Partiet förtjänar den legitimering som en regeringssamverkan innebär. Vi frånträder inte våra grundidéer eller medlemmars yttrandefrihet. Vi behövs som motvikt mot högertendenser i regeringen.
Jörn Svensson till Flamman.
Här talar man om att vänsterpartisterna har varit så jävla omöjliga med sin kritik mot budgetreglering och normpolitik. Men det här håller ju på att spela över sig själv och kommer inte att stå i centrum i en fortsatt kris.
Lars Werner till Flamman
Lars Werner sätter fingret på något som jag funderat över senaste tiden. Debatten om utgiftstak var het precis innan krisen bröt ut. Maud Olofsson anklagade Mona Sahlin för att vilja spendera mer än regeringen. Mona försvarade att de också hade större skatteintäkter som kompenserade.
Sedan återupprepades debatten mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet. Nu när krisen är ett faktum så trollar plötsligt regeringen fram pengar för att - inte öka välfärden - men däremot för att att smörja näringslivet. Nu pratar ingen om budgettak längre och i det tysta tillämpas vänsterpartiets politik.
Själv blir jag allt mer övertygad om att lägga av med parlamentariskt arbete efter valet 2010. Jag känner mig inte tillfreds med balansgången mellan att vara lojal i ett samarbete och svälja nederlagen. Då är det lättare att stå utanför och agitera!
- - - - -
För övrigt funderar Kaj Raving över vart den svenska modellen är på väg - en relevant fråga ända sedan EU-inträdet på nittiontalet. Björnbrum tittar till vänster om vänsterpartiet. Jinge funderar över vart integriteten är på väg.
Andra bloggar om: politik, vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet, regeringen, val 2010