Blommande havsromantik I

År 1949 rundade det sista seglande fraktfartyget Hornet. Samma år debuterade det första atomdrivna fartyget. Det finns gott om sjöfartslitteratur.


Ett segelfartyg närmar sig Ölandsbron. Under bron syns ett modernt lastfartyg. Foto Tomas Jonsson.

När man som jag är en svag människa, kan havet lätt förföra! Svallvågor som rullar mot land fungerar som injektionssprutor för en narkoman. De sätter kroppen och själen i gungning och man kan inte styra emot. Dyningar som slår mot bogen är ännu farligare. Särskilt om vattnet stänker upp i en kaskad över en. Det finns inget giftigare för en havsromantiker än just havsvatten!

Att sitta framme vid bogsprötet och stirra ner i vattnet, känna hur fartyget rullar försiktigt fram och tillbaka; att höra knirrandet från riggen när vinden pressar på i seglen, medan vanten håller ifrån; att komma iland och känna hur marken fortsätter att gunga något dygn innan balanssinnet återfått sina landreferenser; då är det redan för sent! Om en ensam sädesärla helt plötsligt landar ombord när man är tillräckligt långt från land för att sakna konturer vid horisonten, då inser man fartygets trygghet.

För en sjöman är det fartyget som innebär tryggheten. Det är där man hör hemma. Att gå iland är något man gör enbart för att besöka krogar och bordeller.

En eldare trivs bäst i den femtiogradiga hettan i pannrummet. På frivakten går en lämpare ner i manskapshytten under fördäck och tar sig en sup och lyssnar på grammofon. Trots att det känns svårt att fördriva tiden med något annat än sömn, skulle han aldrig drömma om att söka sig iland. Eldaren önskar dock ibland att han fick gå som lämpare, särskilt när brännblåsorna svider som mest.

Timmermannen har det bra! Han sköter sin verkstad ombord och blir omhuldad av skepparen. Liksom svarvaren som servar motormännen med reservdelar. De kan inte tänka sig samma frihet på land.

Tredjestyrman håller sig kvar ombord av ren befordringsiver. Han vet att om försten går iland eller skepparen faller ifrån så åker han upp ett pinnhål – det driver honom.

Rorgängaren håller kursen och känner hela tiden hur sjön arbetar med skeppet. Ibland drömmer han sig bort till ett automatstyrt fartyg, där han går som styrman. Högre kan han inte tänka. Han har sett styrmännen sitta och sova på vakten, efter att de tagit ut kursen på öppet hav för flera dygn framöver. Då får han, rorgängaren, stå där och slita.

Sjöfolksromantik är det gott om mellan pärmarna i Ove Allanssons böcker. Men det är också realistiska skildringar med vänsterperspektiv om livet och arbetet till sjöss.

Från de tidiga koleldade ångfartygen, förbi oljemotorerna på dess skakiga fartyg med pinsamt små skorstenar. Besättningarna och befälen blev så mobbade i hamnarna av ångbåtsfolket, och skämdes så över sina fartyg, att de riktiga skorstenarna återinfördes. Dels av estetiska skäl, men även av något sorts manliga skäl – ständigt dessa spökande fallosar... Allanssons histo­rier kretsar även kring vår tids containerjagare och rederiernas skuld i utflaggningar.

Böckerna som artikeln inspirerats av är:
Ove Allansson ”Sjöklart” (1989)
Harry Martinsson ”Resor utan mål” (1932)