Alla ni som höll tysta minuter efter 11 september-attackerna, var är ni nu? Var är teves alla insamlingsgalor nu, då tusentals människor riskerar att frysa ihjäl i Pakistan?
54 000 dödsoffer rapporteras från jordbävningen i Kashmir i nordvästra Pakistan. Det gör jordbävningen till en av de värsta katastroferna i världshistorien. Men det är också en tyst katastrof som verkar ha fler likheter med svälten i Afrika än med tsunamin i sydostasien eller orkanen i USA.
Tidningarna har övergått till telegram som rapporterar den stigande dödssiffran. Vintern är i antågande och de överlevande riskerar att frysa ihjäl. Snart kommer vi också att kunna läsa om epidemier som sprids bland överlevande och hjälparbetare.
Ingenstans har jag hört någon kräva några tysta minuter för att hedra alla de omkomna!? För några år sedan var det en självklarhet att hela världen skulle stanna upp när tre tusen amerikaner omkom. Men nu, när tjugo gånger fler pakistanier får sätta livet till, i en av svält och fattigdom redan drabbad del av världen, så verkar ingen bry sig.
Jag har skrivit det förut, och människor blir alltid lika arga: Är ett amerikanskt liv värt mer än, i det här fallet, ett pakistanskt?
11 kommentarer:
Det handlar inte om vad som är mer värt eller inte, det handlar om samhörighet. Vi har mer samhörighet med amerikaner än med pakistanier och därför så känns det mer när amerikaner dör än när pakistanier dör. Är det så konstigt?
Du menar alltså att amerikaner är mer värda för oss än pakistanier, precis som jag skrev?
Tomas: Jag håller med dig. Kan inte förstå hur man kan värdera liv olika.
Värda eller inte, så fungerar vi.
Vi har mer samhörighet med amerikaner, därför så bryr vi oss mer om det händer dem något.
Det är inte något märkligt med det, vi människor rent generellt är funtade på det viset.
Brist på empati, sa Bull
Brist på empati, sa Bill
Att vanliga människor står handlingsförlamade, det kan jag nästan förstå, - för man tappar ANDAN vid såna förfärliga katastrofer -, jag kände själv att jag helt enkelt tappade fotfästet i tillvaron. Summan svindlade; blev helt enkelt inte greppbar. Och när jag i morse såg ett nyhetsinslag med en svensk journalist och fotograf och med inget censurerat ljud, (skrik från skadade småbarn, bl.a), då kändes det som om hjärtat skulle gå i små bitar. Jag ordnade mig ett ärende till köket. Och jag, som annars skänker till behövande och lägger månatlig summa till Amnesty, ringde inte in till tv-galan. Så skämmigt.
Så jag kan förstå att människor som jag till slut inte klarar mera. Det tar aldrig slut; jag hade min dotter och hennes familj i Phuket den där ödesdigra julen och sen händer allt slag i slag .., jo, jag förstår den enskilda människan.
Men vad jag INTE förstår. är att inte världens ledare gör mera.
Sen .., kan anonyme skribenten verkligen mena att vi känner mera "samhörighet" med amerikaner?
Kan det inte vara att det känns närmare .., att nästan alla har släktingar som finns där .., många har varit där på besök osv.
Eller är jag helt ute och seglar?
Sverige är ett mångkulturellt land. Många människor från Pakistan bor här. För dem är händelserna i deras hemland djupt tragiskt. Det är deras grannar och släktingar som dör där nere nu.
För dem är det viktigt att vi andra, som inte har kopplingar till Pakistan, visar vårt stöd och respekt exempelvis genom ceremonier.
Då går det inte att argumentera om "samhörighet". Stöd vid katastrofer är lika viktigt, oavsett om det är kristna eller muslimer som drabbas!
Men är det själva tysta-minuten, du menar är viktig, Tomas?
Det är klart att den symboliserar mycket, men för mig gör en tyst minut varken till eller från.
Kanske EN sån i riksdagen eller Sergels Torg, annars tror jag att det går inflation i tysta minuter.
Men om det är bara det du tänker på, då förstår jag hur du menar. Tyst minut för amerikaner, men inte för så många döda i Pakistan.
Mmmm, då håller jag med om grundtanken.
Etablissemanget i Sverige (media, marknad och politiker) som sätter dagordningen speglar inte befolkningens fördelning. Därför menar jag att tusentals döda pakistanier inte är intressant för dem. Det bidrar till att öka utanförskapet för invandrare från arabländerna.
Vadå brist på empati?
För vilka har jinge empati?
Enligt det resonemanget så skulle vi inte kunna leva och vad elisabet säger är precis det jag försöker få fram, men det är svårt i denna skara av manliga klartyckare.
För mig var 11 september och tsunamin och Estonia mycket jobbigare än vad denna jordbävning i Pakistan var! Det skäms jag inte för och det står jag för. Den enda anledning jag kan hitta är just samhörigheten. Det är ett ärligt konstaterande utan några som helst försök att frisera det jag känner.
Det är hemskt att människor dör oavsett anledning, men ge mig inte dåligt samvete för att jag är uppriktig. För det får jag inte av denna billiga retorik du företrädde i detta inlägg.
"Manlig klartyckare"? Visserligen är jag manlig men jag har aldrig påstått mig vara klartyckare. Jag ställde en fråga i mitt inlägg och du besvarade frågan. Så vad du, käre klartyckare, anser i frågan råder det inget tvivel om!
Högaktingsfullt!
Skicka en kommentar