Efter en titt på Statistiska Centralbyrån hemsida kan jag följa kvinnornas väg på arbetsmarknaden - eller utanför densamma - fram till idag.
Differensen mellan kvinnors och mäns sysselsättningsintensitet minskade kontinuerligt fram till 1993, då mäns och kvinnors sysselsättning låg på ungefär samma nivå. Därefter har klyftan åter ökat. 2004 var differensen 3,2 procentenheter.1920 hade andelen kvinnor på arbetsmarknaden ökat til 27 procent, 1965 var det uppe i 35 procent och 1976 var det uppe i 68 procent! År 2000 var det enligt SCB 76 procent av kvinnorna som var verksamma på arbetsmarknaden.
Statistiska Centralbyrån (pdf)
SCB berättar också om den genomsnittliga veckoarbetstiden. Männen arbetade år 2004 33,5 timmar varje vecka. Kvinnorna 26,4 timmar. Här har inget hänt de senaste trettio åren. 1976 arbetade männen 35,4 timmar varje vecka, medan kvinnorna arbetade 26,0 timmar. Man kan också se att 17,4 procent av kvinnorna är undersysselsatta, alltså vill gå från deltid mot heltid.
Daghemsutbyggnadstakten regleras av konjunkturen.Man kan utläsa mycket ur sådan här statistik. Framför allt ger den legitimitet åt att Leif Nyhléns text från det tidiga 1970-talet står sig ännu efter 35 år. Tänka sig, under hela mitt liv har det knappast hänt nånting med jämställdheten på arbetsmarknaden.
Så tillmäts kvinnan sin plats i den ekonomiska strukturen.
En billig arbetskraftsreserv till hands när fabrikerna visslar.
Tillbakapressad av daghemsbrist om lönsamhetens drivhjul plötsligt gnisslar.
Blå Tåget "Den ena handen vet precis vad den andra gör (Staten och kapitalet)" 1972
Noterbart är den dramatiska förändringen mellan 1965 och 1976. Sannolikt föranledd av att Sverige, tack vare att vi stod utanför Andra världskriget, upplevde några decenniers rekordår då vi stod i främsta ledet för den tekniska utvecklingen och fabrikerna gick för högtryck. Då bjöds både kvinnor och invandrare in på arbetsmarknaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar